Var är kapitalismen?
Vem är bäst lämpad att styra Facebook – grundaren Mark Zuckerberg eller Sjunde AP-fonden, soffliggarfonden i svenska premiepensions-systemet (PPM)?
Frågan kanske tycks löjeväckande. Förvaltare av svenska pensionspengar har varken erfarenheter om hur företag bör skötas, allra minst entreprenörsdrivna företag som Facebook, eller utger sig för att syssla med det. Men givet det stora kapitalistiska experimentet under de senaste 50 åren är det nog den vi bör ställa oss. För om det är någonting som skiljer västerländsk kapitalism idag från igår är det vilka som äger och styr företag.
Västvärlden är på god väg mot en kapitalism utan kapitalister, eller vad managementgurun Peter Drucker en gång kallade för ”pensionsfondssocialism”. De som nu alltså har det yttersta ansvaret för hur företag blir framgångsrika är alla de fonder och institutioner som förvaltar pengar. Eller så är det ingen som har det – eller kanske du själv som sparare i en fond. Ägandet är kollektiviserat till den grad att det inte längre går att säga om vi har en kapitalism där, åtminstone för de stora bolagen, ägande överhuvudtaget ska spela någon roll. Men om den som i slutänden ändå äger pengarna som investerats ska ha ett ansvar, är det dags för de mer än tre miljoner svenskar som sparar pengar i Sjunde AP-fonden att fråga sig: vad bör Facebook göra för att prestera ännu bättre för sina aktieägare?
Nej, det är inte en abstrakt fråga, för deras fond har just gått vinnande ur en tvist med Facebook om just hur bolaget framöver ska styras. För att undvika att makten försvinner till ansiktslösa finansiella institutioner i takt med att Facebook växer (och aktiekapitalet expanderas) föreslog dess styrelse förra sommaren att nuvarande aktier skulle splittas och att en ny aktieklass, utan rösträtt, skulle införas. Meningen var att Zuckerbergs kontroll skulle fortsätta fastän hans ägande minskade, och arrangemanget gälla så länge Zuckerberg är Facebooks chef. Upplägget var definitivt egenartat eftersom ägarprivilegier normalt inte försvinner när en grundare avslutar sin operativa roll. Aktier och rösträtter följer med och kan ärvas i generationer. Men vad som gjorde upplägget unikt i den finansiella ingenjörskonsten är att makten i bolaget tydligare skulle kopplas till entreprenöriellt beteende. Zuckerbergs framtida efterträdare skulle enligt modellen också erbjudas samma privilegier, och på det sättet undvika att institutioner med intressen som inte samvarierar med bolagets långsiktiga entreprenöriella förmåga tar över. Sjunde AP-fonden gillade inte förslaget och drev på för en grupptalan mot Facebook i en domstol i Delaware. För några veckor sedan drog Facebook tillbaka förslaget.
Kanske gjorde den svenska soffliggarfonden rätt, kanske gjorde den fel: dess uppdrag är att förvalta sina sparares pengar, inte att optimera Facebooks framtid. Och det är just den åtskillnaden mellan roller som gör att kapitalismen ändrat karaktär och börjat bete sig annorlunda. Förvaltare av sparkapital har tagit över ägarmakten i västerländsk kapitalism, men den relation de har till de företag de äger skiljer sig markant från hur det kapitalistiska ägandet förväntas agera.
Dessa institutioners finansiella makt kommer att fortsätta att öka. I USA, till exempel, har det institutionella ägandet gått från sex procent av allt aktiekapital på 1950-talet till att vara närmare 60 procent idag. I takt med att sparandet ökar när många avsätter pengar för framtida pensioner flödar nytt kapital in. I det svenska PPM-systemet finns nu ungefär en biljon kronor (tolv nollor), och enligt en bedömning kan det totala förvaltade kapitalet enbart i våra premiepensioner komma att tredubblas de närmaste 20 åren. Men svenska fonder är trots allt bara marginella aktörer på globala investeringsmarknader; i vårt systerland Norge har oljefonden nu samlat på sig kapital på över mer än en biljon – dollar. Privata institutioner som BlackRock och Vanguard är alltjämt betydligt större, med sex respektive fem biljoner dollar under förvaltning. Och de växer snabbare: BlackRock har en tillväxt i sin förvaltning som gör att de kan addera ett Telefonaktiebolaget LM Ericsson i portföljen var tolfte dag. De totala tillgångarna som investeringsfonder, försäkringsbolag och pensionsbolag tillsammans håller motsvarar summan för USA:s bruttonationalprodukt – multiplicerat med sex.
