Det är sympatiskt att boken omfattar så många bilder. I början presenteras alla målningar i en tiondel av deras verkliga storlek. Det är ett smart grepp. Man förstår direkt att de inte är så stora. De skulle få plats i vilket hem som helst, snarare än att kunna inta gigantiska offentliga miljöer. Vermeers målningar är kända för att porträttera kvinnor som spelar musik eller skriver brev. De känns som utsnitt ur en vardaglighet, företrädelsevis inomhus, och utmärks av utsökta detaljer och en imponerade teknik. Ett enda penseldrag får ett pärlörhänge att glänsa eller ett vinglas att skimra.

Boken är fylld av närbilder på den sortens detaljer: inzoomningar som ger en påtaglig känsla för målningarnas yta och som skapar en närhet man som besökare på ett museum faktiskt aldrig skulle få uppleva. Man skulle helt enkelt aldrig få komma så nära.

I förordet slår Rijksmuseums chef Taco Dibbits fast att Johannes Vermeer­ är ett mysterium och att konsthistoriker de senaste 150 åren har skrivit om just det. Att man inte vet så mycket om konstnären har säkert bidragit till att målningarna ofta beskrivs som att de bär på något mystiskt och gåtfullt.

Johannes Vermeer föddes i staden Delft i Nederländerna i oktober 1632 och döptes den 31 i samma månad i den reformerta kyrkan Nieuwe Kerk. Han var son till Digna Baltens och Reynir Jansz, och antagligen deras andra barn. Hans syster Geertruijt var 12 år. Hon gifte sig senare med en ansedd rammakare som det inte är helt otroligt att också hennes lillebror anlitade. Familjen beskrivs som tillhörande en modest medelklass. De drev ett värdshus och Reynir arbetade som vävare på en textilfabrik. Han ägnade sig också åt konstförsäljning och skrev 1631 in sig som konsthandlare, Herr Constverkoper, i stadens gille för konst och konsthantverk. Vermeer lämnade Delft vid några tillfällen, men i stort var det mitt i stadens urbana miljö som han befann sig fram till sin död vid 43 år ålder.

Man vet inget om hans utbildning, men det står klart att han alltid hade konst omkring sig och var förtrogen med sin samtids ledande konstscen. Karriä­ren tog rejäl fart på 1660-talet. Hans ut­övande som konstnär uppmärksammades efter att han övergivet det historiska måleri som var tidens högsta ideal till förmån för de mindre, personliga och intima målningarna som han är så känd för idag. Han var också en framträdande konsthandlare och högt uppsatt person inom samma gille som hans pappa gått med i året innan han föddes. 1672 störtdök konstmarknaden som ett resultat av fransk-holländska kriget och Johannes Vermeer dog utfattig 1675.

”Inzoomningar skapar en närhet man som besökare på ett museum faktiskt aldrig skulle få uppleva.”

När han dör har han och hans hustru, katoliken Catharina Bolnes, 14 eller 15 överlevande barn, varav 10 bor hemma. Makarna gifte sig 1653 och Johannes Vermeer hade gift upp sig. Svärfar Reynir Bolnes ägde en tegelstensfabrik i Gouda, och svärmor Maria Thins kom från en känd katolsk patricierfamilj i samma stad. Efter problem med våld i hemmet hade svärföräldrarna skilt sig och Maria Thins flyttade tillsammans med två döttrar till Delft 1641. Huruvida Johannes Vermeer konverterade kan man inte slå fast, men allt tyder på att familjens liv präglades av hans hustrus religiö­sa tillhörighet. Ett år efter hans bortgång ansökte hans änka, 44 år gammal, om personlig konkurs. Den 29 februari 1677 gick en offentlig notarie tillsammans med en assistent från rum till rum och antecknade all egendom. Listan presenteras i sin helhet i boken och Pieter Roelofs, chef över Måleri och skulptur på Rijksmusem, ägnar ett helt kapitel åt att nogsamt gå igenom ett material som berättar en hel del om hur familjen levde, allt ifrån var alla sov till hur många målningar de hade i huset.

Ett kapitel ägnas åt målningen Målarkonsten (De schilderkunst), som beskrivs som unik för konstnärens produktion. Inte minst att det finns en man i bild är högst ovanligt. Det finns bara två målningar från 1660-talets senare del som porträtterar män. Målarkonsten anses vara en visningsbild, ett arbete att användes för att demonstrera konstnärens skicklighet för potentiella kunder på besök. Besök i konstnärers ateljéer var vanligt vid den här tiden. Den franske diplomaten Balthasar de Monconys besökte Vermeer 1663 och konsthandlaren Pieter Teding van Berkout kom förbi 1669. Sabine Pénot, curator på Konsthistorisches Museum i Wien, summerar att bilden av målaren som vi möter sittande vid sitt staffli, med sin modell framför ett fönster med ett blåsinstrument i ena handen och en bok i den andra, inte ska betraktas som ett porträtt av konstnären utan som en representation av målaren som sådan, en hyllning till konsten att måla och till hans framstående position.

