Jag fick en uppenbarelse efter att ha deltagit i en konferens sommaren 2018. Ämnet var ”Bortom svart och vitt”, och vi i panelen skulle klarlägga om vi hade nått fram till ett samhälle utan spärrar mellan olika etniska grupper eller om det var ett omöjligt mål. Som svart kvinna invald i det brittiska parlamentet och första generationens invandrare tyckte jag att svaret var självklart: i Storbritannien finns inga sådana spärrar. Med etniska minoriteter företrädda på alla det offentliga livets plan avgör inte hudfärgen om man får framgång i livet eller inte.

Ändå mötte jag fientlighet från en samling unga människor i publiken. Alla var vita, de flesta var kvinnor och alla suckade och stönade och ruskade på huvudet åt allt jag sade. Jag kunde inte förstå varför de avfärdade mina konkreta erfarenheter på det där sättet. När debatten var slut gick jag fram till dem och vi hade ett långt samtal. Fjällen föll från mina ögon.

Det var första gången jag träffade dessa ungdomar som går i spetsen för vår tids identitetspolitik. Jag fick klart för mig att anhängarna av denna moderna religion inte tänker i termer av individualitet och personligt ansvar, föreningsfrihet, yttrandefrihet och gemensamma erfarenheter. De delar upp världen i separata, segregerade identiteter för offer och förtryckare.

”De förstod inte hur jag resonerade, men när vi hade skilts åt började de diskutera sinsemellan och ifrågasätta sina egna åsikter. Då visste jag att jag hade satt avtryck.”

Jag frågade varför de hade så starka åsikter trots att de uppenbarligen inte hade funderat grundligt över vad de egentligen trodde på. En flicka svarade: ”Därför att jag vill känna mig som en del av något viktigt.”

Där ligger det. De såg sig själva som soldater i kriget för rättvisa, som korsfarare i en religiös rörelse som gav dem mening och trygghet, inte som människor med uppfattningar som förnuftigt folk tar avstånd från.

För dem var det obegripligt att jag, en förtryckt svart kvinna, inte var mer upprörd över rasismen och inte betraktade dem själva som ”privilegierade vita”. Det var tydligt att de aldrig hade talat ingående med någon som hade en annan uppfattning. De förstod inte hur jag resonerade, men när vi hade skilts åt började de diskutera sinsemellan och ifrågasätta sina egna åsikter. Då visste jag att jag hade satt avtryck. Det var uppfriskande att konstatera att man kan så ett frö av tvivel och rentav förändra uppfattningar som först ser ut att vara huggna i sten.

Denna företeelse, auktoritär progressivism, har stor makt och åsiktsförtryckarna som utövar den är farliga. Den har makt just för att den ger sina anhängare en känsla av mål och mening i livet. Och den är farlig för att den rättfärdigar tvång och undergräver värderingar som vi hittills har tagit för givna och som är det brittiska samhällets grundvalar.

Som jämlikhetsminister i Storbritanniens regering såg jag på nära håll hur denna nya auktoritära uppfattning destabiliserar de positiva normer som vi styr samhället efter.

Vi ser det i den tilltagande politiseringen på arbetsplatserna och i en alltmer utbredd politisk aktivism där, förklädd till etniskt kampanjarbete. Till skillnad från traditionell facklig aktivism innehåller den ett tvångselement. Ideologin bakom den handlar mer om att styra anställdas och kunders tänkesätt och beteende än om att förbättra löntagarnas ekonomiska lott som kollektiv. Den bygger också på subjektiv moralism mer än på ekonomiska förbättringar. Man begär inte längre högre lön och bättre arbetsförhållanden utan predikar om diverse identitetsfrågor som om man följde en religiös kalender. Fokus ligger på ärenden som ofta inte har något med ett företags grundläggande syfte att göra, som att producera varor eller göra vinst.

Varje år går en kull ungdomar ut i arbetslivet utan erfarenhet av den traditionella arbetsplats som vi som är födda på 1980-talet, 1970-talet och tidigare anpassade oss till. De tror att arbetsplatsen är till för bekräftelse och självförverkligande, inte för att ge ett levebröd. Kontoret förvandlas till en arena för konkurrens i dygd och beskär utrymmet för tankefrihet.