Det krävs bara en miniräknare och matematiska baskunskaper för att avgöra vid vilken tidpunkt i framtiden som dessa institutioner, managing other people’s money, kommer att äga och förvalta allt.
Vad som startade under förra seklet är nu århundradets stora kapitalistiska experiment.
Men kan vi verkligen kalla vårt ekonomiska system för kapitalism, om vi med självklar automatik rör oss mot Druckers pensionsfonds-socialism, en situation där alla äger allt men ingen äger något? Lyssnar vi till modern finansteori är det snarast bortkastad tid att sätta betyg på olika typer av ägande. Det spelar ingen roll vem eller vilka som äger företagen – resultaten blir i huvudsak detsamma. Nu handlar inte denna nonchalans av ägande om att företag likväl kan ägas av stater, eller löntagarfonder, men den ligger trots allt långt ifrån kapitalismens grundsats.
Kapitalismen är ett system som handlar om att ägandet spelar en avgörande roll för det enskilda företaget likväl som för hela ekonomins hälsa. Och det var så kapitalismen en gång växte fram. Den premierade just idén att det är enskilda människor – entreprenöriella ägare – som anger takt och ton för hur företag investerar, experimenterar och konkurrerar, och vad utfallet i slutänden blir för människors materiella välstånd. Kapitalismen, konstaterar Deirdre McCloskey i sin trilogi över the bourgeois era, var en del av det nya utrymme som upplysningsepoken skapade för människor som ville utmana existerande hierarkier. Det som utmärkte denna nya ordning var just att människor som simmade mot strömmen, med excentriska idéer om nya produkter och tillverkningssätt, skulle belönas, inte avvisas.
Finansiella institutioner som Vanguard eller BlackRock är inte kapitalistiska ägare, och ingen skulle komma på tanken att beskriva dem som entreprenöriella ägare. Kapitalförvaltare investerar inte i ett företag för att de är allierade med det och dess långsiktiga strategi. Problemet är inte att institutioner nödvändigtvis är kortsiktiga och kvartalskapitalistiska ägare som kliver in i och ut ur bolag som om ägande vore vilken transaktion som helst. Vad som särskilt utmärker dem är att de placerar sina investeringar enligt formler för riskspridning och, även när de nått en position som huvudägare, inte gör anspråk på att aktivt vilja ta det entreprenöriella ansvaret för bolagets framtid.
Tag till exempel HSBC, Europas största bank: Vad vill dess ägare att ledningen ska göra för att ta kål på konkurrenterna? Det är i första läget inte alldeles enkelt att reda ut vilka de största ägarna faktiskt är, men summerar man upp ägandet via olika fonder är det Vanguard – en kapitalförvaltare som äger 7 procent av S&P500 (de 500 största företagen representerade på New York Stock Exchange). Samma förvaltare är också en av de största långivarna till HSBC.
Men Vanguard är ingalunda beroende av HSBC:s framgång. Det är inte den enda bank som den amerikanska fondjätten äger, utan Vanguard är också en av de största ägarna i JP Morgan Chase, Bank of America och Royal Bank of Canada, några av toppkonkurrenterna till HSBC. Och de andra stora ägarna i HSBC? Nej, vi talar inte om en situation liknande den för svenska banker, där det åtminstone finns en aktör med stor ägarmakt och vilja att faktiskt ge ägarstyrning till verksamheten, som Wallenberg-familjen i SEB och Björn Wahlroos i Nordea. I listan av storägare i HSBC kommer efter Vanguard andra specialiserade förvaltare som BlackRock – och konkurrenterna! Bland de fem största ägarna finns också Bank of America och Royal Bank of Canada, som i en kapitalistisk mening borde sträva efter att ta marknadsandelar av HSBC.
