Raymond Arons liv (1905–1983) utspelade sig mer eller mindre under det så kallade korta 1900-talet, 1914–1989. Om än han inte var årsbarn med dess födelse, så kom hans ungdom i allra högsta grad att utspelas i relation till och i skuggan av första världskriget och dess konsekvenser, och även om han inte levde länge nog för att uppleva hur de kommunistiska regimerna i Östeuropa föll så kom hans medelålder och ålderdom att kännetecknas av en ständig opposition mot kommunismen som totalitär ideologi. Som man kan förvänta sig när det kommer till en tänkare av Arons kaliber, så är andrahandslitteraturen omfattande och växande. I Frankrike har hans centrala böcker ständigt trycks i nyupplagor och ingår i ständigt nya antologier, samtidigt har de senaste åren inneburit en pånyttfödelse för hans idéer i ljuset av politiska fenomen som ökande polarisering, populism och totalitära ideologier som islamism.

Förra året utkom två nya böcker om Aron på engelska: Raymond Aron’s Philosophy of Political Responsibility. Freedom, Democracy and National Identity av Christopher Adair-Toteff och Raymond Aron and Liberal Thought in the Twentieth Century av Iain Stewart. Vad de har gemensamt är en strävan efter att ge en någorlunda heltäckande bild av Arons verk och gärning, men de skiljer sig dock åt på flera sätt som är värda att nämna. Adair-Toteffs bok är ett försök att sammanfatta Arons tänkande under en rad olika teman – krig, fred, frihet, totalitarianism, ideologi, Max Weber och Carl von Clausewitz – som sammanlänkas av vad författaren ser som en övergripande problematik för Aron, det politiska ansvarstagandet. Om Adair-Toteffs bok, något förenklat, har ambitionen att ge läsaren (även läsare utan avancerade förkunskaper) en helhetsbild av Arons verk, så är Stewarts bok ett exempel på politisk idéhistoria av yppersta kvalitet.

Det bör nämnas att Stewarts bok är publicerad som bok nummer 124 i Cambridge University Press serie Ideas in Context, en serie som ursprungligen startades av den engelske historikern Quentin Skinner, och den präglas av all den noggrannhet man har lärt sig att förvänta av seriens böcker.

Stewarts syfte är i någon mening, och kanske slarvigt uttryckt, ikonoklastiskt, han vill nyansera och komplicera den bild som dels Aron själv ger av sitt liv och sitt tänkande i boken Mémoires (1983) och dels därigenom förändra den bild som på många sätt har blivit den vedertagna av en filosofisk mellankrigs-Aron och en politisk-sociologisk efterkrigs-Aron. Stewart visar även på ett virtuost sätt hur Arons tänkande utvecklas och äger rum i en given historisk kontext och i relation till ett omfattande och ofta relativt obekant persongalleri. Om Adair-Toteff väljer att fokusera på Arons huvudverk – till exempel L’opium des intellectuels, Paix et guerre entre les nations och Penser la guerre, Clausewitz – så väljer Stewart att belysa hur dessa verk har växt fram idémässigt genom recensionsartiklar, föredrag, politiska miljöer, vänskaper och genom Arons omfattande journalistiska verksamhet i först Le Figaro och senare i L’Express. Lästa bredvid varandra blir det snabbt tydligt att de tillsammans erbjuder en helhetsbild som de var för sig inte åstadkommer.

Som tidigare nämnts så var Aron i högsta grad ett barn av mellankrigstiden. Han påbörjade sina studier vid École Normale Supérieure (ENS), Rue d’Ulm, 1924, som en del av en generation som ofta har beskrivits som en av de legendariska årskullarna med Aron, Sartre och medicinhistorikern Georges Canguilhem. I en hyperelitistisk miljö som den vid ENS var det talande att Aron avslutade sina studier som klassetta (Sartre körde vid sitt första försök). Under de år som Aron studerade vid ENS var skolan präglad av en antikonformistisk socialism delvis i konflikt både med den franska kommunismen och med högern. Aron var i allra högsta grad en del av den miljön och den präglade inte bara hans nära vänskap med Sartre – de hälsade på varandra med orden ”Bonjour, mon petit camarade” – utan även den inriktning som hans tänkande tog under decenniet efter det att han hade lämnat ENS.

