Första gången jag mötte begreppet dygd gällde det ”En sund kropp i en sund själ”. Det var första gången denne lärare hänvisade till grekiska filosofer. Annars var han känd för att fördöma alkoholkonsumtion och framhöll gärna att han aldrig druckit sprit:

– Så hur kan han då veta något om alkohol, mumlade min bänkgranne.

– Och hur kan han veta något om en sund själ, viskade jag.

– Och hans kropp är inte mycket att hurra för, sade Margareta. Hon sade det med hög röst och därmed var ämnet antika dygder färdigbehandlat i gymnasiet.

”Det förflutna är inte längre vad det aldrig var” lyder ett franskt skämt. Alla som sett en grekisk tragedi vet att antiken var en våldsam, osäker och grym tid. Kanske är det därför grekerna ­formulerade ordspråk av typen ”lev som om var dag vore den sista”; ” Ingen människa är lycklig i allt”; ”Även av fiender lär sig de visa mycket”. Det finns knappt en banal tanke som inte antiken förvandlat till något upphöjt.

De flesta uppmaningar till ett bättre liv förklingar ohörda. Lyckligtvis. Ingen älskar en världsförbättrare i livet. Men om man nu verkligen vill bli en bättre människa. Går det att leva ett dygderikt liv?

Jag föreställer mig att det måste vara ungefär lika svårt att bli dygdig som att bli vältränad. Efter att ha betraktat min kropp i spegeln framför löpbandet (”lär känna dig själv”) inser jag att fyra dygder blir för många. Bäst att välja en enda. Men vilken?

Ungefär som framför träningsmaskinerna försöker jag välja en som jag har chans att klara. Alltså en dygd som inte kräver en halvguds egenskaper men ger mig en hyfsat vältränad själ.

Jämförelsen med fysisk träning är inte missvisande. Ordet ”arete” betecknade från början nästan vilken god egenskap som helst, också fysisk prestationsförmåga. Platon, som ibland framstår som en moraliserande ordningsman, avgränsade de goda egenskaperna till fyra kardinaldygder: vishet, mod, måttfullhet och rättrådighet.

Jag stryker mod eftersom jag svimmar bara jag måste lämna blodprov. Vishet kräver någon form av överblick som jag inte har (för att inte tala om minne). Rättrådighet – nja, omgivningen skulle protestera och framhålla pinsamma exempel på att jag inte kan göra anspråk å denna dygd.

Återstår måttfullhet…

Med tanke på tidsandan borde det räcka med att hålla tyst för att framstå som måttfull. Jag gör ett första försök när styrelsen i min bostadsrättsförening sammanträder. Jag är måttfull – och därmed närmast ointressant. De grekiska filosoferna var vana vid hårda debatter – men hade de klarat ett segt tisdagssammanträde i en bostadsrättsförening med bibehållet anseende?

Den som försöker vara dygdig märker att själva begreppet är en provokation. Dagens mode-terapier går ut på att man ska acceptera sig själv som man är. Någon förbättring behövs alltså inte. Men begreppet dygd förutser att något måste förbättras. Att tala om dygder är att kritisera sakernas tillstånd. Ändå måste den som vill leva ett måttfullt liv lägga band på sig själv. En återhållsam människa revolutionerar inte. Kräver inte så mycket av andra. Kort sagt: en måttfull människa ställer inte till bråk. Återhållsamhet borde vara en bra dygd för den fege.

På väg från sammanträdet erinrar jag mig att det var ­ganska rörigt och bråkigt i de grekiska stadsstaterna. Torget i Aten var jättelikt, kommers och debatt blandades på ett föga smakfullt sätt.

Grekiska dramer dryper av blod. Grekiska komedier är grova. Måttfullhet kan inte ha varit självklart – kanske är det därför återhållsamhet sades utgöra en dygd. Var rentav talet om dygderna utopiskt, en retorisk finess som inte var tänkt att förverkligas.

Och när tröttnade människan på att ens försöka vara åter-
­hållsam?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kanske under romantiken. Verlaine och Rimbaud och deras otaliga efterföljare bland musiker, regissörer, författare, skådespelare var allt utom måttfulla. Det skulle inte ha skrivits en enda opera om librettisterna varit måttfulla.

Det tog ett par hundra år men på 1960-talet var måttfullheten död. I filmen The Trial of the Chicago 7 om de unga aktivister som åtalades för att ha ställt till upplopp under demokraternas partikonvent i Chicago 1968 finns två motpoler: den verserade Tom Hayden som visserligen kritiserar samhället men på ett sätt de kritiserade förstår. Och på andra sidan: yippierörelsens grundare Abbie Hoffman som kritiserar motståndarna på sätt de aldrig kan förutse eller ens förstå. Hoffman och hans kollega Jerry Rubin argumenterar inte. De spexar sönder motståndarsidans legitimitet och signalerar att världen är utan rim och reson.

Jag träffade bägge långt senare och kunde konstatera att de vunnit en pyrrhus­seger. De två hjältarna var ganska avslagna. Så är också måttlösheten det nya normala
samtidigt som måttfullheten har förändrats. Clint Eastwood har under en 60-årig karriär knappt höjt rösten framför kameran och är därför så mycket hotfullare. Men det är inte den återhållsamhet Platon anbefallde. Clintan är måttfull på ett måttlöst sätt.

Så här långt kommen är det dags att fråga sig om man verkligen vill vara återhållsam.

Men om du som läser detta envisas (och därmed är en bättre människa än den som skrivit denna artikel) så finns det hopp. Det är förmodligen bara vi svenskar som kan vara återhållsamma på ett måttfullt sätt. Hade Platon varit svensk hade han sagt att det gällde att vara lagom. Men glöm det där med en sund själ i en sund kropp. Juvenalis som myntade begreppet var för det första romare, för det andra satiriker…