Den som går förbi Fria Teatern på Bergsgatan i Stockholm, och som även har hängt med det minsta lilla kulturellt, hoppar kanske till när det visar sig att pjäsen I full galopp fortfarande står på repertoaren. Med samma gamla välkända affisch vid ingången. ”Men, den måste ju ha gått i evigheter”, kanske denna flanör till och med tänker. Här har skådespelaren Håkan Jonsson satt på sig rött läppstift, svart polo och svarta slacks sedan 2002 för att gestalta den legendariska chefredaktören Diana Vreeland, som i pjäsen betraktar sitt liv mitt emellan att ha blivit ombedd att lämna Vogue och att en bit in i handlingen blir erbjuden att ta över dräktavdelningen på The Metropolitan Museum of Art.

Att den fortfarande lockar har säkert att göra med den oemotståndliga kombinationen högklassigt mode och oförstående kvinnliga chefredaktörer som får sparken. Vilket alltid är en populärkulturell godbit. Men kanske också Diana Vree­lands rykte som en obändig kreatör av storslagenhet. En person som satte djupa spår i medierna och via sidorna i Vogue bjöd in allmänheten till lyx och fantasifull glamour. Hon var tydligt influerad av 1920-talets brittiska Bright Young Things, med festprissar som Cecil Beaton och Adele Astaire, som deklarerade att det var en synd att vara tråkig när man kunde vara nyckfull och spännande istället. Därav Diana Vreelands omtalade krönikespalt Why don’t you, som varje månad föreslog egensinniga saker som: varför inte tvätta ditt blonda barns hår i champagne… som fransmännen gör, varför inte skaffa ett bälte med ditt namn och telefonnummer på spännet eller varför målar du inte en karta över världen på väggarna i dina söners rum så att de blir mindre provinsiella?

Det vill säga: varför vara ordinär när du kan vara extraordinär.

Utan Diana Vreeland hade André Leon Talley idag antagligen varit pensio­nerad lärare i franska och inte en känd modepersonlighet. Eller snarare: utan ett stipendium till privata Brown University och en säregen klädstil som fick några rika och inflytelserika designstudenter att ta honom till sitt hjärta, skulle André Leon Talley kanske blivit lärare i frans­ka. Vilket i sig hade varit mer än vad hans familj eller någon i hans omgivning hade vågat hoppas på. Uppvuxen i tobaksstaden Durham, North Carolina, stort som Uppsala men inte lika välmående och till viss del med segregerad undervisning, och dumpad av sina föräldrar efter bara några månader, växte han upp med sin mormor och gammelmormor i ett reli­giöst hem som höll mycket strikt på artighet mot äldre. Något som definitivt gagnade honom väl då han agerade sällskapsherre åt diverse societetsdamer, men som kanske var en hämsko när grannskapets pedofiler fick vittring på honom.

”Faktum är att Talleys karriär har rullat på som ett klot i en bowlingränna. Osannolika möjligheter har hela tiden trillat i hans väg. Mycket tack vare Diana Vreeland.”

André Leon Talley tar upp detta i bara några korta meningar. Så kortfattat att man nästan missar att han faktiskt utnyttjas av flera olika män, systematiskt inlurad i redskapsbodar och berövad både tillit och en idé om hur han senare i livet skulle hantera romantiska inviter. Han gissar att det är i dessa våldtäkter alla hans problem – en med tiden allt sjukligare övervikt och en oförmåga att konfrontera usla vänner – har sin grund. Men det är inget han tänker gräva vidare i. Varken nu eller senare. Fler än han har råkat ut för detta och gått vidare med sitt liv. Han spekulerar i att Karl Lagerfeld delar hans öde, vilket han baserar på hur denne reagerade i vissa situationer (men den funderingen känns mest som en liten kattighet riktad mot den forna bästisen).

När André Leon Talley här berättar att han aldrig haft en romantisk relation, något han nu vid 72 års ålder kan känna en stor saknad efter och något du som läsare för länge sedan har begripit, skriver han det med ett nästan barnsligt hopp om en möjlig öppning med en italiensk konstnär som 2008 sov i hans säng och höll hans hand. Det är sympatiskt charmigt och talar högt om hans romantiska ådra och längtan bortom korrekt dukade festbord, handsydda Manolo Blahniks och opulent broderade tyger. Men inget sex. Det testade Talley i Paris i slutet på 1970-talet och det funkade inte. Att ”bestiga” en annan människa, att göra det som för honom själv bara har inneburit djup smärta och mardrömmar, vill han inte vara med om.