I The Coddling of the American Mind förklarar professor Jona­than Haidt vad det är som gör yngre generationer mer mottagliga för auktoritär progressivism. Hans essä med rubriken ”Varför de senaste tio åren av livet i Amerika har präglats av en unik enfald” blottlägger de sociala mediernas ytterst skadliga inflytande. Vi kanske inte kan få bukt med de värsta överdrifterna men vi kan upphöra med att begå elementära misstag, som hämmar vår förmåga att tackla detta nya problem.

Center-högerns politiska tänkande har ändrat riktning sedan mitten av 1990-talet och vunnit val men inte behandlat den bredare frågan. Man har inte tagit med i beräkningen att den samtida politiken måste agera på ett nytt territorium, inte heller att dess motståndare har ändrat karaktär. Center-högervärderingar var inga abstrakta begrepp i Reagans och Thatchers era på 1980-talet.

Tyvärr är det alldeles för många tvärsöver det politiska spektret som inte inser att vi lever i den postmoderna tidsåldern – i en tid av identitetspolitik och krav på rättigheter. Det är inte längre 1995 eller ens 2005. Effektiva ledare och fler teknokrater räcker inte för att lösa dagens problem, hur kompetenta de än är. En genomtänkt strävan att förstå de intellektuella och ideologiska preferenserna hos motståndarna till ett fritt samhälle är avgörande för att deras idéer ska besegras. I en värld där folk kan gå ut med sina alternativa fakta online, avfärda experter som de tror är manipulativa, politiskt motiverade eller bedragare, räcker det inte att gå vidare med samma gamla plattityder. Alla måste se förbättringar i debattens och resultatens kvalitet. De nöjer sig inte med att höra av politiker som de inte längre har respekt för att allt är väl och att de inte ska oroa sig.

För att allmänheten ska börja lyssna på center-högern måste den återupptäcka det politiska argumenterandets förlorade konst. Idag påstår center-högerpolitikerna det ena och det andra, de förklarar inte. När de talar varmt om avreglering tolkar inte väljarna det som en maning till mindre byråkrati utan som förlusten av det säkerhetsnät av regler som skyddar dem från exploatering. När näringslivet får skattesänkningar tolkas det som att rika företagsledare favoriseras. När starka familjestrukturer framhålls som idealet får de intrycket att deras liv, levnadssätt och tidigare misstag döms ut.

Vi ställer inte nog stränga krav på att våra motståndare uttrycker sig med precision. Vi måste tvinga de nya åsiktsförtryckarna att säga vad de menar. I ett utskottssammanträde i underhuset nyligen fick jag en fråga av ordföranden i ett omtvistat och kontroversiellt ärende. Hennes avsikt var inte att sprida ljus över regeringens politik utan att tvinga mig att säga något som skulle låta som om jag hade fördomar mot transpersoner. Jag svarade inte direkt utan ställde en motfråga: ”Vad menar du med trans?” Då fick jag höra att jag kom med en ojuste fråga. Liksom de ungdomar jag hade mött på konferensen fyra år tidigare kunde hon inte definiera eller förklara ett begrepp trots att hon argumenterade för vissa politiska ställningstaganden som vilade på det.

En ny aktivistklass har uppstått, stödd av lagstiftning och ekonomisk makt i många samhällen. Tvärtemot allmänna opinionen är det inte den valda regeringen utan denna aktivistklass som utnyttjar statens makt att genomdriva sina åsikter. De går i täten för identitetspolitiken och kulturkrigen och räds inte att utnyttja sin kraft att påtvinga andra sin agenda, som påstår att identitetsgrupp X är god och identitetsgrupp Y ond. Detta i sin tur motarbetar rättsstaten genom att allting politiseras, även våra traditionella mekanismer för att skapa rättvisa för individer och samhälle.

Liberaler och konservativa lägger mängder av energi på att leta efter områden där de kan kompromissa med aktivister som vägrar att erkänna framsteg där de har slagit rot. Aktivisterna är uppriktiga när de säger sig vilja ha en revolution och fortsätter att höja tröskeln för politiskt handlande så snart deras krav är tillgodosedda.

Som exempel kan nämnas att den nuvarande konservativa regeringen efter flera årtiondens täta kampanjer för större etnisk mångfald i statsledningen har den bredaste etniska sammansättningen i brittisk historia. Två av de fyra främsta departementen, finans och inrikes, leds av personer som tillhör ­etniska minoriteter. Justitieministern, som har regeringens högsta lön, är en kvinna av asiatisk härkomst och personer från etniska minoriteter har hand om utbildnings-, sjukvårds- och närings­departementen. Istället för att se detta som något att fira angriper de nya åsikts­tyrannerna ministrarna som tillhör etniska minoriteter. De beskyller dem för att vara den vita övermaktens redskap, talar nedlåtande om deras prestationer och flyttar målstolparna när de påstår att representation inte påverkar regeringens hållning i rasfrågor.

