Hur skulle det vara att leva i en värld utan afrikanska elefanter? Eller några av de andra urmodiga och dinosaurieaktiga djuren, som noshörningar? Eller den svenska vargen för den delen?

Sedan 1993, då jag ursprungligen kom till Tanzania för att bli professionell jägare, och återigen sedan år 2012, då jag beslöt mig för att göra någonting åt den jättevåg av tjuvskytte på elefanter som sköljde över Tanzania – en kinesisk tsunami av köpgalen girighet – har jag hela tiden ställt mig denna och andra frågor som kretsar kring framtiden för våra stora däggdjur.

Om vi verkligen bestämmer oss för att det är viktigt att hålla så många djurarter som möjligt vid liv på den här planeten, vad är då det grundläggande problemet? Att göra någonting åt det på kort sikt är en sak, men vad är den långsiktiga lösningen? Vad är viktigast när allt kommer omkring?

En framtida värld utan några av de större däggdjuren, förutom Homo sapiens, är en bild som det är rätt enkelt för mig att frammana, även om den gör mig mycket illa till mods.

År 2016 bor mer än hälften av världens befolkning i städer. Om jag får en någorlunda normal livslängd är jag ganska säker på att jag kommer att få uppleva att bara en fjärdedel av oss har en fast adress utanför betongöknen.

Vi rör oss bort från naturen och dess skogar, berg, vildmarker, floder, fält och djungler, men detta innebär snabbt mycket mer än en kroppslig förflyttning. Det innebär en själslig förändring. Avståndet gör om spelreglerna. Kort efter separationen börjar förhållandet mellan människan och naturen att bli annorlunda, mer ansträngt. Alla som någonsin har försökt sig på ett distansförhållande kan nog hålla med om att det här är vad som sker när två personer har börjat leva i vitt åtskilda världar. Avståndet rymmer utanförskap, kommunikationsmissar, brist på förståelse, blindhet inför det som händer den andre, rädsla, förlust av praktiska förmågor och en avsaknad av jordnära beslut om en framtid tillsammans.

Denna övergång från den direkt berörda människan som lever av jorden till den som gör ett ”gästspel” – nu inte mer än en iakttagare i vildmarken – utgör, som jag ser det, ett förtäckt hot mot alla andra däggdjurs framtid. Denna mass-alienering resulterar i en majoritetsvärld där den allmänna opinionens syn på naturvård och krav på miljöåtgärder bygger på alltför romantiska och verklighetsfrämmande ideal. Omtyckta djurmotiv och ombytliga känslor är – i motsats till ett långsiktigt hållbart tänkande som ett resultat av den nyktra erfarenhet man får av att leva i och av naturen – en oroande verklighet för mig. Disneyfieringen, som tar naturen ur människan (och inte längre vill att människan skall vara en del av den naturliga näringskedjan) och i sin tur ger djur mänskliga röster och tankar, är ett symtom på ett mycket stadscentrerat liv. Det är helt klart inte en plattform från vilken realistiska beslut om långsiktig naturvård fattas.

När Homo sapiens sapiens förvandlas till Homo sapiens urbs blir vildmarken någonting vi betraktar, inte någonting vi använder oss av som vårt sätt att överleva och någonting att leva med. För den urbaniserade människan har jakt till och med blivit ett invektiv, trots att detta är människans sista fotfäste för att vara delaktig i näringskedjan, på ett naturligt sätt. Fisket kommer snart att följa efter, det är min fasta övertygelse. Det hör till god ton att behandla vildmarken som någonting vi bara borde titta på, känna, uppskatta, fundera över, för dess skönhet. Vi befinner oss i början av en tid då vildmarken är någonting vi träder in i eller ut ur, med bilrutorna ner- eller upprullade.

Det finns dock delar av vårt beteende som är motsägelsefulla och skär falskt, vilket gör detta disneyfierade tänkande till en (slutligen) destruktiv utopi. Till det viktigaste som skär falskt hör vår vägran att förstå ekonomi och själva vår arts utbredning.