Och så här fortsätter det. HSBC är, till exempel, storägare i Australiens ”big four”, de fyra största bankerna i Australien som tillsammans kontrollerar mellan 80 och 90 procent av landets bankmarknad. Den andra storägaren – alltså i alla fyra banker – är JP Morgan Chase. Situationen i banksektorn är heller inte unik. Ägarbilden i andra branscher ser likadan ut, med ett spindelnät av olika förvaltare som har stora ägarintressen överallt. Enligt en studie som granskade ägande i 37 miljoner bolag i världen framkom att 40 procent av alla företagstillgångar är kontrollerade av färre än 150 aktörer, mestadels finansiella institutioner.
I denna nya form av västerländsk kapitalism, om vi nu kan kalla det för kapitalism, är ägandet i många storföretag inte längre gift med företaget. Alla dessa förvaltare med intressen spridda mellan många konkurrenter lever snarare som ombytliga polygamer med lojaliteter till många. I ekonomisk mening är deras intressen kopplade till en sektor i sin helhet, eller kluster av bolag från olika sektorer. Deras sparare får en bra avkastning när klustret eller sektorn utvecklas väl, inte när hierarkierna mellan bolagen förändras. Om Bank of America, med hjälp av nya innovationer, skulle ta kunder och intäkter från HSBC och JP Morgan Chase påverkar detta inte storägaren Vanguard. Värdet på dess innehav i Bank of America skulle gå upp medan värdet på innehaven i konkurrenterna skulle gå ner. I det läget kannibaliserar framgången för den ena partnern på den andra.
Den stora roll som finansiella institutioner spelar i västvärlden dränerar relationen mellan ägare och bolagsledning på kapitalistiska intentioner. I en bildlig mening är ju kapitalismens idé att ett företag strävar efter att bryta nacken av sina konkurrenter – och, ytterst, att det skaffar sig ett monopol. Men i vår nya form av kapitalism är ambitionen snarare att en ledning ska vara försiktig och orientera sig från punkt A till punkt B enligt samma stig och hastighet som andra. Förutsägbarhet är den nya religionen och alla näringslivsbyråkrater är dess förkunnare. Även om många förvaltare korrekt säger att de faktiskt inte försöker utöva ägarmakt i ett slags vardaglig mening (de vill exempelvis ofta inte ta styrelseplats i de bolag där de är största ägare) sätter de starka normer som påverkar hur företagen presterar – och, därmed, hela ekonomins hälsa.
De stora företagen, till exempel, har gradvis minskat den andel av sina intäkter som läggs på långsiktiga investeringar eller satsningar på forskning. De investeringar som dessa företag gör lever ofta i en kort tidscykel och måste leverera snabba resultat. De finansiella institutionerna gillar inte bolag som behåller en stor del av sin vinst, och i USA har den delen gått ner från ungefär 50 procent av vinsten på 1960-talet till under 10 procent idag. Bolagen delar med andra ord ut en större andel av vinsten. Dessutom har aktieåterköpen vuxit snabbt och under senare år, då vinstnivåerna har fallit, har storföretagen köpt tillbaka sina egna aktier på ett sätt som är finansiellt ohållbart men som varit nödvändigt för att upprätthålla aktiekurser. Det kan låta paradoxalt att västerländska bolag samtidigt gjort sig själva extremt likvida, med mycket lättillgängligt kapital i balansräkningarna. Men det är en spegling av att finansiella institutioner och andra ägare har drivit upp företagens belåning och, i de senaste decenniernas lågräntemiljö, gjort även industriella företag inriktade på att tjäna pengar på den kolossala finansiella tillväxten.
Ekonomen Hyman Minsky kallade denna form av kapitalism för ”money manager capitalism”, och den beter sig på ett annat sätt än kapitalismen som vi vanligtvis beskriver den. Sinnebilden av kapitalism är att företag är rika på idéer men saknar kapital att förverkliga dem, och att de därför ber investerare och finansmarknader om pengar. Men västerländska bolag är idag inte nettolåntagare, utan nettolångivare. De bidrar med kapital till ekonomin istället för att låna av den övriga ekonomins sparande. Under lång tid var situationen den omvända, och näringslivet satsade på nya investeringar med lånade medel. OECD, de rika ländernas ekonomiska samarbetsorganisation, uppskattar att under 1970- och 1980-talen lånade företag motsvarande 15–20 procent av sitt operativa kapital. Idag lånar företag ut motsvarande ungefär 5 procent samma kapital.
