Konservativa är rädda att säga sådant som får dem att låta konservativa. Det skriver David Goodhart i The Care Dilemma. Caring Enough in the Age of Sex Equality, och uppenbarligen har han fel. Donald Trump och Marine Le Pen är knappast rädda för att uppfattas som konservativa.

Men Goodhart syftar såklart på konservativa som inte jagar kortsiktiga valresultat, utan vill påverka sina intellek­tuella motståndare, och som själva är villiga att låta sig påverkas. I det demokratiska samtalet – en eufemism – söks emellertid främst formuleringar för att attackera medan faktiska meningsskiljaktigheter är sekundära. Människan till vänster finner blottor och vänder sin vrede mot de fattigas onda fiende. Människan till höger finner blottor och riktar nedlåtande sarkasmer mot sin lågintelligenta motståndare.

Olika anslag, men samma retoriska attityd. Det är en smaksak vilket som är värst, att kallas ond eller dum i huvudet, men båda driver samma polarisering. Det är för att inte dras in i gatuslagsmålet som somliga konservativa inte vill låta som konservativa, och vem kan klandra dem? Och givetvis finns det progressiva som av samma skäl aktar sig för att låta som progressiva.

Om jag inte var rädd, vad skulle jag säga? Kanske att en del människor är intelligentare än andra i begreppets konventionella bemärkelse. Att dessa andra istället för teoretisk begåvning äger praktiska talanger som är minst lika meningsfulla och värdefulla. Att detta bör prägla utbildningen från ung ålder.

Jag skulle också säga att om vi uppnår jämlikhet mellan könen kommer fler kvinnor än män att vilja vara hemma med barnen. Det kommer också fortfarande att synas en skillnad i yrkesval mellan kvinnor och män. Att räkna staplar är därför ett dåligt mått på jämställdhet. Frihet och jämlikhet är kvalitativa begrepp, inte kvantitativa, som undersöks bättre i romaner än med statistik.

Sedan skulle jag påstå att en familj bestående av ett gift par som tillsammans uppfostrar sina barn är bäst för samhället. Därför bör unga människor inte bli föräldrar utanför äktenskapet och inte ingå äktenskap förrän de har skapat en levnadssituation stabil nog att överleva familjelivets kriser.

I samma veva skulle jag hävda att sexualiteten, då den är en så stark och oregerlig drivkraft, kräver ett hållfast normsystem som skuldbelägger synen på sex som hobby, kräver att män visar kvinnor respekt och förpassar sexualiteten till den privata sfären.

Dessa övertygelser och fler skulle jag hävda, eftersom jag anser att de är sanna. Samtidigt skulle jag lyssna noga på motargument och göra mitt bästa för att låta mig övertygas. Först om jag trots ärliga försök inte kan acceptera min meningsmotståndares hållning kan jag med intellektuell ärlighet stå fast vid min egen.

För den konservative är det avgörande att inkludera tolerans som ett grundvärde. Erfarenheten lär oss att de centrala ideologierna har sina mörka baksidor. Socialismen riskerar förtryck av individer och deras frivilliga gemenskaper. Otyglad liberalism ger den starke rätt och leder till vilsenhetens ångest. Konservatismen riskerar i varje stund att banaliseras till något vi kan kalla kulturell fascism.

Konservatismen måste ta fasta på att det alltid finns människor som inte ryms inom normerna och att dessa äger lika rätt till gemenskapens frihet och värdighet. Att vara i minoritet är inte att ställa sig utanför, inte att vara onormal.

Den vulgära högerpopulism som nu vinner mark gör det i en mylla som gödslats av den otyglade liberalismens anything goes och av samma skäl kan den vulgära vänsterpopulismen strunta i de demokratiska processerna.

Ovanstående gäller teman i boken The Care Dilemma och syftar till att göra de reservationer som är nödvändiga för att boken ska kunna diskuteras från vänster till höger. Även om Goodharts problemställning i sig inte är kontroversiell – att västvärlden lider ett underskott på vård och omsorg, som kommer att förvärras – rör han sig på minerad mark. Diagnosen är att våra barn och åldringar sätts på undantag till följd av den numera etablerade normen att allt viktigt sker utanför hemmet. Människor som tar hand om sina barn eller gamla föräldrar istället för att yrkesarbeta ställer sig därför utanför livet.

I praktiken har denna förskjutning inneburit att fler kvinnor givit sig ut på arbetsmarknaden och det är självklart: Om värdet på deras traditionella arbete devalveras och det står dem fritt att välja, varför stanna i hemmets nedsvärtade tristess?

För att rättfärdiga valet att överlämna en stor del av barnen till staten ställs ständigt större krav på välfärdsstaten, vilket motiveras av ett växande konsensus gällande att den traditionella familjen är en konstruktion för att bevara usla maktstrukturer.

Attacken mot den lilla världen är sålunda en kniptångsmanöver. På ena flanken är den traditionella familjen en aspekt av klassamhället, som begränsar de resurssvagas möjligheter. På den andra framställs autonomi och indivi­dualism som det fria samhällets fundamentala byggstenar.

För båda är lösningen en progressiv politik som sätter teoretisk utbildning i första rummet. Om alla människor träder in i vuxenlivet på samma kunskapsnivå är inte längre den socioekonomiska bakgrunden en begränsande faktor. Om barn får rätt utbildning kommer de att genomskåda begränsande, irrationella och hämmande strukturer – sådana som kärnfamiljen.

Men oavsett om det är socialismen eller liberalismen som driver projektet utgår det från samma underförstådda övertygelser: Att book smart är finare än praktisk kompetens. Att storstaden är finare än bondbyn. Att karriär är självförverkligande, medan familjen står i vägen för självförverkligande.