Kruxet är att i verklig naturvård måste vi fatta beslut som bygger på människans och samhällets sanna natur, inte vad vi vill att hon eller det skall vara.

På en kontinent som Afrika, där några av världens mest älskade större däggdjur lever, finns det en gräns för hur mycket mark som kan användas till nationalparker och fototurism. Det finns en stor marknad för att uppleva djurliv, men det är fortfarande många nationalparker som inte har tillnärmelsevis tillräckligt många besökare. Turism för att fotografera eller uppleva djurliv är en sorts hållbar användning av vildmarken som, på alla sätt, är mycket viktig och bra för framtiden för djuren på den här kontinenten. Afrika har haft tur som kan frammana ett sådant intresse från andra delar av världen, så att man kan skicka den ena minibussen efter den andra genom nationalparker som Serengeti och Masai Mara och Kruger, för att bara nämna några av de populäraste turistmålen i Afrika. Detta gör det ekonomiskt möjligt att låta dessa parker vara åtminstone någorlunda vilda.

Sedan har vi de mindre använda vägarna. Där hittar vi helt vilda områden fulla av exempelvis tsetseflugor och ogästvänliga miomboskogar som döljer djuren. De skulle bli en besvikelse för dem som rest långt till denna fjärran kontinent för att få se lejon och zebror och geparder och savannen och hjordar med hundratusentals gnuer. Dessa jättelika områden utanför nationalparkerna hyser dock en stor del av djurbeståndet i många delar av Afrika.

Så vad borde vi göra med dessa områden? Bara låta dem vara, säger du? Det kommer aldrig att fungera – de skulle bli föremål för tjuvjakt tills det inte längre fanns någonting kvar och tömmas på ädelträ inom ett par år. Bara skydda dem, säger du? Det låter jättebra, men vem skall stå för kostnaden? Projekt kan kallas framgångsrika när de kan betala sina egna kostnader och rulla på, även efter det att investerarna släppt tyglarna och stängt sina blödande utländska bankkonton.

Ta jaktturism, till exempel. Turistjakt genomförs på olika sätt på olika kontinenter och i olika länder liksom i enlighet med lagar om privat ägande av mark (eller avsaknad av detta) och privat ägande av viltet på den. Det finns dock ett argument som alla är överens om vart man än kommer i världen, och det är att man måste sträva efter en modell som är långsiktigt hållbar både biologiskt och ekonomiskt genom att stödja en rörelse som betalar sina egna kostnader genom jakt samtidigt som den bevarar balansen i faunan och floran i området.

I mitt nya hemland Tanzania, där mer än 20 procent av marken är avsatt för jakt, fungerar det ungefär så här: Med en statligt bestämd årlig kvot på ett par gamla handjur av varje art i varje område kan jaktföretag erbjuda det jaktturisterna är beredda att betala jättelika belopp för: Erfarenheten att få vandra (när det görs på rätt sätt) i vildmarken ett par dagar eller ett par veckor och samtidigt jaga några noggrant utvalda djur.

Oavsett om den utförs i Afrika, Europa eller Amerika råder det ingen tvekan om att välövervakad troféjakt till sin natur är självreglerande. Att antalet fällda djur är blygsamt är nämligen ett krav för att säkerställa att det är hög kvalitet på troféerna och att området därmed är konkurrenskraftigt under framtida säsonger.

Jaktturister betalar högre avgifter per kund än konventionella turister och på så sätt kan intäkter genereras från ett lägre antal människor, vilket gör att miljökonsekvenserna blir mindre allvarliga. Ju högre pris desto mer pengar till att skydda området och desto färre turister krävs det för att få in det som fem minibussar inbringar på många andra platser. I Tanzania är exempelvis intäkterna per jaktkund en bra bit över tio gånger så stora som från fototurister (avgifterna i sig hindrar att områden överutnyttjas). Följaktligen kan intäkter från jakt genereras med lägre miljökonsekvenser som nedskräpning, användning av fossila bränslen och platser som förändras på grund av utbyggnad av infrastrukturen. I och med att antalet djur som fälls är så lågt kan troféjakt spela en nyckelroll för att skydda utrotningshotade arter (också då omåttlig okontrollerad jakt var den ursprungliga orsaken till skyddsbehovet).

