Utanför biblioteket i Ånge brukar det stå vagnar med utrensade böcker som skänks bort. Jag har proppat påsar fulla med okända författare, många från exotiska språkområden, somliga Bookernominerade. Påsarna har gett en oväntad skjuts åt min läsglädje. Att äntligen få öppna en bok, helt utan förväntningar eller förkunskaper! Somliga slår jag ihop efter tjugo sidor. Andra lämnar bestående intryck, som när jag förra sommaren fängslades av en viss J D Vances uppväxtskildring Hillbilly elegy.

Under sensommaren plockade jag ut en bok av en medelålders svensk författare som skrivit nyckelromaner om sin olyckliga barndom och sina dito kärleksrelationer. Den här var riktigt kass. Ändå kunde jag inte släppa den.

Romanens makt över mig hade en anstrykning av något obehagligt. Samma känsla som när man sniglar sig förbi en bilolycka och inte kan låta bli att glana mot de flammande blåljusen.

Författaren träffar en spännande man, hänrycks över hans skönhet och hans skarpsinne, de börjar dejta, hångla, berätta om sina liv för varandra, vi får djupt generande smakprov på deras kärleksyttringar. Och under läsningen blir jag alltmer plågsamt medveten om att det enda som får mig att stå ut med all denna smäckighet är att jag redan på baksidestexten blivit utlovad veta att kärlekssagan kommer att utvecklas till en mardröm. Inte medelst hugg och slag, utan svek och bedräglighet.

Det är som om jag inom mig har en straffande, för att inte säga sadistisk sida som kräver sitt lystmäte.

Insikten är skakande nog, och den gör sig påmind några veckor senare, när jag hamnar framför en serie på någon av strömningstjänsterna. Serien hör hemma inom skräckgenren och kretsar kring en familj som köper ett hus i en välmående förort. Allt verkar för bra för att vara sant.

Hur inleds de här berättelserna? Alltid med frukostscenen. Av egna erfarenheter vet vi att det är den tid på dygnet när vi exponerar våra minst attraktiva sidor. Alla ser ut som obäddade sängar, hasar förbi varandra under turerna mellan kylskåpet och badrummet, kommunicerar grymtande eller helst inte alls.

Men i serierna är alla daggfräscha och välklädda. Mamma och pappa är kärleksfulla och flörtiga mot varandra, trots eller rättare sagt tack vare att de varit gifta i hundra år, barnen slevar i sig något fiberrikt och utifrån den gnabbiga och spirituel­la jargongen förstår vi att det går bra i skolan och att föräldrarna är framgångsrika. Och just när vi tror att vi inte står ut med mer familjelycka kommer en mildögd labrador insvansande i köket.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vid det här laget finns det bara en enda sak som avhåller oss från att famla efter fjärrkontrollen, och det är vår längtan efter att idyllen ska trasas i blodiga strimlor, att få se de renskrubbade ansiktena härjas av panik, förvirring och sorg.

Det är inga vackra sidor. Därför skäms vi för dem. Det lyckliga slutet återupprättar hjälpligt vår övertygelse att vi innerst inne är goda människor.

Även den bedragna författaren kommer på fötter, och stapplar vidare mot nästa nyckelroman.