Trots stora ord som ”modernisering”, ”omstöpning” och ”nystart” har valrörelsen än så länge varit rätt tom på innehåll. Det har i och för sig varit mer regel än undantag det senaste decenniet. Orsaken den här gången stavas corona. Viruset är svårförutsägbart och kan när som helst slå undan benen på partiernas agendor. Att nå ut med sakfrågor är också extra svårt när nyhetsflödet domineras av coronarelaterade nyheter (må det vara demonstrationer, krisstöd, byråkratiskt sjabbel eller ett eventuellt vaccintvång). Översvämningarna i Nordrhein-Westfalen (ministerpresident Armin Laschets delstat) och Rheinland-Pfalz har dock satt ett medialt fokus på klimatet.

Det kan också vara bra att ha ett hum om hur själva kanslervalet går till. Tekniskt sett är det förbundspresidenten som ”presenterar” en kanslerkandidat för förbundsdagen. Presidenten har dock gjort sin hemläxa och i förväg sonderat vem som har störst chans att bli vald (i praktiken är detta alltid någon av de stora partiernas kandidater som i sin tur har förhandlat sinsemellan. Jämför med den svenska talmannens uppgift). För att kunna bli kansler i förs­ta omgången måste en absolut majoritet i kammaren nås. Valhemlighet råder. Om ingen majoritet finns måste en ny omröstning ske inom 14 dagar. Även denna gång krävs absolut majoritet. Skulle även den omröstningen misslyckas får förbundsdagen ett tredje försök på sig. Denna gång räcker det med en relativ majoritet. Därefter har förbundspresidenten sju dagar på sig att utnämna kanslern. I det fall han eller hon valts med relativ majoritet har förbundspresidenten också alternativet att upplösa parlamentet och utlysa nyval (Det har aldrig hänt i efterkrigstid, men oron var stor för att det skulle komma till en tredje valomgång när samtalen mellan CDU, Die Grünen och FDP kollapsade efter valet 2017. AfD:s intåg i förbundsdagen och de gamla maktpartiernas (CDU/SPD) nedgång har komplicerat en process som tidigare i praktiken var en formalitet. Minnena från Weimarrepubliken har lett till en djup rädsla för minoritetsregeringar och nyval).

Om sakfrågorna hamnat i bakgrunden så har desto större vikt lagts på kanslerkandidaterna Annalena Baerbocks (Die Grünen) och Armin Laschets (CDU) handel och vandel. Från att närapå ha hyllats unisont i medierna dalade Baerbocks stjärna då hon fick hantera uppgifter om ett friserat CV, plagiatanklagelser och oredovisade partiersättningar. Därtill har hon gjort tämligen radikala klimatutspel som inte uppskattades i de bredare väljarlagren ­(däribland planer på att lägga ned inrikesflyget, ett slut på lågprisresor till Mallorca och höjt bensinpris).

Laschets stjärna har visserligen aldrig stått särskilt högt i kurs (han är den minst populära kanslerkandidaten), varför det passar honom utmärkt att sitta still i båten och låta Die Grünen lägga krokben på sig själva. Men efter att ha fångats på bild skrattandes i samband med översvämningarna fick han illa kvickt be om ursäkt till tyska folket. Risken finns att det kan stå CDU dyrt.

Die Grünens budskap om att samhället måste stöpas om här och nu för att undvika en katastrof landar därför väl hos många väljare.

Att Laschet, trots öppna lägen, väljer att inte reagera på Die Grünens misstag och blottar strupen när han får kritik är ingen slump. Likaså bristen på sakpolitiska utspel. I rättvisans namn ska sägas att CDU och systerpartiet CSU faktiskt presenterat en gemensam valplattform under den lagom slagkraftiga parollen ”Gemeinsam für ein modernes Deutschland”. En sammanfattning: klimatet är viktigt. Det är också näringslivet. Inga skatter ska höjas (Laschet har dock varit tydlig med att inga skatter heller kan sänkas i närtid). En vänsterregering är dålig. Fler poliser är bra. Byråkratin ska minska. Digitaliseringen är också viktig (ett tema som CDU pratat om i flera år).