Pengar från hårt reglerad troféjakt kan utgöra viktiga incitament för omsorgsfull skötsel, skydd och återinföranden. På privat mark i Sydafrika, till exempel, har troféjakt hjälpt brokbock (Damaliscus dorcas), svartsvansad gnu (Connochaetes gnu) och bergszebra (Equus zebra) att återhämta sig genom ekonomiska incitament för återinföranden. På samma sätt har bestånden av vita noshörningar återhämtat sig snabbare tack vare incitament från jaktturism, som underlättade att de återinfördes på viltgårdar. Ett annat exempel är troféjaktsarrangörer som spelat en mycket viktig roll för att få viltbeståndet i jaktområden i Coutada i Moçambique att återhämta sig efter inbördeskriget.

Det finns faktiskt många exempel på detta från hela världen där troféjakt genererar intäkter för miljövård i områden som kanske inte är lämpliga för turism, däribland en del länder med politisk instabilitet.

Jägare är givetvis intresserade av att ha ett hälsosamt viltbestånd, eftersom yrkets framtid är beroende av det, så de gör även sitt bästa för att få fast tjuvjägare. Detta innebär att de betalar ur egen ficka för att få ihop grupper som kan stoppa tjuvjägare och något som blivit en väldig industri – tjuvjakt för kött.

Jag respekterar människor som inte förstår sig på eller tolererar jakt för att de helt enkelt inte gillar tanken på dödande (jag respekterar dem om de alltså menar det och inte går klädda i läder och så) och jag är beredd att lyssna på deras alternativa tankar om hur vi skall hålla dessa områden vilda och fulla av vilt. Här skippar vi diskussionen om huruvida det är naturligt för oss människor att jaga eller inte, det får bli föremål för en helt annan artikel.

Jag godkänner verkligen inte all sorts jakt och jag säger inte att jaktindustrin inte är utan fel eller att vi inte har andra problem inom detta gebit – just nu den vansinniga tjuvjakten på elefanter, som till och med jägarna har svårt att få stopp på. Det finns även andra problem, såsom korruption inom jaktministerier, att människor som saknar långsiktiga jaktlicenser överutnyttjar områden, kvoter som skulle kunna vara bättre balanserade och enskilda professionella jägare som inte verkar vara naturvårdare. Men jag hävdar med bestämdhet att som saker och ting ser ut idag är det enbart kontrollerad turistjakt som håller en stor mängd områden vilda i Afrika och många stora däggdjur vid liv.

Faktum är att det som lönar sig blir kvar. Om dessa områden inte reserveras för jakt, vad skall de då användas till? Risfält eller blomsterodlingar? Låter det bättre? Det skulle innebära att man först måste röja dem på flora och fauna. Oavsett om det utförs av opportunistiska tjuvjägare eller kommersiella företag så skulle det verkligen innebära slutet för dessa vildmarksområden.

En del människor anser helt enkelt att vi borde leva jämte de vilda djuren och inget dödande av dem borde överhuvudtaget ske (de miljontals djur som föds upp på bondgårdar räknas inte, de är inte naturliga och verkar ses som håriga grönsaker). Det tycker jag också låter jättefint, men inte särskilt realistiskt i en värld som ju håller på att bli väldigt bortkommen i vildmarken, som jag nämnde tidigare.

De vilda djuren som borde leva jämte oss handlar förresten alltid om andra människor som lever jämte andra djur. (”Döda råttorna i huset för helvete, det spelar ingen roll att de har ungar i boet.” ”Vargar i Sverige kanske verkar gulliga för den där svenska kvinnliga jägaren som bor i Tanzania, men hon vet inte hur det är att leva med dem, hon har inte en aning …”)

Detta bortser också från det faktum att människor, särskilt i länder med fattigdom, letar efter sätt att tjäna pengar varhelst de kan – även om det innebär olaglig jakt på viltkött, elfenben eller ädelträ.

