Europa riskerar att gå samma väg som Japan, kraxar olyckskorparna. Men fåglalåten skrämmer inte Jesper Koll. Denne glade och intensive tysk från Düsseldorf har bott snart trettio år i Tokyo, där han har haft tunga finansmarknadsjobb på JP Morgan och Merill Lynch, och han har en syn på läget som fått honom att kalla sig ”den siste Japanoptimisten”. I ett tal för några år sedan jämförde han reaktionerna på sina positiva prognoser med hur människor brukar bemöta dem som hävdar att Elvis fortfarande lever.

Vi ses i foajén på ett stiligt hotell i centrala Tokyo men drar snabbt vidare och hänger utanför ett litet franskinspirerat kafé tills det öppnar. Medan jag beställer en croissant tar Koll müsli och frukt och slår genast an tonen för samtalet:

– Jag skulle vilja återfödas som 23-årig japan!

Om denna önskan finns mycket att säga men knappast att den är konventionell. Efter kraschen på fastighetsmarknad och börs, 1990-talets ”förlorade årtionde” och de många fåfänga försöken att få fart på investeringar, konsumtion och tillväxt ser många Japan som hopplöst förkalkat: en stagnerad kontrast till det sprittande Kina på andra sidan vattnet.

Demografin ser onekligen besvärlig ut med ett födelsetal som har legat under 1,5 barn per kvinna sedan 1990-talets början. På senare tid har det skett en viss ökning, men enligt den med tabeller ytterst välförsedde professor Naohiro Ogawa, som är chef för befolkningsforskningen vid Nihonuniversitetet, finns inget exempel på att ett land där födelsetalen har sjunkit så mycket har lyckats ta sig tillbaka till en nivå som stabiliserar befolkningens storlek. Sedan 2007 är dödsfallen fler än födslarna och de mer långsiktiga prognoserna pekar på en dramatisk befolkningsminskning. Redan 2040 kan japanerna vara 20 miljoner färre än dagens 127 miljoner och 2080 kan befolkningen vara halverad. Det handlar om räknestycken snarare än om prognoser, men på utmaningen är inte att ta miste.

Den har redan fått många att förtvivla. Den amerikanske nationalekonomen Nicolas Eberstadt, till exempel. David Pilling återger i sin förnämliga Japanbok Bending adversity (Allen Lane, 2014) att Eberstadt föreslagit utflyttning av åldringar från Japan till ”sjukvårdskolonier” i Indien och Filippinerna, där man får ett gott liv till mycket lägre kostnad än hemma. Vad 23-åringarna beträffar tycker han att de nog också gör klokt i att emigrera: ”Yngre japaner, å sin sida, kan finna det lockande att omfamna nya möjligheter utomlands hellre än att stanna i ett krympande, döende Japan.”

Financial Times-räven Pilling är mindre braskande. Han bagatelliserar inte läget men konstaterar att det inte är unikt. Nominell BNP har stått och stampat i evigheter men justerar man för förändringar i befolkning och penningvärde ser det inte alls lika illa ut. Flera av Asiens utvecklade länder (och en rad europeiska stater) har ännu lägre nativitet och även för Kinas del ligger sjunkande befolkning i korten. Samhällena måste komma på hur man ska möta en ny verklighet, och Pilling tror inte att det blir omöjligt. Apropå pensionssystemet skriver han: ”Att hantera det kommer att kräva en kombination av höjd pensionsålder och att få individer att spara mer till sin ålderdom. Sjukvårdssystemet måste anpassas. Det bör inte ligga bortom människans förmåga.” Många japanska delegationer har kommit till Sverige för att studera åldringsvård men så småningom kommer inte bara vi att få skäl att skicka representanter till Japan för att se hur de, som möter utvecklingen först, hanterar sin förändrade åldersprofil.

Även Jesper Koll medger att demografin är ett äkta problem, men han går snabbt över till Japans möjligheter. Förutsättningarna har funnits länge men nu finns äntligen en chans att ta dem till vara.

– För tio år sedan var de flesta stora frågorna tabu, men nu är allt uppe på bordet: energin, sjukvården, arbetsmarknaden.

Till dels har man Kina att tacka. Pekings sabelrasslande om Senkakuöarna i Östkinesiska sjön ledde till att Liberaldemokraternas Shinzo Abe kom tillbaka som premiärminister 2012, och samtidigt försåg det honom med en yttre fiende som har fått samhällseliterna att samla sig och enas. Detta nya stämningsläge har Abe använt till att lansera sin ekonomiska plan med ”de tre pilarna” finanspolitisk stimulans, penningpolitisk aktivism och strukturella reformer. Hittills har stimulanserna märkts mest men det har börjat röra sig även på den tredje fronten. Abe har till exempel tagit initiativ till en stor jordbrukspolitisk reform som ska bryta producentkooperativens makt över livsmedelsmarknaden.

”Team Abe förblir mycket fokuserat på att leverera tillväxtvänliga förslag”, skriver Koll i ett marknadsbrev, och han förutskickar ett nytt tryck i den inhemska ekonomin under 2015. Lönerna börjar äntligen stiga. Vinsterna förbättras.

Fast det som engagerar honom mest är inte policies utan Japans grundläggande stabilitet och motståndskraft. Inte ens när situationen var som värst gick arbetslösheten över sex procent. Ungdomsarbetslösheten har inte varit högre än tio. Statsskulden är väldig men de privata tillgångarna är ännu väldigare.

– Bortåt hälften av dem som är över 20 år äger bostaden de lever i men har ändå inga skulder, konstaterar Jesper Koll. Vad gäller det förlorade decenniet så var det hårt i så måtto att stämningen var dålig och att lönerna låg stilla, men de allra flesta fick behålla jobbet. I dag är de skuldfria.