Åren 1931–1933 tillbringade Aron i Tyskland. Först i Köln och sedan i Berlin, verksam vid Franska institutet. Under tiden i Berlin hjälpte han bland andra Hannah Arendt att lämna Tyskland för Frankrike. Åren i Tyskland kom att påverka Aron på två sätt: För det första så är det där och då som han på allvar läser de tyska sociologerna – Max Weber, Werner Sombart, Karl Mannheim. För det andra erbjuder dessa år honom en möjlighet att från första parkett iaktta hur ett land går från att vara en instabil demokrati till att bli en totalitär diktatur. Det är möjligt att dra paralleller till de år som Herbert Tingsten tillbringade i Italien under den då relativt unga fascistiska diktaturen. En sejour som gav upphov till Från parlamentarism till diktatur: fascismens erövring av Italien och senare till en av Tingstens viktigaste böcker Den nationella diktaturen: nazismens och fascismens idéer. Jag kommer att återkomma till likheterna mellan Aron och Tingsten. Det omedelbara resultatet av Arons år i Tyskland är, hur som helst, boken La Sociologie allemande contemporaine, som utgör ett av de första försöken att introducera den tyska sociologin i Frankrike.

Den mer långtgående effekten av Arons tid i Tyskland under Weimarrepublikens sista år kommer till uttryck i hans första större verk Introduction à la philosophie de l’histoire. Essai sur les limites de l’objectivité historique (härefter Introduktionen) med vilken han disputerar för den högsta doktorsgraden. Den kompletterades med en mindre avhandling Essai sur la théorie de l’histoire dans l’Allemagne contemporaine. La philosophie critique de l’histoire. Stewart påpekar att den utbredda förståelsen av Introduktionen som en anomali i Arons liberala idébygge innebär en risk för att missförstå hur den på en och samma gång är en kritik av den franska liberalism som hade sina rötter i Dreyfusaffären och en föregångare till den liberala tradition som Aron kommer att bygga upp under efterkrigstiden. Det är en liberal tradition som kringgår dreyfusarderna och istället knyter an till tänkare som Tocqueville, Constant och Montesquieu. Detta innebär inte att avhandlingen i sig behandlar eller utvecklar en liberal filosofi, men dess slutsatser leder fram till en antitotalitär historiesyn.

I sitt öppningsanförande under disputationen förklarar Aron hur syftet med avhandlingen hade varit att via en läsning av Marx förankra sina socialistiska övertygelser i en historiefilosofi. Som Stewart visar, är Introduktionen nominellt ett verk om historisk epistemologi, men dess mer långtgående syfte är en reflektion kring frågan om politisk övertygelse och den logik som denna övertygelse har behov av. Introduktionen förstods som ett brott med den vid tiden dominerande filosofin i Frankrike, vars främsta företrädare var Arons handledare Léon Brunschvicg och Henri Bergson. Den var ett brott med vad många yngre filosofer såg som en världsfrånvänd och optimistisk filosofi, en filosofi som, i Brunschvicgs fall, tog sig uttryck i en sammanblandning av idealism och positivism.

”Redan i Introduktionen kan vi se hur Arons anti­totalitarism i första hand är ett filosofiskt formulerat problem; först ett epistemologiskt problem och sedan ett moraliskt.”