De som inte känner sig bekväma med dessa prioriteringar är samma människor som Hillary Clinton kallade ”ömkansvärda”; som Joe Biden placerade på soptippen; som Barack Obama riktade sig till när han lovade att ”vi kan bättre än så här”.

Bättre än vad? Vad är det för fel på att vara en somewhere och trivas med det? Är det ens seriöst, frågar Goodhart, att ”hävda att en nyanställd konsult på en pr-byrå gör större nytta än en busschaufför eller en person som arbetar med omvårdnad”?

Det är progressivism och liberalism som har brutit ned det normsystem som har skyddat familjen från yttre och inre angrepp, och båda ser det som beröm när det påtalas. Ironin är att skilsmässor och singlar och ogifta föräldrar och annat vi förknippar med kärnfamiljens upplösning tydligt kopplas till socioekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa, särskilt bland barn. Vägen till jämlikhet och upplysning går tvärtemot progressivitetens och liberalismens antaganden genom kärnfamiljen. Att stärka den är att utjämna klasskillnader och motverka fördomar.

Detta tycks oroväckande nog peka mot att morgondagens kris hanteras bäst med att fler kvinnor väljer hemmet före karriären. Goodhart vrider sig som masken på kroken för att visa att detta varken är önskvärt eller nödvändigt. Han beskriver kvinnors väg mot jämställdhet som den största vinsten för mänsklig frihet sedan 1945. I gårdagens samhälle levde de gynnade som parasiter på underbetalda och dubbelarbetande kvinnor. Att fortsätta på vägen mot allt större jämställdhet kan och bör vara ett kompromisslöst krav i strävan mot en uppgradering av det vårdande samhället.

Goodhart drar slutsatsen att den faktiska motsättningen inte består i en orättfärdig kamp mellan feminismen och en reaktionär manlighetnorm. Istället återfinns den i spänningsfältet mellan vad han kallar omvårdnadens jämställdhetsivrare (care egalitarians) och dess balanserande krafter (care balancers). De förra uppfattar könsroller som utbytbara och ser daghem för spädbarn som en självklarhet. De senare eftersträvar jämställdhet (till skillnad från utbytbarhet) och motsätter sig synen på familjen som frihetsberövande eller, med feminist­ikonen Betty Friedans ord, ”ett bekvämt koncentrationsläger”.

Goodhart ger också starka belägg för att det finns folkligt stöd för familjen och stor acceptans för att en förälder (läs: kvinnan) istället för att lämna på dagis och åka till jobbet stannar hemma under barnens mest formativa period. Ändå känner kvinnor som vill stanna hemma skuld och underlägsenhet gentemot dem som väljer karriären. Visst är det bra, till och med en triumf, att kvinnor kan göra karriär, men vi som jobbar i hemmet? Är inte vi värda något för samhället?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Invändningarna mot sådana attityder är välkända. Man kan ta tjuren vid hornen och gå med på att frihetens vinster har ett pris, men att det givet den stora bilden är värt att betala. Man kan gå med på att välfärdsstaten visserligen inte lyckas göra det möjligt att vara både förälder och förvärvsarbetande, men vägen framåt är då en mer omfattande, eller åtminstone effektivare, välfärdsstat.

Sedan har vi ”den tredje vågens feminism”, som utgår från att den som föredrar det traditionella familjelivet inte förstår sitt eget bästa, att deras preferenser inte formas av självständiga, upplysta individer, utan av abstrakta, tvingande strukturer.

Men också den som anar en ulv i fårakläder måste rimligen dela Goodharts oro för att vi har byggt ett samhälle som nedgraderat människors ömsesidiga omsorg till en skattesats, och att detta i förlängningen av demografiska och ekonomiska skäl är en ohållbar modell.

The Care Dilemma pekar ut lösningar. Främst efterfrågar författaren att traditionellt kvinnliga ansvarsområden värderas efter förtjänst. Det gäller både i hemmet och i lönesättning och villkor för yrken inom vård och omsorg. Att skänka högre status åt den sektor som dominerats av kvinnor skulle i sig innebära en rörelse mot könsneutral vård och omsorg. När sjuksköterskan får samma lön och ­anseende som ingenjören kommer fler män att söka sig till vårdsektorn och om så inte sker spelar det ingen roll, eftersom det inte finns någon skillnad i prestige, status, lön eller förkovran.

För att påskynda och stärka utvecklingen förespråkas också politiska åtgärder. Goodhart skriver huvudsakligen om England och för en anglosaxisk läsekrets. Skandinaver blinkar en extra gång när han presenterar vårdnadsbidrag, föräldraledighet och större möjlighet till deltidsarbete som nyckelreformer. Förutom det nytillkomna problemet att sådana åtgärder riskerar att motverka integrationen i samhällen som vårt, där en stor andel männi­skor ser kvinnors frihet som en icke-fråga, njuter knappast vår medelklass en stressfri tillvaro inom informella, mänskliga gemenskaper.

Ytterst tror jag att Goodhart närmar sig problemet från fel håll. Hans perspektiv är att nedgraderingen av medmänsklig omvårdnad är en ekonomisk förlust och att uppgraderingen av kärnfamiljen är en god investering. Detta kan vara – är förmodligen – riktigt, men som drivkraft för förändring är det svagt. Att föräldrar fostrar sina barn och att yngre tar hand om sina gamla på bekostnad av sin egen frihet måste drivas av insikten, värderingen och normen att motsatsen är fel. I samma stund argument efterfrågas för att försvara en sådan övertygelse är slaget förlorat.

Alltså är slaget förlorat.