I och med den ständigt växande befolkningen på jorden behöver vi dessutom hela tiden större markområden för våra grödor. Världen krymper så överenskommelser görs mellan nationer, mellan kontinenter.

Vegetarianen ler vid åsynen av vete, men faktum är att bara vetefälten på den här planeten tar upp ett område som motsvarar sju gånger Sveriges yta. Om du vill ha bröd kommer du att leva omgiven av vetefält. Om du föredrar naturligt viltkött, och är beredd att betala för det, kommer du att leva omgiven av vildmarksområden som är tillräckligt stora för att möta denna efterfrågan. Människan är en självisk varelse. Den välmenande vegetarianen borde kanske överväga att åter ha kött på menyn, men propsa på att det kommer från skogen eller savannen liksom från en förnybar och välskött källa som han eller hon faktiskt kan åka och ta en titt på, i motsats till den undangömda slakten som utgör den hemska inledningen på de flesta människors söndagsstek.

Vi kan inte undkomma det faktum att vi måste äta någonting. Maten måste komma någonstans ifrån. Genmodifierade grödor räcker bara en bit på vägen då befolkningen växer exponentiellt.

Stater, lokalbefolkningar, världen kommer att utnyttja marken – frågan är till vad. Och svaret är: Det som fungerar ekonomiskt. Med andra ord, ju bättre vildmarken fungerar ekonomiskt desto säkrare är dess vilda framtid.

I alla fall fram till …

Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!”

Första Moseboken 1:28

Men än värre – och detta är nu det verkliga problemet, bortom den mycket mindre viktiga diskussionen för eller emot jakt – är att det finns alldeles för många av oss människor. Vi är helt klart ett skadedjur. Vi konsumerar, smutsar ner och fortsätter vi längs den här vägen så kommer vi på sikt att ha brett ut oss så mycket att det inte finns plats för några andra än oss och några utvalda favoritdäggdjur. (Hunden verkar vara en av de tursamma kandidaterna. Bara i Amerika finns det exempelvis närmare 79 miljoner hundar som sällskapsdjur. En imponerande siffra om man jämför med hela det afrikanska elefantbeståndet, som definitivt inte når över en halv miljon, inräknat både skogs- och savannelefanter. Antalet sjunker dessutom för varje dag som går.)

Det är verkligen mycket enkelt. Frågan är vad vi, om vi verkligen bryr oss, borde göra för att se till att så många däggdjursarter som möjligt här på jorden kan vandra in i solnedgången hand i hand med oss. Det enda riktigt långsiktiga sättet att försäkra sig om att det blir plats över för andra stora djur är att människans egna anspråk begränsas. Det är en ren fråga om matematik, eller en fråga om tillgång och efterfrågan, där jorden är skafferiet varifrån vi tar allt från vår lunch till våra hus till det faktiska markområdet vi direkt eller indirekt upptar för grödor och så vidare.

Om vi tar det här problemet i nackskinnet och för fram det som en av de absolut viktigaste frågorna att lösas av vår tid – i motsats till att då och då bara snudda vid det, med en generad och ytlig äcklad beröring – skulle det övertyga mig om att vi som art verkligen bryr oss. Om vi inte lyckas förstå denna enkla matematiska uträkning – och så här långt verkar det inte som att någon verkligen tar denna fråga på tillräckligt stort allvar – finns det helt enkelt inte någon långsiktig skyddsåtgärd som kommer att fungera.

Folkökning

Befolkning (miljoner)

Medianåldern för jordens befolkning – det vill säga den ålder där hälften av befolkningen är äldre och hälften är yngre – är 29,6 år. Runt en fjärdedel (26 procent) av världens befolkning är under 15 år, 62 procent är 15–59 år gamla och 12 procent är 60 eller äldre.

Källa: Huvudscenariot från FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor (UN DESA), befolkningsavdelning 1.

Agenda 2030

Antagen av Förenta nationerna den 25 september 2015.