Finansiella marknader premierar idag den typen av företag just för att de upplevs som mindre riskfyllda och mer förutsägbara. Särskilt de stora finansiella institutionerna vill att de företag de investerar i skapar verksamheter som är mer byråkratiska och mindre entreprenöriella. Byråkratiseringen, eller det som på affärsprosa kallas managerialism, är givetvis inget nytt fenomen, utan fanns redan i den typ av bolag som grundades efter andra världskriget. De ville vara platser för Organisationsmänniskan – eller The Man in the Grey Flannel Suit, som Sloan Wilson uttryckte det i en uppmärksammad bok och film på 1950-talet. John Kenneth Galbraith, en ikon för den efterkrigstida vänstern, hävdade att hela kapitalismen höll på att ritas om och att den riktiga utmanaren till den fria marknadskapitalismen inte var Sovjetkommunismen, utan alla ingenjörer i företagen som ville ha storskalighet, enhetlighet och inrutade organisationer. Kapitalismen var inte längre platsen för ruffig individualism, utan för hierarki och byråkrati.
Och på ett sätt slog Galbraiths förutsägelse in, för den byråkratiska managerialismen är nu vad som definierar många stora bolag – och den söker framför allt efter förutsägbarhet och kontroll. Det är en nervös och stressig miljö, och aldrig har väl så lite skapats av så många som arbetar så hårt. Managerialismen underkastar anställda allt mer komplicerade arbetsformer. Medarbetare löper gatlopp mellan det ena mötet efter det andra. Styrdokument och förutbestämda processer guidar varje steg och varje tänkt situation. Och hela denna byråkratisering har vuxit snabbt. Antalet externa kontakter för chefer, till exempel, ökade från cirka tusen stycken per år under 1970-talet till trettio tusen idag. Över 40 procent av chefernas arbetstid, hävdar Boston Consulting Group, går idag åt till att skriva rapporter och 60 procent av arbetstiden till att koordinera möten. På 1950-talet formulerade styrelser i genomsnitt mellan 4 och 7 verksamhetsmål för verkställande ledningar; idag är snittet mellan 25 och 40 mål. Ingen verksamhet kan drivas i 40 olika riktningar samtidigt, särskilt inte när flera av dem är i konflikt med varandra. Enligt ett index över komplexitet i företag har graden av byråkrati vuxit med 7 procent per år – under fem decennier.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Vanguard, Sjunde AP-fonden eller andra förvaltare ska inte lastas för all den snåriga byråkrati och komplexitet som expanderat i västvärlden, men den ängslighet som byråkratisering är ett svar på har kraftigt förstärkts av kapitalismens nya ägare. För många som arbetat i stora finansiella institutioner eller sökt investeringar från dem är det uppenbart att de beter sig annorlunda än kapitalistiska investerare. De gör ofta ett bra jobb för alla dem som behöver hjälp att få bättre avkastning på sitt sparande, och det är just därför som detta kapitalistiska experiment kommer att påverka mycket av Västerlandets ekonomiska framtid. Sparandet för inte minst pensioner kommer att behöva accelerera och inom ett halvt sekel kommer storleken på alla dessa institutioner ha vuxit till den grad att företagssektorn i praktiken kan vara totalägd av dem. Nya entreprenörer som Mark Zuckerberg kommer att träda fram och med hjälp av ny teknik kanske även byråkratiska storföretag kan skakas om.
Men den finansiella kraften i de stora institutionerna håller på att bli så dominerande i hela ekonomin att utrymmet för nya uppstickare stadigt minskar.
Är detta verkligen ett ekonomiskt system som, likt kapitalismen, kommer att premiera företag som experimenterar och med hjälp av innovationer och entreprenörskap förändrar marknader? Kanske, kanske inte.
Det är nog säkrast att först kolla med Sjunde AP-fonden.
Fredrik Erixon är vd för European Center for Political Economy.
Björn Weigel är entreprenör och investerare i startupbolag. De är författare till The Innovation Illusion.