Jag syftar dels på Johan Hiltons lödiga berättelse om Benny Fredriksson, Den siste teaterdirektören, dels på Katarina Barrlings övertygande analys Världens mest protestantiska land. Dessa två verk är olika till upplägg och innehåll – men har också ett tema gemensamt.

Hiltons bok handlar om skådespelaren Benny Fredriksson som gjorde en imponerande klassresa. Tack vare sin talang, sociala förmåga och enorma arbetskapacitet blev han vd för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Ett illvilligt drev under metoo – under vilket tidningen Afton­bladet okritiskt lånade sig som verktyg till Fredrikssons fiender – fick honom att lämna sin chefsposition. Inte långt senare tog han sitt liv. Johan Hiltons skildring är fängslande rakt igenom, men mest drabbande är att den också blir en studie i flockbeteende.

De som ville utnyttja metoo-kampanjen för att störta Benny Fredriksson ringde runt till gamla och nya medarbetare och kolleger för att samla berättelser, de pressade på för att få fram snaskiga och smutsiga ”vittnesmål”. Emellertid fanns det ju inte så mycket på Fredriksson, så kuppmakarna tvingades, med nämnda kvällstidnings benägna hjälp, att tumma på sanningen för att få fram komprometterande anklagelser.

Även Katarina Barrlings bok handlar om flockbeteenden, fast hon skär ämnet på en helt annan ledd. Världens mest protestantiska land är en lika effektiv som träffande genomgång av en rad svenska företeelser i vilka Barrling påvisar ett religiöst tankesätt. Hon avslöjar vårt sekulariserade, moderna och upplysta land som ett synnerligen kristet, protestantiskt präglat samhälle, med ett strängt moraliserande drag. Därför kan den person som gjort blott ett pyttelitet avsteg från – eller som bara inte deltagit tillräckligt i – den påbjudna värdegrunden hamna ute i kylan. Man kan kancelleras eller rentav utsättas för ett drev.

Detta ger en intressant referensram till ett fenomen som statsvetaren Sten Widmalm berör i en essä på sidan 17 – nämligen de många undertecknarna på diverse akademikerupprop sedan Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året.

Widmalm frågar sig med anledning av innehållet i dessa petitioner om hans kolleger inom akademin har tröttnat på demokratin. Har de slutat tro på det demokratiska samtalet? En del av undertecknarna är givetvis radikala aktivister – men jag undrar också hur stor del av namnunderskrifterna på de mer bisarra uppropen som kan ha krafsats ner under just det slags press som Hilton och Barrling på sina skilda sätt beskriver. Säg i form av ett mejl från kollegerna eller kanske genom att en lista lagts fram i fikarummet. Den genomsnittlige, egentligen likgiltige, lektor som väljer att inte skriva på hamnar på ”den onda sidan” – med allt vad det innebär för sociala relationer och karriärmässiga dito.

I detta nummer av Axess har vi annars låtit ett antal skribenter reflektera över ett begrepp som flyter upp i debatten då och då, senast i somras. ”Vanligt folk” är på samma gång föraktade och uppflörtade av politiker idag. Begreppet är löst i kanterna och klart politiskt laddat på grund av associationen till populism.

Fredrik haage, som var talskrivare åt Göran Hägglund när denne talade om ”verklighetens folk” för femton år sedan, skriver om hur svensk debatt förändrats sedan dess. Henrik Jönsson pekar på klimatpolitiken som ett exempel på hur beslutsfattare driver fram reformer som främst drabbar människor längre ner i samhällshierarkin.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Jag har inte utrymme här att redogöra för alla textbidrag på temat, men de är, om jag får säga det själv, en riktig läsfest. En del iakttagelser överraskar, som Peter Esaiassons konstaterande att ortenbor röstar rött – men har påtagligt konservativa värderingar.

Så vilka är då vanligt folk? Sist men inte minst ger Peter Santesson ett statistiskt svar på denna fråga.

Trevlig läsning!