”Det kommer att stå oss dyrt om vi låter bli att försvara våra övertygelser bara för att slippa svåra samtal.”

Ett annat vanligt misstag är att acceptera framställningen av vissa problem som orättvisor där staten måste ingripa. Detta förstärker uppfattningen att staten kan lösa allt när den faktiskt inte kan det. Ännu mer oroande är att åsikts­tyrannerna inte har något begrepp om vad frihet egentligen innebär. De ser den som frihet att begå orättfärdiga handlingar, oavsett om de är akut skadliga eller exploaterande.

Det är här som frihetens innebörd och vikt återigen måste få utrymme i det offentliga samtalet. Ju mer statens makt växer, desto mer begränsar vi vad medborgarna kan och bör göra till förmån för sig själva. Värre är att vi försvagar deras förmåga att tänka på egen hand. Vi börjar glömma vad statens syfte i nationens liv är och frågar inte längre vad staten bör göra och inte göra. Om vi inte besvarar dessa grundläggande frågor utan istället använder statens makt till att fortsätta att ingripa i andras liv för att uppnå social rättvisa, går vi med slutna ögon rakt in i en planekonomi långt mer förtryckande och stagnerande än 1900-talets liberala tänkare kunde ha föreställt sig.

Staten ska brukas med omdöme för att den ska undvika både auktoritarism och godtycke i sin maktutövning. Gång på gång ser vi att de som vill ta makten över andra och utplåna friheten alltid har god anledning att rättfärdiga statens intrång på grundläggande rättigheter. I syfte att med lagens hjälp tvinga andra att vara ”snälla” istället för att främja respekt för individens frihet vill åsiktstyrannerna att vi ska godkänna deras livsstil och val.

Mycket av det som kallas ”woke” är ämnat att ersätta den gamla förtryckta gruppen arbetare med en rad förtryckta grupper som definieras av kön, sexualitet och ras. Tanken är att dessa grupper ständigt är förtryckta av andra, av män, heterosexuella, vita och så vidare.

För att besegra detta nya auktoritära tänkande måste vi erkänna att det finns svårigheter att bemästra, men också framhålla att ”woke”-lösningar byggda på förkastade teorier inte är svaret. Tvärtom berövar de individen handlingsförmåga och värdighet och behandlar människor som grupper att manipulera och ställa mot varandra.

I den nya åsiktstyrannens verklighetsuppfattning behandlas vardagslivet som en förtrycksstruktur som i sin tur måste bemötas med aggression. Att tolerera befintliga strukturer är liktydigt med att stödja detta förtryck. Slagordet ”vit tystnad är våld” sammanfattar perfekt denna inställning, där åsikten att andras frihet ska tolereras målas ut som intolerant. En ond cirkel av ökande fientlighet och polarisering blir följden.

De nya åsiktstyrannerna anser att frihet är en bluff som låter dominanta grupper förtrycka marginaliserade. Individens frihet påstås vara en illusion.

Vi måste bekämpa denna uppfattning. Frihet är allas rätt att välja hur de vill leva sitt liv och gå sin egen väg i världen. Det är den verkligt fundamentala rättigheten, och utan den är nästan ingen annan frihet värd att ha.

Problemet är delvis att frihet har kommit att betyda en laissez- faire-inställning hos center-högern, att vi ska slå oss till ro och inte göra något. Vi i center-högern får höra att vi inte får ta parti eller utkämpa ”kulturkrig”. Att denna pågående förskjutning är frukten av ett fritt samhälle, att detta är framåtskridande eller rentav handlingsfrihet. Denna ”låt gå”-attityd är grundligt missriktad.

I själva verket måste friheten få skydd och näring av viktiga och allmänna principer. Människor ska alltid behandlas som individer. Opartisk rättvisa måste vara garanterad. En åtstramad stat ska iaktta neutralitet mot alla som lever i vårt samhälle. Rättsstaten där alla är lika inför lagen måste värnas. Den nya aktivistklassen som dominerar så många av våra institutioner är helt oförstående för alla dessa principer. Den utropar sig till en frihetsrörelse, och därför har klassiska liberaler svårt att angripa premissen för många av dess nya argument.

