Formatet denna gång är porträtt av sex 1900-talsledare – Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Richard Nixon, Anwar Sadat, Lee Kuan Yew och Margaret Thatcher. Kissinger förklarar urvalet med att dessa ledare utifrån de förutsättningar som gällde för deras respektive länder lyfte dem från besvärliga – ibland rentav farliga – utgångslägen, och i den processen även bidrog till den stabila efterkrigsordningen. Kissinger kände dem alla personligen efter många års utbyte och samarbete. Den han kände allra bäst var förstås Richard Nixon, vars utrikespolitik han i högsta grad var medskapare till.