Å ena sidan en idealism som förvisso förkastade positivismens deterministiska tendenser, men som likväl ofta placerade naturvetenskaperna i centrum för sina spekulationer. Och å andra sidan en positivism som förkastade ren empiristisk epistemologi för att istället stanna kvar i en äldre fransk rationalistisk tradition. Uttryckt annorlunda bör Introduktionen förstås som ett sätt för filosofin att närma sig den empiriska och konkreta världen. Aron försöker skapa en förståelse av historien som öppen och kontingent. Stewart visar hur Aron, via ett inflytande från Weber, går längre än att bara formulera en historisk epistemologi. Han försöker även koppla samman den historiska epistemologin med politisk handling på en praxisnivå. De historiskt bundna och avgränsade processer i vilka en handling äger rum kräver vad Aron, i enlighet med Webers ansvarsetik, betecknar som ”en förståelsepolitik”. Vad han avser med detta är en insikt om att politiskt handlande fordrar en ständig omförhandling av medel för att kunna uppnå givna mål i en historiskt bunden och föränderlig situation där den som handlar inte har full kunskap om den historiska utvecklingen. Motsatsen till detta moderata, graduella och reformistiska synsätt är, menar Aron, en förnuftspolitik. En förnuftspolitik som utgår från en total förståelse av mänsklig historisk utveckling, en idé som Aron menar återfinns i sin renaste form i marxismen.

Redan i Introduktionen kan vi se hur Arons antitotalitarism i första hand är ett filosofiskt formulerat problem; först ett epistemologiskt problem och sedan ett moraliskt. Som Stewart formulerar det: ”medan totalitära regimer har fel i sina absoluta anspråk på historisk kunskap, så är de omänskliga i sina krav på en officiell sanning”. Att frågan om totalitarismens natur kom att engagera Aron är inte särskilt underligt, givet var han befann sig 1933. Tillbaka i Frankrike kom den att uppta mycket av hans energi.

Stewart kartlägger på ett nästan överdrivet noggrant sätt den franska politiska situationen under 1930-talet. Att omständigheterna var allt annat än enkla att navigera bland visar det faktum att flera av Arons tidigare vänner inom den antikommunistiska socialismen i slutet av decenniet befinner sig inom Parti Populaire Français (PPF), det närmaste Frankrike kom ett massfascistiskt parti. En av dessa vänner, Bertrand de Jouvenel, stämde 1983 historikern Zeev Sternhall för att denne i sin bok Ni Droite, ni Gauche hade pekat ut honom som fascist. Aron valde att vittna till sin gamle väns fördel i rättegången. I bilen på väg hem från domstolen fick han den massiva hjärtattack han senare dog av.

Stewart visar hur den position Aron valde att inta var den som en utanförstående kritiker till i princip alla politiska grupper. Hans kritik av sin före detta lärare vid Lycée Condorcet, Émile-Auguste Chartier, mer känd som Alain, fångar Arons attityd gentemot den antifascistiska vänstern efter de fascistiska upploppen i februari 1934. Aron menade att Alain och andra i hans generation hade tränat generationer unga fransmän inom eliten att misstro staten och politiken. De ord han använde var ”en steril fientlighet gentemot staten”. Vad Aron anklagade Alain för var att denne, genom sin attityd, inte kunde förstå politikens väsen ur politikernas perspektiv och att detta i sin förlängning riskerade att destabilisera demokratin. Efter de fascistiska upploppen deltar Alain i skapandet av Comité de vigilance des intellectuels antifascistes (CVIA). Detta CVIA kom att spela en aktiv roll i formandet av vad som skulle bli Front Populaire (FP). Även om Aron röstade på FP så var det, enligt Stewart, motvilligt. Han menade att de antifascistiska grupperna inom vänstern riskerade att destabilisera republiken i lika stor utsträckning som de extrema partierna på högerkanten. Arons bedömning var att det stora hotet mot Frankrike inte i första hand utgjordes av de franska fascisterna, utan snarare av Hitler-Tyskland.

Redan före andra världskriget knöt Aron kontakter med personer som skulle komma att ha betydelse för den roll han intog under efterkrigstiden. En person som är viktig här är den heterodoxa liberala ekonomen Robert Marjolin. Aron kom i kontakt med Marjolin genom att de båda under flera år arbetade vid ENS Centre de Documentation Sociale. Marjolin är idag framförallt ihågkommen för det arbete med Frankrikes ekonomiska återhämtningsplan efter kriget som han utförde tillsammans med bland andra Jean Monnet. Hans betydelse för Aron var att han satte honom i kontakt med sitt nätverk av heterodoxa liberala ekonomer i Frankrike, men även vid London School of Economics, som Lionel Robbins och Friedrich von Hayek.

