Vanligt folk är på tapeten. Men vem eller vilka som har vävt eller designat tapeten är ytterst oklart. Den framstår dock mer som beige juteväv än någon myllrande gobeläng eller för den delen en färgstarkt mönstrad blomsteräng.

Kanske är vanligt folk en social konstruktion hos framförallt Dagens Nyheter, som Johan Hakelius föreslagit i magasinet Fokus. Det får mig att tänka på den kanadensiska filosofen Ian Hacking The Social Construction of What? (1999) som jag läste för länge sedan men tyvärr inte har tillgänglig i skrivande stund och nuvarande boning.

Men jag minns ganska tydligt hur Hacking kritiserade till exempel Judith Butler – som jag då var mycket fascinerad av. Så klart att genus och framförallt kvinnlighet är en maskerad! Som den brittiska och suffragetten och psykoanalytikern Joan Riviere underströk så tidigt som 1929. Hacking har också – i likhet med vår egen idéhistoriker Karin Johannisson – varit inne på att åtskilliga sjukdomar eller diagnoser är sociala eller kulturella konstruktioner. Även hon, liksom ovanstående personer utom kanske Hakelius,­ är påverkad av postmodernisten eller poststrukturalismen Michel Foucault. Som även han ansåg att könet var en hi­storisk konstruktion.

Så vad vet väl jag, en rätt vanlig vindögd kvinna från en nästan pursvensk medelklass, om ”vanligt folk”? Som barn och ung uppvuxen på Östermalm (rivningskåk) och Gärdet (höghus) i Stockholm hade jag ingen aning om vilken klass eller religion kamraterna kom från eller tillhörde. Några var bra i skolan, andra inte, några var snälla, några få inte. Vissa var neurosedynskadade, en annan var ätstörd vilket man då knappt förstod vad det var. Någon omskuren. Allas pappor jobbade med okänt vad, ibland även mödrarna. Vissa mammor var feminister, åtminstone min morsa som läste Simone de Beauvoir, men diskret. Inget gapande på gator i alla fall. Där fick jag sedermera ta över.

Fördomar fanns, inte minst hos mig. Jag skäms ännu för särskilt en situation i låg- eller mellanstadiet då jag var hemma och lekte hos en klasskamrat i denna familjs väldigt lilla lägenhet på Banérgatan. Varvid en jobbargubbe kom in och jag hälsade knappt på honom. Han visade sig vara pappa till min lekkamrat! Tillhörande ”vanligt folk”, förmodar jag?

Frågar en lätt autistisk mig närstående om vilka han ser som vanligt folk. ”Alla utom jag”, svarar han. Det är svårt att bedöma om det tyder på storhetsvansinne eller mindervärdeskomplex. Månne är han miljöskadad, ett ord som Tove Jansson inte sällan använde i sina Muminböcker. Antagligen utdömt nu när de flesta särdrag, konstigheter och ohemula beteenden skylls på genetik.

Ett, som jag förstår, nyord är ”vanlisar”. Ett avskyvärt ord som borde förpassa brukarna till diverse dagis, oavsett genus- eller hbtpqi+-certifiering. Umeå kommun skriver till exempel att: ”Med vanlisar menar vi familjer som bor i ett helt vanliga hem och har en helt vanlig vardag. Som har smulor i soffan, räkningar att betala och äter tacos …”

Tidskriften Elle har en rubrik vilken lyder: ”12 gånger kändisar gift sig med vanlisar”.

Ett liknande uttryck är ”verklighetens folk” och ”vanliga Svenssons” som den dåvarande kristdemokratiske ledaren Göran Hägglund använde. Han avsåg då ”de allra flesta männi­skor i vårt land som lever ett strävsamt liv”. Man ska bidra i de sammanhang man är och ha genuina värderingar samt bry sig om andra utan att vara mästrande. Överheten är vänsterinriktade kulturredaktörer som skriver folk på näsan om både det ena och andra. De är konstnärer som sprider olust i det offentliga rummet. Ofta i form av svårartade performancevrål.

Här slår det en att de mest mästrande kan vara politiker och diverse byråkrater och tjänstemän.

