Därför är det inte så farligt att begå misstag, det ligger så att säga inbyggt i hela det mänskliga konceptets natur. Farligt kan det däremot bli om vi lever i miljöer eller kulturer där misstag är tabu och där framgång definieras som en i evighet uppåt­gående spiral. I sådana kulturella eller personliga sammanhang ligger nämligen livslögnen alltid på lut och vi fjärmar oss från verkligheten. Och genom att alienera oss hindrar vi oss själva och andra från att utveckla den livskunskap som gör oss bättre på att möta och förhålla oss till den ofrånkomliga ofullkomligheten.

En temperaturmätare på hur vår kultur fungerar i detta avseende gavs genom det som skedde tiden efter valet: Den partiledare som avgick efter en brakande valförlust kunde inte tillstå att det berodde på egna misstag och felbedömningar, utan bemötte väljarna med talepunkter om något helt annat. Vi skulle inbillas att tro att det egentligen inte var en personlig valförlust, att partiledaren inte fjärmat sig från partiets kärnväljare samt att ansvaret för alltsammans låg någon annanstans än hos den som haft mandat och ansvar.

Ett borgarråd i Stockholm som avgick, likaledes efter en brakförlust, använde också talepunkter som handlade om allt annat än det faktum att vederbörande misslyckats i sin politiska gärning. Trots återkommande mediala skriverier om ett politiskt kansli i kaos och kräftgång och om långvarig och svidande kritik från kärnväljare, kryddades den officiella eftervalsanalysen med bilder av framgång och goda samarbeten.

Det här är enbart två exempel och det är inte de enskilda politiska företrädarna i sig som är intressanta, utan den kultur och de normer de ger uttryck för. Det är en kultur där mandat inte åtföljs av ansvar och där misstag alltid är någon annans, inte ledarens. Det är en miljö där förluster och missgrepp inte ger impulser och anledning till reflektion och självrannsakan, utan till talepunkter som syftar till att beskriva en berättelse snarare än verkligheten.

I den klassiska boken om organisationsteori, Nya perspektiv på organisation och ledarskap av professorerna Lee G Bolman och Terrence E Deal, formuleras att sofistikerade politiskt inriktade ledare vet att inflytande börjar med en förståelse av andras problem och intressen. En förståelse som alstrar frågor om vad som är viktigt för andra och hur det som är betydelsefullt ska kunna förverkligas. Politiska ledare som förlorar val har misslyckats med detta grundläggande.

Misslyckande är en del av det mänskliga livet. Den som tror sig om att vara en sol utan fläckar kommer aldrig att kunna utöva ett moget ledarskap, utan enbart ett kontrollerande som styrs av egna bekräftelsebehov istället för intresset för andra. Längst in i ett sådant ledarskap bor osäkerheten. Att fly från nederlag är riskabelt och det sprider en kultur där växt och lärande stryps och därmed förhindras den politiska medvetenheten och mognaden. Om det istället odlades en kultur där det politiska ledarskiktet talade sanning om verkligheten och om sina felbedömningar och förblindelser, så skulle förtroendet för dem öka och en beskrivning av tillvaron som fler känner igen sig i börja byggas.

Kan man våga hoppas på att talepunkternas tid snart är förbi? Att den alienation denna dimridåernas retorik skapat sakta ska släppa greppet? Sanningen ska göra er fria, som Jesus Kristus sa. Det är förvisso understundom en tuff väg att vandra, men på både kort och lång sikt den enda möjliga.