The Chiffon Trenches är André Leon Talleys andra självbiografi. Den första, ALT, kom 2003 och var en ganska ointressant samling ord där allt och alla är fantastiska. Vilket i sanningens namn alltid har varit kännetecknande för André Leons Talleys journalistik. Kärleken till mormodern och Diana Vreeland var lika stark då som nu, men sedan dess har hans roll som Karl Lagerfelds hovreporter ryckts undan, liksom hans position inte vid sidan av Anna Wintour, den omskrivna chefredaktören för amerikanska Vogue. Det är hans uppgörelse med Wintour – om man nu kan kalla det så, jag skulle snarare säga att det är ett ljudligt och sorgset skri av saknad – som nu har gjort magasinsvärlden upprymd. Kvinnliga chef­redaktörer för modemagasin är ju numera den moderna varianten av sagornas elaka styvmoder. Iskalla, hjärtlösa, hopplösa, välbetalda och alldeles för hårt arbetande. Han skriver mycket riktigt också att hon har lämnat stora emotionella och psykologiska ärr i hans inre. Samt att hon inte är kapabel till normal mänsklig vänlighet. Plus annat i samma ådra. Samtidigt som han vädjar till henne att höra av sig, att han drömmer om att hon ska komma till honom på hans dödsbädd och säga att han var viktig för henne, och avslutar med att han tänker på henne varje dag.

Anna Wintour fick läsa Talleys manus innan boken trycktes. Hon bad bara att han skulle ta bort en personlig detalj om en av hennes döttrar. Har hon hört av sig? Inte om man får tro de senaste intervjuerna med Talley. Hans namn som stått kvar i redaktionsrutan långt efter det att han slutade vara aktiv på Vogue – vilket Talley gläds så åt i boken – är nu borttaget. Fullt rimligt enligt min mening. Att Anna Wintour varit en lojal och omtänksam vän genom åren framträder nämligen tydligt. Hon ser till att han får huslån, bekostar långa behandlingar på hälsohem och litar på hans professionella omdöme. Men hon är också aktiv chefredaktör med allt vad det innebär, till och med artistic director på Condé Nast, med många anställda plus en egen familj. Med allt vad det innebär. Du borde ha gett henne lite utrymme och ett vänligt mejl då och då istället för det här melodramat, är mitt enkla råd.

Men hur hamnade då André Leon Talley, en nästan två meter lång man från ett fattigt hem i den amerikanska Södern, längst fram på modevisningarna bredvid den mest upphöjda redaktören av alla? På det sätt som de flesta tar sina första steg in i modevärlden. Genom att vara upp­seendeväckande och intressanta.

Talley flydde undan sina plågoandar genom att försvinna in på biblioteket och in i Vogue och Harper’s Bazaar, där han läste allt om Jackie Kennedy och dennes stilsäkra syster prinsessan Lee Radziwill, om Christian Dior, semestrar i Portofino och slott i Biarritz. Han drömde om europeiskt raffinemang och stil allt medan han fick bättre och bättre betyg i skolan. Väl på Brown University blev han genom sin distinkta stil kompis med de två tidigare nämnda designstudenterna, som direkt öppnade sina hem för honom och vars familjer gjorde allt för att hjälpa honom framåt. På den vägen blev han rekommenderad som obetald praktikant åt Diana Vreeland på Metropolitan Mu­seum of Art, där han omedelbart blev hennes favorit.