Dess syfte: hållbara utvecklingsmål, att förändra världen.

De 17 målen

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

1 Ingen fattigdom

2 Ingen hunger

3 God hälsa och välbefinnande

4 God utbildning för alla

5 Jämställdhet

6 Rent vatten och sanitet för alla

7 Hållbar energi för alla

8 Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt

9 Hållbar industri, innovationer och infrastruktur

10 Minskad ojämlikhet

11 Hållbara städer och samhällen

12 Hållbar konsumtion och produktion

13 Bekämpa klimatförändringarna

14 Hav och marina resurser

15 Ekosystem och biologisk mångfald

16 Fredliga och inkluderande samhällen

17 Genomförande och globalt partnerskap

Det är en rörande agenda som det internationella samfundet har sammanställt här.

Men sedan har vi nummer 18 som blänger på mig från skuggan bakom kulissen till FN:s världsscen. Nummer 18, så tydligt bortglömd av alla, viskar: ”Hallå där nummer 6, 7, 12, 13, 14, 15 – ni är ingenting utan mig. Utan mig går det inte ens att ta er på allvar.”

18 Hitta effektiva sätt att dämpa befolkningstillväxten.

En del kanske säger att detta kommer av sig självt som ett resultat av utbildning. Tja, enligt FN:s folkökningstabell skulle vi i så fall tydligen år 2100 inte ha nått 2030-målen när det gäller god utbildning, tycks det. Det är någonting här som inte stämmer. Vi måste ta upp detta som en särskild och mycket angelägen fråga om vi faktiskt bryr oss om de andra däggdjuren här. Det är inte svårt att se logiken i detta, det är enkel matematik.

Vi kan utföra all möjlig miljövård, och att släcka eldar nu är oerhört viktigt (jag har själv grundat en stiftelse för elefanter i den andan). Men när allt kommer omkring skulle det moras av problem som följer på ohämmad befolkningstillväxt – däribland bristen på mark som varje land kan (eller har råd) att avsätta som orörd vildmark – förr eller senare göra det omöjligt för oss att leva jämte ett djur som elefanten.

Det skulle innebära ett ekonomiskt problem för människan om våra befolkningssiffror plötsligt vände ner, eftersom ekonomisk tillväxt bygger på ökande konsumtion. Så kanske skulle vi bara strunta i hela frågan och låta evolutionen ha sin gång. Ironiskt nog ligger det kanske i vår natur att utrota andra. Detta är ett sätt att se på det hela, det är ju en fråga om personlig inställning. Själv föredrar jag att hålla fast vid den mindre storhetsvansinniga tanken att vi kan fortsätta att vara en art bland så många andra som möjligt, och jag är beredd att gå långt för att det skall förbli på det sättet. Til syvende og sidst tror jag inte att människan är lycklig som ö och världen skulle ärligt talat vara en mycket ofascinerande plats att bo på.

År 2016 är vildmarken ett val och en destination, djuren i den en fråga om vår smak för tillfället.

I Sverige, ett annars civiliserat land, diskuterar folk på allvar vargens rätt att överhuvudtaget existera där, utöver ett antal uppvisningsexemplar som borde spärras in eller skjutas om de vågar döda eller uppföra sig som vargar gör. I Afrika dödas elefanter i en oerhörd takt för att försöka tillfredsställa en omättlig hantverks- och investeringsmarknad i Kina. Människosläktet – tryck på den röda knappen för ”utrotning”, den gröna knappen för ”behåll”!

Ändå är vi inte särskilt bra på att ta vara på några av de djur vi enligt opinionsundersökningar helst vill behålla, eftersom vi helt enkelt är lite för oupplysta och stöddiga eller oengagerade för att se de politiska bikupor och känslomässiga obehag som de verkliga frågorna ger upphov till, och sedan samstämmigt göra någonting åt dem.

Natasha Illum Berg är professionell jägare, författare och naturvårdare.

Artikeln är skriven särskilt för Axess. Översättning: Martin Peterson