Upplysningen är ett alltför mångfasetterat, för att inte säga motsägelsefullt, fenomen för att kunna sammanfattas i en enkel formel. Det visar sig när man tittar på hur senare tiders historiker har behandlat den och dess konsekvenser. Somliga har i upplysningen sett ett stort frihetligt projekt som lade grunden till den liberala demokratin och en fri ekonomi där alla kunde skapa sig det liv som de själva såg bäst. Andra, som Theodor Adorno och Max Horkheimer i sin kända bok Upplysningens dialektik, har hävdat att upplysningen ledde till nazism och fascism. En tredje grupp har kommit till motsatt slutsats och ser i stalinismen och kommunismen en konsekvens av upplysningen.

Med så diametralt motsatta versioner kan man med rätta undra om forskarna talar om samma sak. Till viss del beror förstås det på vem och vilka som pekas ut som centrala figurer. Om man som Adorno och Horkheimer ser markis de Sade som en central upplysningsgestalt, kan man kanske komma till deras slutsats men det är, för att använda ett om Sade lämpligt ord, en perverst selektiv läsning.

De senaste årens mest inflytelserika men också kontroversiella läsning av upplysningen är Jonathan Israels. I en lång rad massiva och häpnadsväckande lärda volymer spårar han dess ursprung till 1600-talet och Spinozas etik, kunskapsteori och bibelkritik.

De flesta av huvudpersonerna i denna bok var inga revolutionärer; många satte sina förhoppningar till upplysta despoter.

Med denna utgångspunkt är det inte så konstigt att han får upplysningen att bli till ett radikalt, revolutionärt och i grunden nog också ateistiskt projekt. Men han har inte fått stå oemotsagd.

Utan att göra det till ett huvudnummer så ger Ritchie Robertson i sin The Enligtenment en på flera punkter annorlunda och mera mångsidig bild, ja ibland så mångsidig att man blir nödsakad att tala om olika upplysningar. För nog är det svårt att ens föreställa sig en någorlunda enhetlig intellektuell och filosofisk rörelse som på en och samma gång har plats för de Sade och David Hume. Inte ens i mina vildaste fantasier kan jag tänka mig två tänkare som har mindre gemensamt än dessa två.

I sin omfattande, 1 000-sidiga tome ger Roberson, som är professor i tyska vid Oxforduniversitet, en ”soligare” bild av upplysningen som ett stort och på de flesta vis lyckat projekt att befria människan från fördomar och dumheter. Kant sammanfattade det hela med två ord: sapere aude, våga tänka själv. Människan har inte bara en rätt utan också en plikt att bruka sitt förstånd. Ingen institution eller överhet får beröva henne den möjligheten. Målet med denna nya frihet är att göra oss alla lite lyckligare.

Alla betydande upplysningstänkare skulle nog skriva under på Kants uppmaning, men där slutar som sig bör likheterna. När människor får tänka fritt så tänker de olika. Det är alltså en skiftande och inte så litet motsägelsefull skara filosofer, diktare och vetenskapsmän som vi möter på dessa sidor, både revolutionära vildhjärnor, hårdföra materialister och försiktiga reformatorer. Somliga ville omedelbart störta den gamla ordningen medan andra ville skynda långsamt. Några få var ateister, några deister och många vara troende kristna men ville för den sakens skull inte tvinga sina personliga övertygelser på andra. Var och en fick välja sin egen väg mot saligheten.

Till skillnad från Jonathan Israel, och nu kan nog tycka att jag orättvist reducerar hans magnum opus, som i den radikala grenen ser den verkliga upplysningen är Robertson mer nyanserad. Medan Israel ofta anlägger en mästrande ton mot sina kritiker, så intar Robertson mer en live and let live-attityd.

Ofta får man höra att upplysningen var det rena förnuftets tidevarv, men det visar sig vara en förenkling som kan leda fel. Det var inte Descartes rationalism som var upplysningens epistemologiska ledstjärna, utan det var Newtons naturvetenskap som genomsyrade seklet. Newton var en hjälte för både Voltaire och för Alexander Pope som i ofta citerade ord prisade honom:

Nature and Nature’s laws lay hid in night:/
God said, Let Newton be! and all was light.

Människan skulle förvisso använda sitt förnuft men också studera omvärlden även om det ledde till konflikter med kyrkan. Men människan var inte bara en tänkande varelse utan också en kännande med starka och stora passioner. David Hume, en annan av Robertsons favoriter, var en stor försvarare av känslornas primat, utan sådana blev skulle livet bli outhärdligt tråkigt.

Man har anklagat upplysningen för att vara ett projekt som underbyggde och försvarade västerländsk imperialism och nog går det att hitta rasistiska uttalanden av till exempel Kant och inte minst Hume som nyligen har fått betala för det då ett universitet i Skottland har tagit bort Humes namn från en av sina byggnader. Men de som idag vill rensa ut alla historiska gestalter som inte låter som om de just har gått igenom en kurs i så kallad genusvetenskap eller critical race theory gör sig snart historiskt urarva.

