Vi förstår världen genom att skilja den ena saken från den andra. Vi särskiljer stenar från växter, växter från djur, djur från människor, männi­­skor från föremål… Så håller vi på. Vi begriper världen genom att skapa kategorier.

Samtidigt vet vi att många av dessa distinktioner mellan olika företeelser inte alltid exakt motsvarar verkligheten. I skapelseberättelsen i Första Mosebok skapar Gud alla ting och varelser som färdiga och distinkta kategorier, vilka den första människan sedan namnger. Nu har vi kunskap om att arter förändras, och det är en definitionsfråga vad som skiljer den ena från den andra. Zoologer och botaniker diskuterar vilka arter, underarter och så vidare som finns, exempelvis hur många och vilka varianter man ska räkna med när det gäller ormvråkar eller björkar. Arterna är alltså inte fastslagna en gång för alla, utan artindelningen är vårt sätt att klassificera och förstå olika varelser. Ändå, eller just därför, är namnen som vi ger världen, de kategorier vi delar in den i, grundläggande för vår kunskap om den.

Men under ett antal årtionden har inflytelse­rika forskare, särskilt humanister och samhällsvetare, sagt att sådana indelningar gör våld på verkligheten. Det finns ”egentligen” ingen skillnad mellan människor och djur, får vi höra, eller mellan människor och monster, eller mellan djur och växter, eller mellan någonting överhuvud­taget. Alla klassifikationer bär på ett budskap om makt. Och alla uppdelningar är absurda och kons­tiga i någon annan kulturs perspektiv.

Och om vi nu kan veta att skill­naden mellan föremål och växter ligger till grund för mänsk­lig varseblivning, så gäller det nästan i ännu större utsträck­ning skillnader mellan olika djur.

Den franske forskaren – låt oss säga historikern – Michel Foucault, vars inflytande på det senaste halvseklets tänkande inte kan överskattas, citerar exempelvis i sitt verk Les mots et les choses med kännbart gillande en klassifikation av djur som ska komma från en kinesisk encyklopedi. De djur som finns kan nämligen delas upp i ”a) sådana som tillhör kejsaren, b) är balsamerade, c) dresserade, d) diande kultingar, e) sirener, f) sagodjur, g) lösdrivande hundar, h) sådana som inbegrips i denna klassificering, i) som uppträder som galna, j) är oräkneliga, k) är målade med en mycket fin kamelhårspensel, l) övriga, m) sådana som nyss har haft sönder en vas, n) sådana som på avstånd ser ut som flugor”.

Det förefaller naturligtvis absurt att klassificera djur på det sättet. Det verkar inte finnas någon princip bakom klassifikationen. Handlar den om vem som äger djuren, som i kategori a), kejsarens djur? Eller vad det är för djurarter, som med grisarna och hundarna (d och g)? Eller deras beteende, som de synbarligen galna djurens (i)? Men ett djur kan uppenbart tillhöra flera kategorier samtidigt, och detta verkar på något sätt opraktiskt – till exempel måste ju samtliga djur, alltså a)-m), tillhöra kategori h), ”sådana som inbegrips i denna klassificering”? Fast vad betyder i så fall kategorin l), ”övriga”? Och varför i all världen krävs det en egen kategori för djur som precis har tagit sönder en vas?

Denna ”kinesiska encyklopedi” har citerats många gånger som en sorts vittnesbörd om att världen är obegriplig och våra kategorier helt godtyckliga, sociala konstruktioner som måste vara ofattbart konstiga för den som står utanför den kultur som har skapat dem. Några läsare har redan känt igen källan till klassifikationen. Den finns i den argentinske författaren Jorge­ Luis Borges lilla text El idioma analítico de John Wilkins, ”John Wilkins analytiska språk”. Borges berättar där om försök att skapa fullständigt rationella, artificiella språk som ska undvika de naturliga språkens inkonsekvenser, ­mångtydigheter och vagheter. Därifrån kommer Borges in på den klassifikation av djur som ”doktor Franz Kuhn tillskriver en viss kinesisk encyklopedi med titeln Den himmelska handelsplatsen för välvilliga kunskaper”.

