”Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist”, sade en stridslysten Stefan Löfven vid en pressträff i juli. Som argument mot eventuell misstroendeförklaring riktad mot hans statsråd framförde statsministern bland annat de stora säkerhetspolitiska utmaningar Sverige står inför och det faktum att den största försvarsövningen i sitt slag på över 20 år stod för dörren. Det var som om Sveriges motståndskraft stod och föll med försvarsministern och faktum är att det ligger något i det. Peter Hultqvist har i breda kretsar blivit en symbol för viljan att stärka svenskt försvar.

Det blev ingen misstroendeförklaring. Det blev istället början på en opinionsseger för försvaret som kulminerade på Gärdet i Stockholm en söndag i september, då 80 000 människor sökte sig till försvarsdagen. Det är långt fler än hela Försvarsmakten. Mellan stridsfordon och luftlandsättningar pågick en familjefest, men hur djupt har den försvarsvänliga förändringen egentligen satt sig i politik och allmänhet?

I början av Försvarsmaktsövningen Aurora 17 – en nationell övning med mer än 19 000 kvinnor och män ur samtliga stridskrafter och hemvärnet – rapporterades det om protester mot den så kallade ”Nato-övningen”. Oheliga allianser mellan ytterkantsvänster, fredsorganisationer, ryska intressen och lokala miljöpartiavdelningar manifesterade mot den svenska osäkerhetsskapande krigsövningen. Man kunde få intrycket att övningen var kontroversiell och understundom rentav att den parallellt pågående ryska storövningen Zapad 17 var ett resultat av de svenska provokationerna.

Det vände någonstans i mitten av Aurora. I sociala medier började bilder dyka upp från överraskade soldater som mötte bullar och kaffe vid vägkanten, handskrivna lappar från barn och applåder och gratis kaffe på en hamburgerkedja mitt i natten. I pressen publicerades plötsligt artiklar som beskrev övningen utan att någon motståndare blandades in. En ledare i Expressen (25/9 2017) får rubriken ”Äntligen kärleksbombas polis och försvar” och ställer frågan om något stort håller på att ske och om Försvarsmakten håller på att bli folkkär?

Ett viktigt politikområde har det i alla fall blivit. Jämfört med tidigare råder ett starkt ökat fokus på försvarsfrågor från statsmakterna och från samtliga politiska partier i riksdagen. När folkflertalet visar intresse förstärks detta naturligtvis ytterligare. Frågan är inte längre varför Försvarsmakten ska ha si eller så mycket pengar, utan hur mycket mer pengar partierna vill avdela än andra parter.

Ni kan historien: Det var fred och så skulle det förbi. Långsiktigheten fick rymmas i återtagningsdoktrinen. Om moln hopar sig vid horisonten trycker politiker på rustningsknappen och finansierar tio år av förmågehöjande åtgärder (så lång förvaringstid skulle vi ha). Korten synades aldrig och till slut försvann även doktrinen. Politiskt var det inte så känsligt. Det var däremot frågan om regementen och viss industri, vilket gjorde att alla nedläggningsstrider handlade om det militära, oftast med underliggande argument om arbetstillfällen och regionalpolitik och mer sällan utifrån långsiktig risk. Det civila försvaret lades däremot ner helt, effektivt och tyst i avsaknad av motsvarande kampanjer.

I och med kriget i Georgien 2008 tonade ett nytt säkerhetspolitiskt läge fram. Fortsatta besparingsplaner avbröts av regeringen Reinfeldt och viss ominriktning till nationella uppgifter gjordes, vid sidan av det internationellt inriktade försvaret. Försvarsinriktningsbeslutet 2015 och de senaste åren har inneburit en total inriktning på nationell förmåga – och nu alltså även en syresatt stolthet över svenskt försvar.

Men hur djupt har dyrköpta erfarenheter av snabb anpassning till hotbild – i alla fall när den anses obefintlig – satt sig? Är det en beständig förskjutning i den svenska försvarsopinionen och de politiska partiernas verklighetsuppfattning? En optimistisk bedömning är att lättsinnet efter kalla krigets slut är en parentes och att Sverige nu återgått till ett tidigare normaltillstånd av att ta försvar och säkerhet på allvar, manifesterat i en mindre hotbildsstyrd försvarspolitik på både den civila och militära sidan. En mer pessimistisk farhåga är att det inte krävs så många goda säkerhetspolitiska nyheter för att finansministern åter ska stänga plånboken och en suck av anteciperad lättnad gå genom systemet. Misstänksamheten mot Försvarsmaktens förmåga att upparbeta tillförda resurser på ett effektivt sätt är fortsatt utbredd i regeringskansliet och betydelsen av detta ska inte underskattas. Särskilt inte i kombination med starka krafter som ser svenska försvarssatsningar som lika destruktiva bidrag till en rustningsspiral i närområdet, som Rysslands.