Faktum är att Talleys karriär har rullat på som ett klot i en bowlingränna. Osannolika möjligheter har hela tiden trillat i hans väg. Mycket tack vare Diana Vree­lands direkta insatser. Hon såg till att Talley blev bjuden till alla de rätta festerna och fick hänga med Diane von Fürstenberg, Bianca Jagger, Halston, Oscar de la Renta, Carolina Herrara och Andy Warhol. Hon övertalade även Fred Hughes, Andy Warhols affärspartner, att anställa Talley som assistent på Warhols Interview Magazine. Samma vänlighet som Diana Vree­land visade Talley, gjorde även Warhol. Även här fick han hänga med på alla partyn och blev introducerad till alla som räknades, som prinsessan Caroline av Monaco, C Z Guest, Azzedine Alaia, Grace Jones och Calvin Klein. André Leon Talley kunde prata med celebriteter på celebriteters vis och blev snabbt moderedaktör på Interview.

Den var i den egenskapen han mötte Karl Lagerfeld första gången. Ett möte som slutade med att Lagerfeld gav Talley två handsydda skjortor från ansedda Londonskrädderiet Hilditch & Key, en i mossgrönt och en i ljusrosa. Båda med vackra knappar. Så inleddes en vänskap som varade i 40 år. Tills den plötsligt bara var över.

Vid alla signifikativa tillfällen i livet beskriver för övrigt alltid Talley vad han hade på sig. Inte känslan och stämningen där och då, utan en kort redogörelse av resultatet och av plaggen som var med.

Interview leder till ett jobb för den tunga branschtidningen Women’s Wear Daily och ett jobb som Pariskorre. Där hamnar han omedelbart i Karl Lagerfelds hov men lyckas ändå navigera väl med den rivaliserande kungen Yves Saint Laurents entourage, mycket tack vare hans vänskap med Yves ständigt överslätande supermusa Betty Catroux. Han trivs. Bryter bröd med de absoluta kungarna och vet att han är där han är för att han är smart och påläst. Han pratar med Lagerfeld varje dag. Först på morgonen in­nan Karl lämnar huset, sedan under den gemensamma lunchen plus vid middag eller att de träffas på ett party för att plocka upp luren och ringa varandra och prata vidare i två-tre timmar igen efter att de hade kommit hem. Varje dag.

Efter en korkad kommentar från en av förlagets amerikanska chefer, som Talley ser som öppen rasism men som möjligen också handlar om hans barndoms­trauman, säger han upp sig och återvänder till New York efter att sårad ha gömt sig i Lagerfelds gästrum under tre månader. Han får snart arbete som moderedaktör på den inflytelserika svarta tidskriften Ebony, men blir arbetslös igen efter ett år. Han kostade helt enkelt förlaget för mycket.

1982 blir Lagerfeld utnämnd till ny chefsdesigner för Chanel, och Talley flygs över i första klass och installeras på Hotel Saint James Albany på Rue de Rivoli. Lagerfeld betalar. Talleys närvaro och hans högljudda applåder, inte bara där utan även på Claude Montanas och Thierry Muglers visningar, noteras. Vogues chefredaktör Grace Mirabella gillar det inte och säger så rakt ut, men Anna Wintour, brittiskan som gjort ko­metkarriär i England och nu intagit USA med titeln creative director på Vogue, ser något hon vill ha. Direkt efter att han har kommit hem från sin jobbintervju med Grace Mirabella hittar han ett handskrivet kort från Anna Wintour på hallmattan: Välkommen. Jag ser fram emot att arbeta med dig. Wintours hand är tydlig i tillsättandet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vogue och förlaget Condé Nast är stora spelare i tidskriftsbranschen, både då och nu, i kraft av många titlar och en verksamhet i lyxsegmenten. De har exklusivitet på toppfotografer och toppmodeller, och skapar tidigt annonssamarbeten med olika varumärken. Condé Nast har pengar och det är en inträdesbiljett till det goda livet för den med blick för det vackra och en diplomatisk penna. Talley har bådadera. Han är dessutom en attraktiv och positiv person, uppseendeväckande klädd i bermudashorts, handsydda skor och gladfärgade knästrumpor. Han och Wintour­ intar Paris och Milano varje januari och juni/juli för haute couture-­visningarna och varje mars och september/oktober för prêt-à-porter-visningarna. De blir ett anslående par under flera decennier. Speciellt som mode stiger i populärkulturellt värde blir han den gradvis allt kraftigare personen man alltid kan lita på när man behöver snärtiga citat efter visningarna. Me­dan hon tar på sig allt svartare solglasögon och ett svalt Mona Lisa-leende.