Arvet efter Merkel, som Laschet lovat att förvalta, lever vidare både i bemötandet av Die Grünen och i Laschets sätt föra fram valplattformens budskap. Genom att minimera alla konfliktytor och undvika förslag som kan väcka onödig debatt hoppas han att motståndarna faller på eget grepp. Viktigare än att locka de egna väljarna till valurnan är att få de andra partiernas väljare att stanna hemma. Strategin kallas ”asymmetrisk demobilisering” och Merkel bemästrade den till fullo. Kommer det att fungera även denna gång?

I början av augusti gav Bayerns ministerpresident, tillika CSU:s partiledare Markus Söder, Laschet ett tjyvnyp i samband med en tv-intervju: hade Söder verkligen velat hade han blivit kanslerkandidat, men valde storsint att avstå då det hade varit till harm för partierna i valrörelsen. I en annan intervju en dryg vecka tidigare försäkrade Söder att Laschet var en bra kandidat, men att det inte räckte med att förlita sig på att motståndarna ska göra bort sig. Han varnade för att CDU:s kampanj kunde liknas vid en ”sovvagn”. Att förvänta sig att vakna lagom till valvinsten var riskabelt .

Krypskyttet mot Laschet vittnar, utöver Söders behov av att rikta uppmärksamheten bort från det egna partiets svajande opinionssiffror, om den ansträngda relationen mellan CDU och CSU (”Die Union). Samt, inte minst, hur skakig marken alltjämt är för den som efterträder Merkel.

Stämningen mellan mer liberalt sinnade och konservativa, både inom CDU och mellan CDU och CSU, har under den nuvarande förbundskanslern gång på gång nått nya bottennivåer.I spåren efter flyktingkrisen 2015, och Merkels sätt att sköta den, gick det så långt att unio­nen var en hårsmån från att spricka. Så skedde inte, men såren är långt ifrån läkta. Faktum är att det var först efter att Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK) tog initiativ till en workshop på temat migration mellan CDU-representanter från västra respektive östra Tyskland, i syfte att hela partiet, som Merkel på allvar började motarbeta sin forna adept. Några månader senare var AKK:s tid som partiordförande all. (Die Welts Robin Alexander beskriver detta, och mycket mer, i den högst läsvärda reportageboken Machtverfall som skildrar Merkelerans sista år.)

De delstater som utgör det tidigare Östtyskland är för övrigt viktiga för CDU i det stundande valet. Här är också hotet från högerradikala AfD som störst. Att det gick bra för CDU i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt (37,1 procent) innebar en stor lättnad för Laschet. Framgången tillskrevs dels ministerpresident Reiner Haseloff och hans starka markering mot AfD samt den forne Laschet-rivalen Friedrich Merz, vars högerprofil är tänkt att hjälpa Laschet att locka och behålla CDU:s konservativa väljare. Trots att Merz förlorade ordförandestriden mot både AKK (2018) och Laschet (2021) visar han inga tecken på att vilja lägga politiken bakom sig. Merz kandiderar till förbundsdagen (valkrets Hochsauerland i Nordrhein-Westfalen) och signalerar tydligt att han även framöver ämnar sätta sin prägel på partiet. Om CDU inte gör ett bra val i höst kommer såren mellan ”mitten” och konservativa att rivas upp på nytt och maktkampen med största sannolikhet att börja om. Det är Laschet, Söder och Merz högst medvetna om.

För Die Grünen har visserligen euforin från tidigare i år, då partiet stundtals var större än CDU i opinionen, dämpats något. Men utgångsläget är fortfarande bra. Till skillnad från ­slutkörda CDU och SPD förknippas Die Grünen med löftet om ett yngre och modernare Tyskland. I och med SPD:s stadiga nedgång har De gröna etablerat sig som den andra kraften i tysk politik. För att bättre förstå partiets framgångar bör vi gå tillbaka några år. I spåren efter Fukushimaolyckan 2011 beslutade Merkel, påverkad av opinionen, att Tyskland måste snabbavveckla kärnkraften. På kort sikt hjälpte det CDU, men till priset av att hela energifrågan gavs en ”grön” inramning. I snart ett decennium har därmed den tyska energidebatten, mer eller mindre, förts på Die Grünens spelplan. Att CDU inte använde dessa år för att utveckla en egen trovärdig energi- och klimatpolitik med kristdemokratiska förtecken hänger sannolikt ihop med idén om att alla konflikt­ytor måste minimeras: Varför ta strid i en fråga man ändå kommer att förlora? Svagheten visade sig då CDU konfronterades med en samhällsdebatt dominerad av klimatfrågan.