Borges är emellertid Borges – en lärd, lekfull bibliotekarie som vördar de kittlande lögnerna lika mycket som sanningen. Vi bör nog inte lita för mycket på honom. I texten talar han om ett antal historiska gestalter, egenartade lärda personer som i dag är bortglömda. Titelns John Wilkins, som skapade ett artificiellt språk under 1600-talet, fanns på riktigt. Även Franz Kuhn, som var en tysk kännare och översättare av kinesisk litteratur under den förra delen av 1900-talet, fanns alldeles på riktigt. Men encyklopedin med det nebulösa namnet Den ­himmelska ­handelsplatsen för välvilliga kunskaper har ingen kunnat återfinna. Verket och djurklassifikationen är Borges uppfinning, oskyldigt inklämd mellan historiska sanningar. Poängen är inte sanning. Istället hävdar Borges att det ”inte finns någon beskrivning av världen som inte är godtycklig”.

Klassifikationen är ljuvlig. Den är vansinnigt rolig. Den är dock också destruktiv när den används som någon sorts bevis för att alla distinktioner vi tillämpar faktiskt är godtyckliga – att det, som många humanister och samhällsvetare så gärna säger, egentligen inte finns någon skillnad mellan växter och djur, djur och människor, saker och personer och så vidare. Och när denna idé om att samtliga möjliga klassifikationer är godtyckliga, det vill säga att de inte har någon grund i verkligheten utan skulle kunna vara helt annorlunda, har blivit en dogm i stora delar av den kulturvetenskapliga forskningen är Borges post-sannings-lärdom kanske inte riktigt lika kul längre.

Föreställningen att våra distinktioner är godtyckliga, fastslagen av Foucault, upprepad av talrika upprepare och efterföljare, verkar nämligen inte bara hänga ihop med en del moraliskt dubiösa idéer (exempelvis att det inte skulle finnas någon relevant skillnad mellan vuxna och barn). Vi bör också fundera över om den är sann eller inte.

Ta till exempel skillnaden mellan tillverkade föremål, artefakter, å ena sidan och växter å andra sidan. Det finns fascinerande forskning om hur spädbarn förhåller sig till växter och artefakter. Alla vet att små barn med stor iver och, som det verkar, dödsförakt stoppar saker i munnen.
I en serie studier har dock forskaren Annie Wertz undersökt detta närmare. Resultaten är värda att ta på stort allvar. I två artiklar från 2014, författade tillsammans med Karen Wynn och utgivna i tidskrifterna Psychological Science och Cognition, visade Wertz att även mycket små barn, spädbarn, visar stor försiktighet vad gäller att stoppa växter i munnen. Många av barnen i experimentet vägrade till och med att ta på växterna överhuvudtaget.

Är detta konstigt? Naturen är farlig. Växter kan vara vassa och man kan sticka sig på dem. De kan ha gift som man bränner sig svårt på vid hudkontakt. De kan vara giftiga att äta. Vi kan förmoda att det har varit en evolutionär fördel att undvika att stoppa i sig eller beröra okända växter. Intressant nog är emellertid även de mycket små barnen oerhört läraktiga. Redan tidigt undvek de växterna, men inte de tillverkade föremålen. I den mån de alls rörde vid växterna väntade de mycket längre in­nan de gjorde det. När de hade sett vuxna personer som i experimentet tydligt tog upp växterna och åt dem försvann dock denna hämning. Även spädbarn kunde alltså se att vuxna förebilder åt specifika växter och att detta var ett klartecken för dem att göra samma sak. I senare studier har Wertz studerat hur även mycket små barn systematiskt använder observationer om vilka växter som är ätliga och vilka som inte är det, och alltså lär sig att skilja på olika växter och deras ätbarhet.

Långt innan det har lärt sig namn och begrepp skiljer det lilla barnet på växter och tillverkade föremål. Själva inlärningen om vad som faktiskt är en skadlig respektive en nyttig växt fungerar naturligtvis, som exempelvis forskaren Scott Atran har visat, bättre i samhällen som lever nära naturen än hos personer som lever i städer. Men kategoriseringen av växter finns redan där, överallt.