Vi måste ständigt blottlägga hur denna ideologi syftar till att förvägra oss självständighet och åsiktsfrihet, lyfta bort det personliga ansvaret och påtvinga oss externa regler som kadrer av nya åsiktstyranner har fastställt, istället för att låta var och en lyda sitt eget samvete.

Vi kan inte vända om tiden, men vi kan bygga en ny framtid. Det kräver en mer kraftfull liberalism som tror på sig själv och inte är överdrivet fixerad vid det förflutna.

Vi skall inte kritisera eller förbjuda utan att ha något bättre att erbjuda. Det enda en sådan inställning leder till är att nya motståndare framträder, men knappast några nya allierade. Ett positivt alternativ är nödvändigt, inte bara en tillbakablick på en äldre bild av det goda samhället.

Vi måste agera tydligare för att få stöd för en stat av rimlig storlek. Statens onödiga tillväxt utöver att stå för livsviktiga offentliga tjänster har skapat mängder av chanser för aktivisterna att sprida sin ideologi. Ändå talar alltför mycket retorik för en åtstramad stat som ett självändamål. Att strama åt staten är ett sätt att ­säkra bättre metoder för att uträtta något, låta byråkratin arbeta med kärnfrågor och prioritera resurser. De bästa staterna sköter somliga ärenden väl men några få andra illa. Vi måste utgå från grundprinciperna och undersöka vad liberala nätverk redan tillhandahåller, inte försöka återuppfinna hjulet.

Och vi kan använda staten på nya sätt. Ett exempel: för att som minister kunna lägga fram en strategi för jämlikhet mellan etniska grupper behövde jag ett ramverk som stöd, annars hade det varit ogenomförbart. Jag tillämpade klassiska liberala värderingar på arbetet, och strategin vilade på tre tankegångar: skillnader beror inte alltid på diskriminering; man ska inte göra det bästa till det godas fiende så att institutioner tar skada; universalism, inte specifik inriktning på identitetsgrupper, ska underblåsas.

Vi måste vara kreativa och hitta sätt att förstärka institutionerna, inte riva ner dem, även när vi hittar svagheter inom dem. Och detta innebär att vi inte ska be människor som inte har något till övers för våra institutioner att tala om för oss hur vi ska vara dem till lags. Då börjar aktivisterna betygsätta våra hemuppgifter och vi får aldrig godkänt. Det blir alltid nya häckar att hoppa över.

”Kulturkrigens” narrativ fördunklar vad som egentligen står på spel. Grälen om personliga pronomen och könsneutrala toaletter eller statyer och vita privilegier ter sig triviala jämfört med att hantera klimatförändringen och den demografiska tidsinställda bomb som en åldrande befolkning utgör. Men de är oupplösligt förbundna med varandra.

Man kan inte begära att andra länder ska göra uppoffringar för att uppnå klimatneutralitet om man har sagt dem att den västerländska civilisationen blomstrade enbart genom att utnyttja dem. Varför i hela friden skulle de lita på våra avsikter, från teknik till folkhälsa? Och hur ska det gå för den sociala sammanhållningen med vår invandringspolitik, som går ut på att ta in yngre invandrare som genast får höra att majoritetsbefolkningen gynnas på grund av sin hudfärg? Vad kan man vänta sig annat än fientlighet, särskilt mot de äldre?

Det kommer att stå oss dyrt om vi låter bli att försvara våra övertygelser bara för att slippa svåra samtal. Om det är sant att väst har frodats på slaveri och kolonialism och inget annat, om all framgång ska tillskrivas patriarkatet, vit makt och heteronormativt förtryck, finns det ett pris att betala. Det priset är att våra övertygelser, vår demokrati, vår likhet inför lagen, vår meritokrati, våra fria marknader och många andra liberala värden är fiktion och inget annat. Sagor som vi berättar för oss själva för att dölja ett mörkt och tvivelaktigt förflutet.

Någon lösning på vår tids stora problem finns inte om vi mister tron på vår historia och berättelsen om den västerländska liberalismen.

Försvarar vi inte det samhället finns det många konkurrerande stater som mer än gärna tillåter de nya åsiktstyrannerna och deras postmodernism att, om än med möda, ta på sig den tunga uppgiften att undergräva allt vi håller kärt och ersätta vilken ädel avsikt det än är som driver deras progressivism med något långt mer olycksbådande.

Översättning: Margareta Eklöf