Lika många fördömde imperialism, rasism och slaveri. Helvétius var väl medveten om europeiska illdåd i kolonierna, speciellt på de karibiska sockerplantagerna. I sin De l’Esprit skrev han: ”Inte en enda sockerbit anländer till Europa som inte är fläckad av mänskligt blod.” I ett idag sällan läst ”underskattat mästerverk” författade abbé Raynal – med god och omfattande hjälp av Diderot – en av epokens bästsäljare. Verket som till slut kom att omfatta flera volymer har en lång titel men går vanligen under det mera kortfattade namnet Histoire des deux Indes. Det är en enda lång anklagelseakt mot kolonialismen, dess illdåd och dess ”metodiska tyranni”. Diderot berättar att när han ”skriver historia gör jag det nästan alltid med ögon fuktiga av tårar”. Utan att idealisera de koloniserade folken, som kunde vara nog så brutala och blodtörstiga, var de båda författarna på det klara med att conquistadoren Cortés inte var en hjälte utan rätt och slätt en massmördare. De satte sitt hopp till uppror och till handel.

Diderot önskade att de europeiska härskarna till slut skulle komma till insikten att fredlig handel i det långa loppet var en mer lönande strategi än förtryck och utsugning. De som alltså vill framställa upplysningen som ett mer eller mindre förtäckt försvar för europeisk överhöghet och förtryck kan inte ha läst Histoire des deux Indes.

Detta gör förstås Adam Smith till en central upplysningsgestalt. I sin bok Nationernas välstånd – av många ansedd som den viktigaste bok som någonsin skrivits i det som idag kallas nationalekonomi – visar han att alla blir vinnare om handel mellan länder fick florera någorlunda fritt. En helt fri marknad utan några inskränkningar var omöjlig – det krävdes regler. Smith var inte den ohämmade, anarkistiska marknadens okritiska förespråkare. Om affärsmän fick styra och ställa utan regler skulle de bara gynna sig själva. Det leder till monopol med några få rika och många fattiga. Riktigt hur det ska gå till att samtidigt ha en fri marknad och att utan starka statliga ingrepp förhindra monopol är förstås en knepig fråga.

Smith och hans meningsfränder betonade vikten av samarbete inte bara mellan nationerna utan också inom. I en berömd artikel ”Epingle” (nål) i Diderots och D’Alemberts revolutionerande Encyklopedi demonstreras hur alla blir vinnare om vi samarbetar för att nå våra mål, i det här fallet att tillverka en nål. En enskild individ skulle knappast kunna förfärdiga en enda nål om dagen; i en verkstad kan tio specialister som samarbetar tillverka 40 000 nålar om dagen!

Smith var också vanligen en varm anhängare av lyx. Medan vissa ansåg att lyxprodukter inte bara var onödiga utan skadliga för samhället och gjorde folk till veklingar, menade andra att lyx tvärtom gjorde nytta genom att skapa arbeten. Vad skulle alla perukmakare, skräddare, finsnickare och guldsmeder ta sig till utan lyx? I sin dikt ”Le Mondaine” förklarar Voltaire att han älskar lyx och det goda livet: ”Det överflödiga är något mycket nödvändigt.”

De historiker som ser den radikala upplysningen som det centrala vill gärna avfärda författaren till Candide som en ytlig sprätt och dessutom antisemit – och visst hade Voltaire sådana drag – men han var också en modig försvarare av rättvisan och utmanade då mäktigt krafter, inte minst den katolska kyrkan. Liksom Adam Smith ville han också inom religionen se en fri marknad med många sekter och där ingen var så stark att den kunde få monopol på den rätta läran. Voltaire var inte ateist; få vågade explicit beskriva sig som sådana men nog finns det skäl att misstänka att både Hume och Diderot saknade gudstro. Voltaire var närmast deist; det fanns nog en gud men så mycket mer kunde man nog inte veta. Vanligt folk fick tro på vilka dumheter som helst, men de behövde hållas i tukt och herrans förmaning annars var risken stor att de skulle skära halsen av sina herrar.

De flesta av huvudpersonerna i denna bok var inga revolutionärer; många satte sina förhoppningar till upplysta despoter. Diderot besökte Katarina den stora i Sankt Petersburg och Voltaire Fredrik den store i Potsdam. Men båda försöken att få härskarna att styra med folkets frihet och lycka för ögonen slutade illa. Det visade sig att när politisk teori mötte politisk verklighet så var dessa båda potentater mera despoter än upplysta.

Upplysningens fiender vill gärna få oss att tro att hela projektet visst inte gjorde mänskligheten lyckligare utan slutade i ett blodbad när franska revolutionen urartade och blev till terror.

Men det är inte tänkare som Voltaire, Hume och Diderot som ska lastas utan om man nu vill fördela skuld så är det Rousseau som är den skyldige. Robespierre beundrade honom och hans fortfarande diskuterade idéer om folkviljan och la volonté générale som ska tvinga oss till frihet om vi inte självmant inser vårt eget bästa. Rousseau, som hade en förmåga att stöta sig med alla som försökte hjälpa honom, gjorde mer för att rättfärdiga terrorn än Voltaire eller Diderot. Men Rousseaus idéer kan tolkas på många sätt. Det kan – och har – använts för att rättfärdiga de mest väsensskilda ideologier.

Det finns gott om sammanfattningar och översikter om upplysningen. Jag tänker på närmast klassiska verk av Ernst Cassirer och Peter Gay. Från och med nu är Ritchie Robertsons bidrag the go to book om denna epok. På ett enormt kunnigt men lättläst sätt sammanfattar han en mängd fakta utan att det någonsin blir till en tröttande katalog av personer, böcker och händelser. Det är något av ett pedagogiskt kraftprov som lever upp till ett annat av upplysningens ideal: att förena nytta med nöje.