Foucault skriver i Les mots et les choses om det ”skratt som skakar om allt det allmänt bekanta i vårt tänkande”, samtliga saker som har tagits för givna vad gäller hur man kategoriserar världen. Ett överlägset skratt, låter det nästan som, den överlägsnes skratt: så skrattar den som har genomskådat gamla illusioner. I ljuset av exempelvis forskningen om barns förhållande till växter måste vi fråga oss vem som skrattar sist. Helt plötsligt står vi inför en historia som sträcker sig så långt bakåt i tiden att vi knappast kan se den framför oss – årtusenden och årmiljoner av mänskligt och förmänskligt kognitivt arbete med att överleva och förstå naturen, i den mycket konkreta, mycket fysiska upplevelsen av en värld av hot, löften och kunskap.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och om vi nu kan veta att skillnaden mellan föremål och växter ligger till grund för mänsklig varseblivning, så gäller det nästan i ännu större utsträckning skillnader mellan olika djur. Vi vet idag att rädslan för ormar är medfödd hos människan, och att upplevelsen av en orm som rör sig sätter igång en reaktion i amygdala i hjärnan. Många personer som vet att kopparödlor är fullständigt ofarliga reagerar instinktivt med rädsla och vämjelse på synen av detta vänliga lilla djur – kopparödlan ser ut som en orm, och den inlärda insikten om att den inte kan bita eller skada oss, att den inte ens är en orm, spelar inte så stor roll för denna instinktiva reaktion.

Den medfödda aversionen mot ormar kan man studera även hos andra arter, exempelvis andra primater, liksom hos fåglar. På öar som inte har några naturligt förekommande ormar, som Nya Zeeland, kan man se hur fåglar, vilkas anfäder och anmödrar inte har mött någon orm på yrselskapande lång tid, undviker ormattrapper i plast. I kombination med kunskapen om männi­skans reaktion på ormen pekar detta långt, långt bak mot en dunkel urhistoria.

Så även förmågan att se skillnad på ormar och andra djur finns redan från början. Det betyder inte att individer inte reagerar olika på upplevelsen av en ormkropp, inte heller att mänskliga kulturer inte förstår ormarna på ganska olika sätt. Den judiska och kristna aversionen mot ormen är välkänd, men redan i tidiga kristna texter kan ormen vara en förebild samtidigt som den är en symbol för ondskan. Kristus uppmanar sina efterföljare att vara ”listiga som ormar och oskyldiga som duvor” (Matteus 10:16), och i djurboken Fysiologos, vars ursprung står att finna i Alexand­ria i det andra århundradet efter Kristus eller lite senare, hör vi att ormen har ”fyra naturer”, varav vissa är onda, andra goda. Exempelvis förhållandet att ormen gör sig av med sitt gamla skinn är en förebild för den troende – man gör sig av med sitt gamla jag och blir en bättre, ny människa.

Ormens kulturhistoria är således komplex. I många kulturer – man kan tänka på den japanska, den kinesiska, men även den grekiska – framträder ormar och drakar ofta som skyddande varelser, som vakar över människans liv och värde. Det visar hur förmöget det mänskliga tänkandet är till paradoxer, nyanser, omtolkningar. Och ändå: redan från början finns hos människan och flera andra djur en högst levande distinktion mellan ormar och andra levande väsen.

Vad hände med ”skrattet som skakar om allt det allmänt bekanta i vårt tänkande”? Vi gör nog klokt i att förstå detta flabb historiskt, som ett tankefenomen i den mänskliga kulturens utveckling, en på sätt och vis förståelig önskan att bryta sig ut ur olika konventioner och normer, att bryta mot reglerna för världens ordning. Men idén att ”det inte finns någon beskrivning av världen som inte är godtycklig” är själv en godtycklig beskrivning, en gissning som inte mår bra av att förvandlas till en dogm. Vi vet att skillnaden mellan föremål och växter, mellan ormar och icke-ormar, inte är någon allmänt befängd och grundlös kulturell konstruktion, utan något som finns från första början hos det underliga djur som vi ka­llar människan. Vad än ”godtycklig” tänks betyda så är dessa skillnader mellan saker, människor och djur inte godtyckliga. De är en del av en underbart mångfasetterad organism som heter mänsklig kunskap.