Att just klimatet har en särskild sprängkraft i det tyska medvetandet är ingen slump. Idén om ett nära förestående hot mot människan har länge varit en del av den tyska kulturen (må det vara rädsla för atomkrig, kärnkraftsolyckor eller en ny istid). Die Grünens budskap om att samhället måste stöpas om här och nu för att undvika en katastrof landar därför väl hos många väljare. Inte minst hos den grupp som, slarvigt uttryckt, kan sägas tillhöra en urban elit: högre tjänstemän, konsulter, akademiker, journalister et cetera. Därmed finns det också en risk för en hajp kring de frågor Die Grünen driver: vad som diskuteras i den mediala mittfåran är inte nödvändigtvis vad tysken i gemen anser viktigt.

Därmed inte sagt att Die Grünens framgångar kan viftas bort. Tvärtom. Språkrören Annalena Baerbock och Robert Habeck har arbetat målmedvetet med att slipa ned de vassaste kanterna i syfte att förbereda De gröna på rollen som maktparti, vilket blev tydligt då det nya idéprogrammet klubbades i vintras. I delstaten Baden-Württemberg har den gröne ministerpresidenten Winfried Kretsch­mann också visat att det går utmärkt att kombinera ett sunt näringslivsklimat med en aktiv miljöpolitik. I valrörelsen står det dock klart att Die Grünen är ett parti till vänster om mitten: införd förmögenhetsskatt och höjda kapitalskatter ska rädda klimatet och göra samhället rättvisare. Maxhastigheten på motorvägarna ska sänkas till 130 km/h. I ett försök att få valrörelsen att handla mer om sakfrågor vill Baerbock att det ska införas ett ”klimatministerium” som ska ha vetorätt över de andra ministerierna – inklusive kanslerämbetet. De konstitutionella (för att inte säga de demokratiska) aspekterna av förslaget är oklara och få bedömare tror att det kan bli verklighet.

För SPD:s del har de senaste åren varit tunga. Partiledarbytena har avlöst varandra, med återkommande falangstrider som följd. I den förra valrörelsen (2017) fick SPD ett valresultat som då ansågs som katastrof (20,5 procent), men som de idag förmodligen skulle jubla över. Det långa oavbrutna samregerandet med CDU/CSU på förbundsnivå (2013–2021) har nött ned de båda partierna, men det är SPD som tagit störst skada (2005–2009 regerade man också tillsammans med CDU, men det är inte den period som här avses). Det kan tyckas orättvist då socialdemokraterna fått igenom väldigt mycket av sin politik, inte minst i det nuvarande samarbetet. Men det har hjälpt föga. Arbetarna har fortsatt att lämna partiet, ­samtidigt som konservativa och marknadsliberala väljare vredgats över CDU:s förflyttning till vänster. Utvecklingen är ett exempel på den destruktiva dynamik i tysk politik som ”GroKo”, regeringskoalitionen mellan CDU och SDP (Große Koalition) skapat. Ironiskt kan tyckas, eftersom samregerandet vilat på idén om stabilitet.

I takt med SPD:s nedgång har de radikala i partiet vunnit mer och mer mark. Ungdomsförbundets tidigare ordförande Kevin Kühnert kandiderar till förbundsdagen och bedöms vara ett framtidslöfte. Han är, bland annat, öppen för exproprieringar av privata företag. Efter Andrea Nahles korta tid som partiledare röstade medlemmarna fram Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans. Båda står för en tydlig vänstergir med betoning på identitets- och nedrustningsfrågor. Det kommer inte att locka tillbaka besvikna industriarbetare.

Det kan däremot SPD:s kanslerkandidat Olaf Scholz göra. Som regeringschef i delstaten Hamburg och sedermera finansminister har han gjort sig känd som en pragmatiker. Scholz är därför mer bekväm med att prata höjda skatter och välfärd än frågor som rör ”Black lives matter” och genusneutralt språk. I rollen som finansminister har Scholz även haft en tacksam position under pandemin eftersom han har kunnat ta åt sig äran för de olika ekonomiska räddningspaketen. Hans taktik påminner om Laschets: låt motståndarna göra bort sig och undvik egna misstag. Så är också Scholz den populäraste kanslerkandidaten. SPD hoppas därför att locka väljare som egentligen inte är socialdemokrater, men som vill se Scholz som kansler (i sådana fall mest sannolikt i en trafikljuskoalition).

