Först några positionsbestämningar. Det är kanske inte den roligaste början men behövs för att samtalet skall bli vettigt.

Med ”vanligt folk” menar jag uppfattningar, föreställningar och åsikter som är just vanliga, det vill säga som omfattas av majoriteten i de representativa urval av boende vi tillfrågat när vi bedrivit forskningsprojekt i förorter i Göteborg, Malmö, Århus och Helsingfors. Jag har också själv som forskare intervjuat över tusen personer i fyra av Göteborgs förorter.

Att generalisera utifrån dessa resultat är visserligen att förenkla, men synliggör samtidigt de större mönstren.

Med ”förorten” menar jag bostadsområden som hör hemma eller skulle kunna höra hemma på polisens lista över utsatta områden. Tillägget ”skulle kunna höra hemma” signalerar att listan inte är skriven i sten.

Generaliseringarna jag snart kommer att referera till träffar främst förortsborna som är födda utomlands i icke-västliga länder. Denna kategori innefattar förutom Mellanöstern och Afrika även europeiska länder som en gång i tiden tillhörde den sovjetiska intressesfären.

F okuset på utlandsfödda förortsbor beror på att svensk-svenskarna som fortfarande bor i förorterna har ungefär samma uppfattningar, föreställningar och åsikter om samhället som svensk-svenskarna i andra bostadsområden.

Alla som gått igenom svensk grundskola, som talar svenska vid frukostbordet och som följde svenska medier under sin uppväxt har gemensamma referensramar – också då man som många i förorten levt ett hårt och tilltufsande liv.

Beteckningen ”svensk-svenskar” betyder personer med två svenskfödda föräldrar. Det första ledet före bindestrecket syftar på den etniska tillhörigheten, det andra ledet på tillhörigheten till landet Sverige. En sådan bindestrecksidentitet signalerar att landet Sverige är öppet för fler än enbart etniska svenskar (tänk alban-svensk, arab-svensk, eller somalier-svensk). Och ordningsföljden signalerar att känslan av tillhörighet med landet trumfar den etniska tillhörigheten.

Nu har jag använt hälften av mitt tilldelade textutrymme utan att komma till saken, vilket kan tyckas slösaktigt. Min ambition med texten är dock att motivera läsaren att uppdatera sina uppfattningar om det demografiskt förändrade läget i landet. Det har jag själv gjort sedan 2017 när min kollega Jacob Sohlberg och jag började göra undersökningar i Göteborgs förorter.

Här kommer generaliseringarna i kortformat:

Vanligt folk i förorten gillar sitt bostadsområde. Här finns inga större skillnader mot dem som bor i andra områden. Det som skiljer är att de flesta förortsbor är medvetna om att det egna området har en låg status bland utomstående. Det territoriella stigmat är en förklaring till att många vill flytta till andra bostadsområden.

Vanligt folk i förorten anser att Gud är mycket viktig i deras liv. Det gäller både muslimer och kristna. Man kan säga att Gud har samma ställning bland förortsborna som naturen bland svensk-svenskarna.

Vanligt folk i förorten har en bättre förståelse än svensk-­svenskarna för mångfalden av etniciteter i det nya Sverige. Man har full koll på turkar, assyrier, kurder, somalier, araber och polacker och har inga problem med att tala om det. Den hållningen representerar framtiden, om ni frågar mig. Eftersom etniciteterna inte kommer att försvinna under överskådlig tid behöver svensk-svenskarna bli mindre ängsliga inför att tala etnicitet.

Det vore ett framsteg om vi kunde skämta om alban-svenskar och kurd-svenskar som om skåningar, göteborgare och stockholmare. Vanligt folk i förorten är redan där, möjligen har de dålig kläm på nyanserna mellan smålänningar och hallänningar.

Svensk-svenskar omtalas förresten ofta som ”svenskarna”. De betraktas som snälla men är osynliga i förorterna. Det finns en intensiv minoritet som vill att fler svensk-svenskar skall flytta in, men för majoriteten finns många viktigare problem att bemästra. Det är lika bra det, för inte ens i det medellånga perspektivet kommer det att bli någon strid ström av inflyttande svensk-svenskar. Den gentrifiering som skulle stabilisera förorterna får drivas av personer med utländsk bakgrund.

Vanligt folk i förorterna tycker inte det är jätteviktigt att sopsortera. Vad är grejen liksom?

Vanligt folk i förorterna har en hård syn på brottsbekämpning. När vi frågar om behovet av hårdare straff är det klart fler i förorterna än i resten av Sverige som svarar instämmande. Polisen välkomnas och stöttas, men man skulle önska att den tog i hårdare mot de kriminella.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Överlag efterfrågar vanligt folk i förorterna en starkare skötsamhetsnorm i området. Attityden ”skärp er” med udden riktad mot mind­re skötsamma personer i området är lika utbredd som den oftare uppmärksammade vädjan till det offentliga att ”göra något”.

Även i frågor om omfördelning är synsätten mindre vänster än vad röstningsmönstret antyder. Av svaren på våra intervjufrågor kan man utläsa att höga skatter inte har något självklart stöd i utsatta områden.

Vanligt folk i förorten har en pragmatisk syn på behovet av reformer. Man uppfattar att problemen är större än i andra områden. Man ser brister i skolor och vid andra institutioner – men också en bristande skötsamhet bland de boende. Rangordningen mellan olika reformförslag är dock densamma som bland svensk-svenskar i allmänhet.

Förortsbor i mångkulturella områden efterfrågar samma saker som människor i andra bostadsområden – ordning, reda, föräldrar som har koll på sina barn, fungerande skolor och vettiga saker för ungdomarna att göra på sin fritid.

Jag stannar där. Jag må ha skruvat någon formulering men samtliga generaliseringar är förankrade i våra undersökningar. Med risk för att trampa snett: Det finns mycket att gilla bortom myter och rubriker.