Ju längre du kan se bakåt, desto mer vidsträckt kan du se framåt, ungefär så uttryckte sig Winston Churchill. Om vi inte känner till och drar lärdomar av historien – och människan i historien – så kan vi inte analysera nuet. Utan dessa vunna insikter om förflutenhetens landskap förmår vi inte heller att formulera adekvata och rimliga reflektioner om framtiden.

Tankarna på att den egna samtiden är ur led och att nutiden befinns vara den yttersta tiden har följt människan sedan skapelsens begynnelse. Skillnaden idag är de obegränsade kanaler som finns för att nå ut med förkunnelsen om att allting är en trasa och att budskapen predikas i en kör bestående av medier, samhällsaktörer, organisationer av alla de slag och, inte minst, oss själva. I våra sociala medier är vi ibland även solister i den domedagskören.

Maken ger mig en bok som han tror kan fördjupa såväl min samtidsanalys som det mesta annat vad gäller människan och hennes förmåga till ondska och godhet. Det är en makalös bok. Andäktigt läser jag Éric Vuillards strax över hundra sidor långa mästerverk Dagordningen (L’ordre du jour, 2017) och förstår något avgörande om hur Tredje riket kunde ske.

Boken har belönats med Goncourtpriset och stilistiskt tillåts en mening innehålla alla skiljetecken, om än sparsamt, och flyta över en hel sida innan punkt sätts. En i vår tid – med dess korthuggenhet och talepunkter – nästan bortglömd konst. Jag njuter av användandet av skiljetecken och återkommer till de evighetslånga meningarna, uppfylld av samma euforiska känsla som när jag stötte på dem i Graham Greenes självbiografiska verk En sorts liv och Flyktvägar.

Författaren och filmregissören Éric Vuillard ger oss de historiska lärdomarna genom att låta dem ta sin boning i enskilda människor, i deras futtighet, trivialitet, storhet, svekfullhet, feghet och mod. Och i interiörerna, som om detaljstudierna av dessa skulle kunna avkräva föremålen svar på frågan om hur det kunde hända, det som skedde.

Kanske besitter tingen ändå svaren: de dekorerade väggarna som lyssnat, de utsmyckade lamporna som gett sken, de ornamenterade mattorna som ljudlöst tagit emot fotsteg och hårda sulor. Vid läsningen tror jag nästan att det är möjligt.

Boken beskriver och bearbetar det nationalsocialistiska maktövertagandet i Europa genom att skapa och använda en alldeles särskild blick på människor, interiörer och samtidigheter. Som att Frankrikes president år 1938 ger sitt godkännande till kontrollstämplar på viner från ett vin­distrikt i stort sett samtidigt som historien vrids om och kanslern i Österrike erhåller ett ultimatum från Adolf Hitler. Eller som att de väluppfostrade britterna inte förmår avsluta en middag med en nazistisk minister och ta sig an det som är ett avgörande ögonblick i historien: att Tyskland gått in i Österrike. Eller som att industriledarnas toppskikt är samlade till ett möte med Adolf Hitler och Hermann Göring år 1933. De diskuterar slängkappors färgsättning och cigarrer medan de väntar på de båda herrarnas entré. Sammankomsten resulterar i att industrins toppar blir nazistpartiets sponsorer.

Kärnan i det onda och det goda som sker är människan och hennes beteende, reaktioner och val – eller brist på val. Det är om oss själva och varandra vi behöver lära. Vi behöver begripa att fräckheten alltid når en otrolig framgång och att nästan alla kan gå på en bluff. Vi behöver förstå att det alltid är lättare att säga nej till den som ber hövligt, uppträder på samma vis och spelar enligt reglerna. Vi måste lära oss att undfallenhet är en genomgripande del av den mänskliga konstitutionen och att nästan alla tittar åt ett annat håll i blåsten när läget blir skarpt, och för den delen redan långt innan det.

De värsta katastroferna sker i små steg, saker och ting normaliseras successivt. Vi vet aldrig vad som finns i en annan människa: den fege kan helt plötsligt kliva fram och uttala det rungande nej som de trosvissa inte vågar. Mekanismerna är desamma oavsett om vi befinner oss på en skolgård, en arbetsplats eller i krigets gryning. Det är om människan vi behöver insikter. Om oss själva. Det finns hopp.