I brist på performancevrål är jag nog själv en hyfsat vanlig människa. Samtidigt kan man betvivla att verkligt vanliga människor finns. Varje människa är nog vanlig eller ovanlig på sitt eget eller sina olika sätt. Bara man är vänlig och fredlig: ”vennlighet varer lenger, ta VARE / på vennligheten, ta VARE / på vennene – HEI HEI! Ta nå / vare på hverandre” som den norska poeten Jan Erik Vold har skrivit.

För övrigt bör en vanligt verklig människa vara hederlig. Och hon behöver inte kunna utbrista ”pacta sunt servanda” stup i minuten. Det tänker jag särskilt på när jag är i min familjs gamla kåk på södra Öland. De flesta grannar har inte ett endaste akademiskt poäng, de är bara snälla och smarta. De kan vara fena på att läsa, skriva, räkna i huvudet, laga cyklar, mopeder och bilar. Hjälpa en när det är översvämning i kök och källare. Bjuda på äppelvin då det råkar vara många långa mil till det satans System­bolaget. De kan vara konstnärliga och litterata på en mängd olika vis. Sjunga, spela och måla såväl väggar som tavlor. Vara blandrasiga genom till exempel korsningar mellan över- och underklassläkt eller ha föräldrar med olika pigment, ursprung och trosuppfattningar.

I flock, sekt eller religion kan inte sällan människan bli männi­skans arga varg, mycket mer behöver inte sägas om detta vare sig då eller nu. Möjligen kan man påstå att ingen normal människa är normal, men möjligen normbrytande. Fast alla människor är inte stekta i en woke-panna – som ju lätt fattar eld i ett antirasistiskt rasraseri. Herreminskapare! frestas jag utbrista.

Apropå eld finns det inte många vanlisar (i Sverige och en del andra länder) som röker tobakscigarretter. Där är undertecknad ovanlig, månne oförklarligt dum även om jag försöker ta enbart munbloss. Liksom vid cannabisjointar när sådana bjuds. ”I didnt’t inhale”, som Bill Clinton sa. Om detta rökande inte är fysiskt nyttigt så är det ändå socialt mysigt, psykiskt gemenskaphetsinbjudande och sällan till våld triggande.

Gäller nog även LSD och diverse psykedeliska droger. Tror jag, om än jag inte har någon vidare erfarenhet därav.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En mästare, eller om man törs säga mästarinna, i konsten att intervjua vanliga verklighetstillvända människor är SR-journalisten Mia Blomgren. Det är både Åsa Linderborg och jag överens om. Blomgren är ”dold, öppen, vetgirig och varsam på samma gång”. Lindeborg skrev i Aftonbladet i februari 2001: ”Vanligt folk är de som har jobb, hem och familj, säger någon. I så fall är vanligt folk alla och ingen. Då finns det ingen anledning att begreppet ens existerar, och seglar upp som något slags politiskt diffust muller underifrån.”

Mia Blomgren är som sagt formidabel, vare sig det gäller klasser, kön eller etnicitet. Hon har sänt sina dokumentärer sedan 1993 utan att ha framhävt sig själv, men säger till mig att hon fått frågor av andra journalister typ: ”Men hur gör du när du pratar med dem?”

Blomgrens nyansrika och fantasifulla program kan få en att tänka på Beppe Wolgers och Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” som begynner: ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land / Detta land är ett regn och en pöl / Över den pölen går pojkarnas båtar ibland / Och de glider så fint utan köl / Där går en flicka som samlar på stenar / Hon har en miljon / Kungen av träd sitter stilla bland grenar / I trädkungens tron”.

Efter och under decenniers läsning av Tove Jansson och hennes mumintroll och andra figurer står det klart att här finns inget vanligt folk eller verkliga människor, inte ens en gång människor. Vi kan identifiera oss med vartenda kryp, knytt eller varenda kotte, allt beroende på humör(-svängningar), grad av humor och känsla för satir – som uppfriskande salt i gröt och gryta.

Dessutom slår det mig nu, att Janssons gestalter i eller av princip aldrig duschar! Vilket gör maken och mig – som har badrum – till synnerligen sällsynta människor. Pilutta er.