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För FDP har coronapandemin inneburit både förtvivlan och hopp. Partiledare Christian Lindner var tidigt ute och varnade för att åtgärderna mot viruset riskerade att skada de medborgerliga rättigheterna och försökte visa på långsiktiga vägar ut ur krisen, bortom de oregelbundna nedstängningarna. Kritiken från både medier och andra partier blev massiv och speglade de uppskruvade stämningarna som då rådde (och som kan komma tillbaka). Därtill buntades Lindner ihop med AfD och andra foliehattar. I opinionsmätningarna låg partiet farligt nära förbundsdags­spärren i månader. Men med tiden verkar allt fler ha tagit till sig FDP:s budskap, vilket sannolikt hänger samman med den växande besvikelsen över regeringens pandemihantering. Nu pendlar partiet mellan cirka 12–14 procent i opinionen. I valrörelsen profilerar sig FDP som det frihetliga och marknadsliberala alternativet: det är dags för rejäla ekonomiska reformer efter åren med ”Groko” och Merkels ”weiter so”. Risken är, varnar Lindner, att flera av de statliga ingrepp i ekonomin som införts under krisen kan bli permanenta. Det är talande att FDP är närmast ensamma om sitt budskap om sänkta skatter och ökad frihet för individen.

Coronakrisen ställde även till det för högerradikala AfD. Viljan hos väljarna att stötta ett populistiskt parti dämpades avsevärt under pandemin, samtidigt som den effektivt tryckt undan frågor som rör migration och brottslighet. På senare tid har AfD dessutom stadigt rört sig alltmer i en högerextrem riktning och man plågas ständigt av nya skandaler och interna maktkamper. Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV), en av tre säkerhetstjänster i Tyskland, vill övervaka hela partiet och inte bara, som idag, delar av det. Ärendet är uppe i domstol och kommer att avgöras efter valet. På nationell nivå har partiet cirka 10 procent i opinionen. I de östra delarna av Förbundsrepubliken är man dock betydligt starkare och utgör ett allvarligt problem, inte minst för CDU (det är här Merz kommer in). Att AfD är mer än dubbelt så stora i öst än i väst vittnar om att Tyskland, drygt 30 år efter återför­eningen, fortfarande är ett delat land.

När pandemin väl klingat av är det vidare rimligt att anta att de gamla konfliktlinjerna kring identitet, religion och migration återuppstår i tysk debatt. Det talar för att AfD alltjämt kommer att vara en kraft i politiken. Hur stark beror bland annat på hur, och om, CDU lyckas hämta hem besvikna väljare och hur långt i högerextrem­tangentens riktning som partiet far i väg.

Trots de starka vänstervindarna går det socialistiska Die Linke kräftgång i opinionen. Risken finns att de till och med åker ut ur förbundsdagen. Vad är det som har hänt? En teori är att partiledningen varit tondöv inför ”den gamla vänsterns” frågor och i stället ägnat sig helhjärtat åt identitetspolitik. Statistiken stöder tesen. I valet 2017 förlorade man 400 000 röster till AfD (SPD förlorade 470 000 röster, CDU 980 000 röster). Före detta partiledare Sahra Wagenknecht, som riskerar uteslutning ur partiet, har skrivit en bok (Die Selbstgerechteten) om vad hon menar är en självgod och välmående ”livsstilsvänster” som bryr sig mer om att moralisera över vilka ord som får användas än klassklyftor och problem kopplade till migrationen. Eftersom frågor om genus och liknande redan är väl representerade hos De gröna talar det för att Die Linke blöder åt två håll samtidigt: Die Grünen och AfD. Ledarduon Janine Wissler och Dietmar Bartsch har en diger uppgift framför sig.

Hur det kommer att gå för våra tyska partier vet vi den 26 september. Utgången är högst osäker. I opinionsinstitutet Forsas undersökning (5/8) om vem tyskarna helst vill se som kansler vinner kandidat ”Ingen Av Dessa” en förkrossande seger med hälften av rösterna över Laschet (13 procent), Baerbock (16 procent) och Scholz (21 procent). Lusten efter någonting nytt i tysk politik är uppenbart stor hos många väljare. Frågan är bara efter vad.