Kanske är det ändå en beständig insikt som nåtts om att Sverige ofrånkomligen berörs av konflikt och destabilisering i närområdet. Den inlärda reflexen från förr, att Sverige självt kan välja huruvida vi blir indragna eller inte, tränas sakta bort. Det anses rimligt att investera i en grundläggande totalförsvarsförmåga, mer oberoende av den dagsaktuella hotbildsuppfattningen.

Politiker markerar nu mot tidigare underlåtenhetssynder och inskärper allvar när det gäller aktuella utmaningar genom att övertrumfa varandra om hur mycket pengar som ska tillföras totalförsvaret. Ambitionsnivån är hög jämfört med tidigare. Vid utgången av år 2020 ska till exempel en större totalförsvarsövning vara genomförd. Statliga myndigheter, kommuner, landsting och företag ska redan i fredstid ha förmåga att möta olika former av öppna och dolda påtryckningar, ökat sin förmåga att identifiera och möta underrättelseverksamhet, cyberattacker och informationsoperationer, samt förmågan att motstå ett väpnat angrepp mot Sverige från en kvalificerad motståndare.

Inte utan stolthet, men med en liten nypa bävan inför uppgiften, framhålls denna satsning på svensk förmåga och efterdyningarna av Aurora 17 kommer att gå i samma riktning: Sverige har lyft sig i håret. Nu är vi på gång och vi är riktigt bra när det gäller. När vi väl bestämmer oss är vi effektiva!

Det är både viktiga och riktiga budskap. Men en annan bild erhålls naturligtvis om man inte jämför med hur det egna tillståndet var för ett antal år sedan, utan mäter sig med motståndarens nuvarande förmåga. Att vara bättre än förut hjälper föga om den potentiella motståndaren har ökat sin förmåga snabbare. Att vara stolt är möjligen ett vapen i det psykologiska försvaret, men inget som används på slagfältet. Möjligen läggs också viss sordin på stoltheten om man granskar tillståndet med lite högre upplösningsgrad, till exempel genom att läsa budgetpropositionen för 2018. Det är stark läsning. Försenade materielprojekt radas upp tillsammans med fortsatta problem med personalförsörjningen. Det framgår också att Sverige inte har ökat sin militära operativa förmåga under 2016 jämfört med året innan.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Årets julklapp till Försvars-Sverige blir Försvarsberedningens delrapport om totalförsvarsfrågor. Några dagar före julafton kommer vi att kunna ta del av partiernas analys och förslag till prioriteringar inom det civila området inför nästa försvarsinriktningsbeslut, som riksdagen beslutar om 2020. Rapporten kommer att visa behovet av att forma förmåga utifrån dagens förutsättningar och hur samhället är organiserat. Att plocka fram de gamla totalförsvarspärmarna från 1980-talet är inte aktuellt – därmed inte sagt att all gammal kunskap är obsolet. Förhållningssättet är relevant även på den militära sidan. När politiken vill manifestera vilja och ambition, har avsatt pengar för saken samt känner entusiasm för uppgiften, ja då kan vad som helst hända och det blir inte alltid rätt. Särskilt inte om man petar i en detaljnivå som professionen bör sköta och ta ansvar för.

En tydlig rollfördelning mellan profession och politik är ett av två områden som bör föranleda särskild bevakning framöver. Det andra är risken att den nyutvecklade värmen gentemot en övande försvarsmakt på hemmaplan leder till en introvert och baktung försvars- och säkerhetspolitik.

Försvarsministern och statsministern besökte Aurora 17 med tydliga budskap om vikten av övningen och att öva storskaligt med nära partner. De såg dessutom ut som att de trivdes – både med att vara ute i fält och med de internationella gästerna (störst förtjusning uppvisades dock av försvarsministern i närkontakt med en granatkastarpluton från hemvärnet i Dalarna). Det är nödvändigt att stärka svensk civil och militär motståndskraft och i Hultqvists Försvars-Sverige kärleksbombas soldater och sjömän på hemmaplan, vilket inte är en dag för tidigt. Möjligen omfamnas även en och annan utländsk soldat, i alla fall så länge de kommer hit för att hjälpa till.

Men i Kreml har man inget emot ett territorialförsvar som helst inte rör sig utanför svensk landgräns och allra bäst är det om det utformas efter förlegade inriktningar. Ett sammanflätat, modernt försvarssystem som har förmåga och vilja att försvara fria stater, är däremot något annat. Sverige försvaras tillsammans med andra, men det innebär också att vi måste vara beredda att försvara andra där de befinner sig.