En av de stora frågorna inför valet till Europaparlamentet blir som vanligt hur mycket EU ska få bestämma och inte. Vissa politiker, vanligen på vänsterkanten, har stora förhoppningar om allt EU ska kunna åstadkomma med större befogenheter. Andra, vanligen på högerkanten, vill rida spärr mot vad de ser som EU:s klåfingrighet och överdrivna inblandning i sådant som Sverige borde få bestämma självt.

De flesta missar att det finns en smart princip för detta som står inskriven i EU-fördraget och som varit vägledande sedan start: subsidiaritetsprincipen. Den an­ger att högre nivåer i samhället, såsom staten, inte ska blanda sig i sådant som lägre nivåer, såsom personer, familjer, organisationer och företag, kan klara själva. Högre nivåer ska istället fokusera på sådant som kräver samordning och ge hjälp till lägre nivåer när behov uppstår. Tillämpat på EU betyder det att EU:s beslutsorgan ska inrikta sig på gränsöverskridande frågor som staterna, regionerna och städerna inte kan sköta på egen hand utan behöver samarbeta om, till exempel miljöfrågor, forskningsinfrastruktur och kampen mot organiserad brottslighet.

Notera det där med regioner och städer – de är viktiga politiska nivåer som återspeglar våra olika identiteter, som det uttrycks i titeln på Carl Bildts klassiska plaidoyer för svenskt EU-medlemskap: Hallänning, svensk, europé. Den politiska makten ska enligt detta tänkande inte koncentreras till en enda nivå utan fördelas stegvis, från de närmast berörda och vidare uppåt i den mån det verkligen behövs.

Exakt vilka frågor som kräver samordning på högre nivå och inte föreskrivs av den generella principen; det måste bedömas från fall till fall och meningarna kan gå isär. Men debatten om EU-maktens räckvidd skulle vinna på att man utgick från subsidiaritetsprincipen snarare än överdrivna uppfattningar om vad EU eller staterna ska klara av var för sig. Den skulle också vinna på en bättre förståelse av vad subsidiaritet handlar om.

Subsidiaritetsprincipen ingår i en tankevärld där den suveräna staten varken är politikens startpunkt eller högsta mål, utan ett oundgängligt men potentiellt problematiskt maktcentrum vars inflytande behöver tämjas och begränsas, framförallt med hänsyn till medborgarnas och civilsamhällets frihet. Det saknas inte skräckexempel på när staten tar över helt och hållet – tänk Nazityskland och Sovjetstaten. Det verkar kanske överdrivet, men det var just mot bakgrund av sådana urspårningar som EU:s föregångare en gång bildades.

Tanken om subsidiaritet har sina rötter i katolsk sociallära och den kontinentala kristdemokrati som spelat en central roll i Europasamarbetet, och den är numera en hörnsten i hela EU-bygget. I dagens EU-fördrag åberopas subsidiaritetsprincipen redan i ingressen. Ambitionen att skapa en ”allt fastare sammanslutning” mellan de europeiska folken modereras med att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Subsidiaritetsprincipen återkommer i artikel 5, där det förklaras att EU endast ska vidta åtgärder om målen ”inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå”.

Den svenska standardförklaringen av subsidiaritetsprincipen är att beslut ska fattas på ”lägsta effektiva nivå”. Det är inte direkt fel men möjligen aningen miss­visande. Dels handlar det inte om effektivitet i den mening vi vanligtvis använder ordet, det vill säga resurssnålhet, på engelska efficiency, utan snarare om att besluten ska få avsedd effekt, på engelska effectiveness. Dels har subsidiaritetsprincipen både en negativ och en positiv aspekt, vilket betonas av den franska filosofen och politiska historikern Chantal Delsol.

Den negativa aspekten av subsidiaritetsprincipen handlar om vad högre nivåer inte ska göra, det vill säga blanda sig i angelägenheter som lägre nivåer klarar själva. Den positiva handlar om vad de högre nivåerna ska göra, de vill säga samordna och stödja de lägre nivåerna, i synnerhet när de lägre nivåerna råkar i svårigheter och inte klarar sig på egen hand.