Under sina år i London under kriget kom Aron att regelbundet träffa bägge dessa tänkare. Det är även viktigt att nämna att flera av de viktiga händelser som äger rum efter kriget, till exempel grundandet av Mont Pèlerin-sällskapet, har sina rötter i den miljö där Aron befann sig före kriget. Stewart nämner bland annat det kollokvium som anordnades till den amerikanske journalisten och politiske kommentatorn Walter Lippmanns ära i Paris i augusti 1938. Tolv av tjugosex deltagare vid kollokviet, däribland Aron, von Mises, von Hayek och Michael Polanyi, kom senare att bli medlemmar i Mont Pèlerin-sällskapet. Aron lämnade senare sällskapet som ett resultat av den kritik han anförde gentemot dess marknadsfundamentalism.

Som tidigare nämnts så tillbringade Aron krigsåren i London. Hans huvudsakliga arbete bestod i att redigera La France libre, en av alla de exiltidskrifter och tidningar som publicerades i London under kriget. De texter han skrev i tidningen publicerades senare i boken Chroniques de guerre. La France libre, 1940–1945. Tillsammans erbjuder dessa texter en intressant inblick i hur det vi skulle kunna beteckna som den ”mogne” Aron träder fram under krigsåren – även om det är tydligt att den personen började formeras redan ett decennium tidigare. Det är även under kriget som gamla allianser och vänskaper börjar förändras och nya skapas. Närheten till Robbins och Hayek är ett exempel på det och det växande avståndet till Sartre är ett annat.

”Aron ansåg att de totalitära ideologierna sammanbands genom sina gemensamma, millennariska anspråk, idén om ett realiserbart paradis på jorden.”

Åren direkt efter kriget är intressanta eftersom det är då som denne Aron fortsätter att utveckla den journalistiska delen av sin verksamhet. Men det är i och med inledningen av 1950-talet då Aron, som den liberal han hade blivit känd som, etablerar sig på scenen. Kritiken av de totalitära ideologier som före kriget innefattade nazismen, fascismen och kommunismen kommer alltmer att inrikta sig mot en av dessa, kommunismen. Som vi redan har sett utgjorde Introduktionen en epistemologisk (och moralisk) torped under marxismens historiefilosofiska vattenlinje. Men vid inledningen av kalla kriget inser Aron och en rad andra liberala intellektuella att torpeder, även om de må vara användbara, inte räcker för att bekämpa Sovjetkommunismen. Det krävs större och verkligt kraftfulla bomber.

1950 är Aron delaktig i skapandet av The Congress for Cultural Freedom (CCF). Det visar sig senare att kongressen var ett CIA-finansierat propagandaprojekt men att avfärda det enbart som propaganda skulle vara att underkänna den bredd som dess tidskrifter uppvisade och att underkänna alla dem som på olika sätt var involverade i projekt finansierade av kongressen. Kongressen var en i alla avseende ekumenisk organisation.