Den ekonomisk-politiska krisen har inte blivit en samhällskris. Tilliten och ordningen är avundsvärda. Lämnar man tillfälligt sitt restaurangbord kan man lugnt markera platsen med sin plånbok eller airbook. Sannolikheten att bli rånad är en trettiosjättedel av vad den är i USA. I det offentliga rummet råder prydlighet, hänsyn och artighet. På tåget vänder sig konduktören om och bugar för resenärerna i en vagn innan hon går vidare till nästa. Ingen pockar på dricks eller vill ens ta emot någon. Den som tycker att graffiti, skräp och plankning skapar skön stämning i t-banan har inget att hämta i Tokyos metro. Där står spärrarna öppna men ingen rusar igenom utan att betala. Tiggarna lyser med sin frånvaro. Ingen sitter och hojtar i mobiltelefon om vilken station han just har lämnat, tvärtom uppmanas resenärerna att tänka på risken för ”akustiskt läckage” från sina hörlurar. Hur det känns att leva hela sitt liv med all denna hänsyn och självdisciplin undandrar sig min bedömning; för den tillfällige besökaren är det som en bal på slottet.

På en gata i Kyoto ser jag två parkeringshus vägg i vägg. Vid utfarterna står sammanlagt fyra herrar och ser till att gatan är fri innan kunderna kör i väg. Ena dagen är det vackert väder och de arbetar i snygga blå uniformer. Dagen därpå har det mörknat och vita regnjackor har kommit på. I butiken på det förtjusande Studio Ghibli-museet i Mitaka står en vänlig dam och visar var kön till kassorna börjar, och när man kommit längst fram står hennes kollega och pekar på den kassa som just har blivit ledig. I t-banan går det för all del att köpa biljetter på egen hand elektroniskt, men man kan också stöta på vänliga farbröder i bygghjälm som står och guidar resenärer där ingen guidningshjälp är riktigt påkallad.

Jag misstänker att många från vår upplysta del av världen tycker att de här tjänsterna är gammaldags och irrationella och bara bjuder managementkonsulter på öppet mål. Jag känner mig mindre säker. Är det självklart mer förnuftigt att det inte finns någon som hälsar kunderna välkomna till varuhuset än att någon gör det? Är det bättre med tjänstgöring i Fas 3 än att lotsa fotgängare förbi en byggarbetsplats?

Värdet av ett välkomnande ord och närvaron av någon att fråga syns inte nödvändigtvis i nationalräkenskaperna. Ändå är det en realitet.

Alla japaner jublar inte över Shinzo Abe och hans regering. Journalisten Atsushi Yamada från den stora dagstidningen Asahi Shimbun är till exempel väldigt kritisk, och det får man ha viss förståelse för. Han stämdes trots allt för förtal av Abe förra gången denne var premiärminister, och det tog två år innan målet lades ned.

Yamada möter upp på Pressklubben tillsammans med professor Keiichi Katsura. Denne garvade mediekännare, en gång chef i klubben, bär sina 80 år och sin välknutna fluga med samma självklarhet. Han lotsar oss in till ett mötesrum med djupa fåtöljer kring ett lågt bord. En vägg har fönster som vetter ut mot Tokyos tak, de andra tre pryds av varsitt fotografi: berget Fuji, kejsar Hirohito med hustru och så kung Carl Gustaf och drottning Silvia, som ser unga och nygifta ut.

Vad är det för fel med Abe? Professor Katsuro vet besked:

– Allt går åt fel håll! Utrikespolitiken, statsfinanserna, ekonomin!

Så håller han ett litet föredrag om Pressklubbens historia. En gång i tiden fanns bara de internationella korrespondenternas klubb, som sköttes av amerikanerna, och dit de japanska journalisterna bjöds in som på nåder när internationella dignitärer var på besök. Först inför världsutställningen i Osaka 1970 skapade japanerna en egen sammanslutning. Och varför berätta detta? Jo, för att illustrera hur Japan alltsedan andra världskriget levt i USA:s skugga i stort som smått och inte förmått kliva fram och ta ansvar fullt ut. Utrikespolitiken är delegerad till USA och de styrande oroar sig alldeles för mycket över vad amerikanerna säger.

Lite komplicerat blir det. Katsura är trots allt aktiv i en organisation som vill stoppa den förändring av konstitutionen som Abe vill ha och som ska ge Japan större möjligheter att agera i försvars- och säkerhetspolitiken. Innebär detta motstånd verkligen att ta aktivt ansvar – eller är det att göra sig fortsatt beroende av Washington?

Efter andra världskriget gav USA Japan en pacifistisk konstitution, men det gick inte många år innan amerikanerna ångrade sig och ville att Japan skulle axla ett större säkerhetsansvar. Fast nu var det japanerna som höll emot. Hade man en gång blivit av med militarismen ville man inte ha den tillbaka. Så har det hållit på och än i dag finns ett utbrett folkligt motstånd mot att ändra författningen så att den tillåter militärt samarbete med allierade, fast Keiichi Katsura undrar om det är tillräckligt starkt och artikulerat för att få Abe att avstå.

Samme Abe är angelägen om att balansera Kinas växande makt genom att utveckla goda förbindelser med grannländerna i Sydostasien – ändå kan han inte låta bli att reta upp dem genom sitt undvikande mummel om japanska krigsövergrepp. Mitt i all ödmjukhet och hänsyn dväljs stolthet och ovilja att tappa ansiktet. Minuter från strama blomsteruppsättningar och skön kalligrafi kan man ta del av världens larvigaste tv-program.

Den uppstigande solens land är också det nedfallande regnets.