Delsol drar en parallell till den romerska arméns subsidiarii, reservtrupperna som var redo att gå in om de reguljära trupperna höll på att förlora. På samma sätt kan staten behöva gå in och stödja enskilda männi­skor, familjer och sammanslutningar om de råkar i svårigheter och inte kan förverkliga den autonomi de i grunden har rätt till. Medan ekonomiskt understöd i välfärdsstater som den svenska syftar till att skapa rättvisa och jämlikhet så syftar den subsidiära statens stöd till att hjälpa medborgare och gemenskaper som inte klarar sig på egen hand för att återupprätta deras värdighet och självständighet.

På eu-nivå får detta synsätt stora konsekvenser som bryter av mot den dominerande föreställningen att valet står mellan mera federalism och mera mellanstatlighet, mellan att öka och minska EU:s beslutsmakt. Som statsvetaren Carlo Invernizzi Accetti vid City College of New York påpekat är subsidiaritetsprincipen en bättre tolkningsnyckel för att förstå EU än både federalism och mellanstatlighet.

Varken EU eller nationalstaten är den nivå där så mycket som möjligt borde avgöras. Istället får vi tänka oss samhället uppbyggt underifrån, utifrån den enskilda personen och de olika koncentriska gemenskaper hon tillhör – familjen, föreningarna, företagen, kvarteret, staden eller byn, regionen, nationen, den europeiska kulturkretsen och ytterst mänskligheten som helhet. Samhället behöver fungera enligt en sådan ask-i-ask-logik. Inga högre beslutsnivåer har något existensberättigande utöver att stödja de ingående personerna och gemenskaperna och att hjälpa dem att förverkliga sig själva och det gemensamma goda. Det gäller svenska staten såväl som EU.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det eu-minimalistiska idealet om EU som en sammanslutning av suveräna stater är populärt hos högerliberala och konservativa EU-skeptiker i Sverige, trots att de annars vill begränsa statens makt så mycket som möjligt. Ofta hämtar de inspiration från brittiska EU-kritiker, även om de inte direkt vill att Sverige ska följa Storbritanniens exempel och lämna EU. De tycks drivna av en allmän misstänksamhet mot högre politiska beslutsnivåer – ju högre desto värre verkar det som, eftersom EU betraktas som mer suspekt än staten. I grunden handlar det om samma misstänksamhet mot centraliserad makt som den som genomsyrar subsidiaritetstanken, men dessa EU-skeptiker hamnar ändå fel när de i EU-sammanhang plötsligt förvandlas till statskramare.

Den svenska staten och dess besluts­organ står visserligen närmare svenska medborgare än vad EU gör, men precis som EU kan den gå för långt i sin makt­utövning. Det finns ingenting som säger att den svenska regeringen och riksdagen alltid skulle vara bättre garanter för personlig frihet än EU-kommissionen och EU-parlamentet. I själva verket har vi svenskar fått betydligt större handlingsfrihet och oberoen­de från politisk maktutövning tack vare EU, eftersom vi kan studera, arbeta och bosätta oss fritt i hela unionen.

När det gäller mänskliga rättigheter är det visserligen Europadomstolen som utgör vårt värn mot statliga övertramp och som vi medborgare kan överklaga till om vi menar att våra rättigheter har kränkts, och den bygger på Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som Sverige ratificerade långt innan vi blev EU-medlemmar. Men uppslutningen bakom Europeiska konventionen är inte oberoende av inställningen till EU. Konventionen blev svensk lag först samma år som vi gick med i EU, och brittiska EU-­kritiker som Nigel Farage och flera konservativa parlamentsledamöter vill att Storbritannien ska dra sig ur den.

Liberalt och konservativt sinnade EU-skeptiker i Sverige borde rensa bland argumenten när de kritiserar EU:s makt. De borde fundera på om de verkligen är lika förtjusta i vår svenska stat som brittiska högernationalister uppenbarligen är i sin. Efter snart tjugo år i EU är det dags att ta intryck av Europasamarbetets bärande tankar och fräscha upp synen på hur den personliga friheten bäst kan värnas i en tillvaro av ömsesidigt beroende mellan Europas länder, regioner, städer, familjer, företag och föreningar.