Bokens författare redogör skickligt i bokens 16 kapitel för samtliga målningar och allt man vet om konstnärskapet. Det refereras flitigt till tekniska undersökningar, vad man konsthistoriskt tidigare ansett och nu kunnat avfärda. Staden Delft var känd för vetenskap och optik och i boken ges utrymme för diskussioner kring vilka tekniska hjälpmedel Vermeer kan haft tillgång till. 1949 uppmärksammade den svenske konsthistorikern Karl Gunnar Hultén att det finns små hål i målningarna. Det är hål efter nålar som används för att med hjälp av trådar bygga upp perspektiven.

Mycket som redovisas är på detalj­nivå. Molnen i de få målningar som finns av exteriörer är realistiskt avbildade, enligt meteorologer som studerat vädret i Holland under tidigt 1600-tal. Innehållet är förstås spännande i sig, men illustrerar också hur omsorgsfullt det här konstnärskapet studerats och hur djupt det fascinerar. Det är många konsthistoriker som ägnat sina karriärer åt att försöka förstå och tolka målaren från Delft.

I boken publiceras en bild tagen i konsthistorikern Théophine Thores våning i Paris kort efter hans bortgång 1869. Det var han som återupplivade intresset för Vermeer och i hans vardagsrum hängde Dam som står vid en cembalo (Staande virginalspeelster), en målning som idag finns på National Gallery i London. Till varje verk presenteras en proveniensförteckning och det är uppenbart att man kan tacka försäljningskataloger för mycket vi vet om vad som har sålts när och till vem. Därtill publiceras en rik litteraturlista till varje målning och ett index. Det är en skatt för alla som är nyfikna och skickligt formgivet så att det aldrig stör den som mer är mest intresserad av att bläddra runt och njuta av målningarna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ibland faller de detaljrika utläggningarna på eget grepp och texten känns för långt borta från målningarna och hur det känns att möta dem. Är det någon röst jag saknar är det faktiskt en samtida målares. Konstnärer ägnar sig åt måleri idag också och Vermeers målningar är bland de mest kända som finns. Idealen, förutsättningarna och distributionen av konst har förändrats, men vårt nu hänger ju ihop med historien. Hade vi tänkt annorlunda om måleri idag om vi aldrig sett Ver­meers verk?

Utställningen på Rijksmuseum är säkert alldeles fantastisk och med största sannolikhet kommer det att dröja in­nan något annat museum lyckas visa så många av Vermeers målningar samtidigt igen. Har man läst boken Vermeer­ vet man att det här är konst som ingår i museisamlingar på 13 institutioner runt om i världen. Det är troligt att Dam som skriver ett brev, tillsammans med sin jungfru (Schrijvende vrouw met dienstbode) återigen­ kommer att visas på National Gallery of Ireland i Dublin och att Knypplerskan (De kantwerkster) åter placeras i salarna på Louvren i Paris. Är man i Japan kan man se ett tidigt verk, Den heliga Praxedis (Sint Praxedis) från 1655 på The National Museum of Western Art i Tokyo. Vi som har läst boken vet också att Konserten (Het concert)stals från Isabella Stewart Gardner Mu­seum i Boston 1990. I fotnoterna finns telefonnummer och e-postadress till museets­ säkerhetschef under en vädjan om att man ska höra av sig om man vet vart den tagit vägen. Det går bra att vara anonym.

Gitarrspelerskan (De gitaarspeelster) hänger på Kenwood House i London där jag har arbetat som gallerivakt. Min uppgift var att uppehålla mig i huset, se till att ingen pillade på konsten och svara på frågor. Det var sällan folkstorm och det fanns tid att utforska på egen hand. Vermeers målning hängde i ett stort rum mellan två fönster och i en rejäl guldram. I boken återges Gitarrspelerskan utan ram. När jag möter den återgiven på papper framkallar den starka minnen, men utan ram känns den litet naken, som att den saknar något viktigt. Konsthistorisk forskning kring vilka ramar som har prytt vilka verk skulle kräva en annan bok (som jag gärna skulle läsa), men jag förstår att man väljer att fokusera på målningarna. Samtidigt konstaterar jag att hur enastående en konstbok än är så är det aldrig detsamma som att stå öga mot öga med ett konstverk i en miljö.

Detta verk är en ståtlig publikation som förhoppningsvis också sporrar många att besöka de museer som har hand om Vermeers målningar. Dem jag mött genom åren är faktiskt precis så magiska som alla säger.