Hans jobbtitlar på Vogue ändras fram och tillbaka. Han är nyhetsredaktör, stylist, kreativ redaktör och landar till slut i editor-at-large. Det vill säga: en som har sina fingrar med lite här och där. Talley har många superrika bekanta som gillar hans artiga och positiva sätt, och Wintour använder honom som dörröppnare för att försäkra sig om tillgång till de hem där André Leon Talley är en välkommen gäst. De grälar i början av 1990-talet, oklart om vad, vilket får Talley att säga upp sig, och därefter är han frilans. Hans roll på tidningen blir mindre men han blir en sorts ambassadör för Vogue. Och faktiskt ända fram till nu – antagligen – den enda som får följa med som rådgivare när Wintour gör provningar av sina viktigaste haute couture-klänningar för representation. Vilket faktiskt är så han idag för övrigt verkar tillbringar sina dagar när han inte är i sin kyrka, Abyssinian Baptist Church i New York. Lunch med känd societetsdam följd av provning av hennes nya haute couture-klänning.

För att vara en moderedaktörs me­moa­rer handlar The Chiffon Trenches väldigt litet om mode. Han berättar skvallrigt intressant om flera designer, från Karl Lagerfeld såklart till Yves Saint Laurent, John Galliano, Oscar de la Renta och Tom Ford. Alltid hovsamt, det här är trots allt hans kompisar. Men ingenting om tidsandan eller strömningarna som avspeglas i modet. Samtidskultur och kontext lämnas därhän. Istället rabblar han namn på kändisar som en manisk parodi på Edina Monsoon. Vilka som var på den festen där han också var och vilka som var på den exklusiva middagen och vilka kändisar som bara är så heelt underbara och fina. Sin journalistik och sitt yrkeskunnande, som han skriver att han har massor av utan att precisera mer än så, ger han inga exempel på. Det enda i textväg han egentligen lyfter fram är att han fick förtroendet av Anna Wintour att göra den stora Michelle Obama-intervjun i Vogue.

Att han är kunnig inom sitt område står utom tvivel. Han har hållit Master Classes i mode på Savannah College­ of Art and Design under 20 år, och även delat ut The André Leon Talley Lifetime Achievement Award på samma institution. Han har kurerat flera retrospektiva utställningar av bland annat Oscar de la Renta och Vivienne Westwood. Men jag önskar att han kunde berätta varför den absolut skicklige men i mina ögon lite småtråkige Oscar de la Renta förtjänade ett Life­time Award baserat på något annat än att han och hans fru är generösa middagsvärdar och fantastiska människor.

Att något av tidsandan ändå har nått honom märktes redan i den fina och lite sorgliga dokumentären, The Gospel according to André Leon Talley från 2017, och märks nu än tydligare i hans glädje över att Beyoncé 2019 prydde omslaget av det viktiga septembernumret – då höstmodet visas och annonsörerna spenderar som mest – och att det omslaget dessutom fotograferats av en svart fotograf, den 23-årige Tyler Mitchell – den första svarta fotograf som fått fotografera ett omslag under Vogues 125-åriga existens.

Vidare omtalas även att Beyoncé­ inne i tidningen berättar om sin stolthet över att vara ättling till slavar och hur viktigt detta är för den som ser världen ur en svart persons perspektiv. Det har han utan tvekan rätt i, men när Talley skriver att han under lång tid var den enda POC (person of color) i modets högsta sfär så glömmer han behändigt bort den omtalade och extremt intressanta samtida och fortfarande aktive moderedaktören och stylisten Michael Roberts (Sunday Times, Tatler, Vanity Fair). Hans glädje är dock såklart stor över Ghana­födde Edward Enninfuls chefredaktörskap på brittiska Vogue. Riktigt stolt hade han säkert varit över dennes septembernummer i år, som manade till förändring och gav röst och stor plats åt olika aktivister engagerade i POC-representation. Kanske är han gladast ändå – för det vilar en tråkig ton av bitterhet och hämnd över The ChiffonTrenches – att Anna Wintour nyligen publikt har beklagat att hon inte har mångfaldsanställt så som hon borde. Och att det spekuleras i att just det kan innebära slutet på hennes bana.