Det är i relation till CCF som Arons kanske mest berömda bok L’opium des intellectuels bör förstås. Idéerna i boken var, som vi har kunnat se, av ett äldre datum. Men det är här i denna bok som Aron tydligast beskriver och utvecklar sina tankar kring marxismen som en sekulär religion. I Introduktionen hade han kommit till slutsatsen att den marxistiska historiefilosofin byggde på metafysiska antaganden, och i L’opium des intellectuells bygger han vidare på den slutsatsen. Aron ansåg att de totalitära ideologierna sammanbands genom sina gemensamma, millennariska anspråk, idén om ett realiserbart paradis på jorden. I Sovjetkommunismen menar han att den millennariska tanken framförallt är ett resultat av Lenins och Trotskijs politiska idéer.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är möjligt att se tydliga likheter mellan den förståelse av Sovjetkommunismen som Aron ger uttryck för och den som Yuri Slezkine på ett mästerligt sätt fångar i sin The House of Government. A Saga of the Russian Revolution. Den sekulära religionen erbjöd, enligt Aron, sina anhängare en manikeisk världsbild som utgår ifrån motståndet gentemot en fiende. Vidare innebär det, som redan nämnts, en möjlighet till kollektiv frälsning i nuet. Det kanske mest skrämmande var att de genom sin millennarism hade imploderat den uppdelning mellan mål och medel som Aron sett som en essentiell del av den förståelsens politik som han formulerar i Introduktionen. Alla medel var plötsligt tillåtna för att nå det övergripande målet om frälsning på jorden. Denna aspekt av de sekulära religionerna utgjorde även av de filosofiska huvudpunkterna i den debatt som utspelade sig mellan John Dewey, en annan liberal gigant, och Trotskij i samband med den så kallade Deweykommissionen i Mexiko City före kriget. Dewey kritiserade då Trotskij för dennes bristande insikt i att medlen alltid kommer att kladda av sig på målen – om målet är lycka och frihet kan massmord aldrig vara vägen dit.

Att ge en fullständig bild av Arons tänkande inom det givna recensionsutrymmet är en omöjlighet. Flera centrala aspekter av hans tankegods och, det bör tilläggas, övriga verksamheter har inte diskuterats. Vad jag har valt att göra är istället att fokusera på viktiga aspekter av berättelsen om Aron som ofta inte får tillräcklig uppmärksamhet.

Ordet berättelse är adekvat i relation till den legend som växte fram redan under Arons sista år i livet och som fortfarande utgör en väsentlig del av den nimbus som omger hans namn. Han bidrog själv till att skapa denna nimbus genom sina Mémoires. Det mest givande med Stewarts bok är att den komplicerar historien genom att ge en beskrivning av den större bilden, den intellektuella och politiska miljö Aron verkade i, och den mindre bilden, de opublicerade texterna, recensioner, föreläsningar et cetera, samtidigt. Det är idéhistoria när den är som mest produktiv och fascinerande. Att Adair-Toteffs bok inte får samma direkta uppmärksamhet som Stewarts bok innebär inte att den är ointressant. Av många skäl är det där den oinvigde läsaren bör inledda sin läsning av Aron. Det är en habil introduktion till alla olika delar av hans tänkande, samtidigt som den skriver in sig i den tradition som Stewart komplicerar och delvis motsäger.

En tankelek som jag brukar ägna mig åt är att fundera över vilka tänkare som har fått eller inte fått fäste i den svenska offentligheten. Det är på sätt och vis en meningslös liten lek, men jag tror likväl att det kan säga intressanta saker om den svenska offentligheten när man frågar sig varför vissa tänkare och, bör man kanske tillägga, frågeställningar som varit dominerande i de stora kulturländerna på kontinenten har varit i princip frånvarande i Sverige. Aron är i allra högsta grad en sådan tänkare.

En hypotetisk förklaring till varför han inte har fått något större genomslag i vare sig den svenska universitetsvärlden eller i offentligheten skulle kunna vara att Sverige aldrig genomgick den antitotalitära fas som kom att känneteckna Frankrike under det sena 1970-talet. Inte heller hade Sverige en kalla krigs-historia som påminner om Frankrikes. Vidare skiljer sig Sverige och Frankrike åt på fler sätt än vad som kan räknas upp när det gäller intellektuell stil inom akademin och i offentligheten.

Även om Aron kom att ha ett betydande inflytande långt utanför Frankrikes gränser, var han på flera avgörande sätt en medlem av en mycket specifik intellektuell gemenskap. Om jag avslutningsvis skulle få önska något i termer av utveckling på den punkten har jag två önskningar. För det första att Aron och den tradition han kommit att representera skulle få ett större inflytande i Sverige och, för det andra, att en modig förläggare skulle våga inte bara översätta hans viktigaste verk utan även återutge Herbert Tingstens huvudverk; då Tingsten är det närmaste en Aron vi kommer i Sverige.