Den 1 september 2021 publicerade den kinesiska ambassaden i Stockholm ett uttalande på sin hemsida där de menade att världen skulle vara bättre utan mig och mina kolleger på tankesmedjan Frivärld. ”Utan dessa självupptagna personer snurrar Jorden fortfarande och den snurrar bättre”, ansåg ambassaden.

Ironiskt nog var bakgrunden till uttalandet en rapport av Patrik Oksanen och Jesper Lehto som hade kartlagt den kinesiska ambassadens ofta hotfulla brev och mejl till svenska journalister och politiker. Frilansjournalisten Jojje Olsson (känd för Axess läsekrets) uppmanades, till exempel, att sluta rapportera om Kina eller ”möta konsekvenserna av dina handlingar”. Ambassadör Gui Con­gyous uttalanden i svenska medier har varit i samma konfrontatoriska anda, som när han jämförde Sverige med en lättviktsboxare som provocerade en tungviktsboxare. Inom loppet av två år kallades Gui upp till Utrikesdepartementet vid mer än 40 tillfällen för dylika provokationer.

Några veckor efter uttalandet om Frivärld kom dock nyheten att ambassadör Gui skulle avgå och lämna Sverige med omedelbar verkan. ”Undrar om det nu blir bättre… eller värre?” spekulerade Expressens kulturredaktör Karin Olsson – en annan av Jojje Olssons uppdragsgivare – i ett inlägg på Twitter.

Den som läser journalisten Peter Martins bok China’s Civilian Army. The Making of Wolf Warrior Diplomacy blir knappast övertygad om att en drastisk omläggning av Kinas diplomatiska kurs är nära förestående. I boken skildrar Martin hur Kina gått från en utfattig kommuniststat till en statskapitalistisk supermakt, en process där två faktorer hela tiden har förblivit konstanta: inrikespolitisk paranoia och en djup misstro mot omvärlden. Dessa omständigheter har färgat den kinesiska diplomatkåren sedan 1949, och det är genom deras ögon Martin låter läsaren följa Kinas uppgång.

Martins bok är unik såtillvida att han dels har dragit nytta av hundratals självbio­grafier av pensionerade diplomater som inte använts i tidigare studier av kinesisk utrikespolitik, dels har genomfört förvånansvärt öppenhjärtiga intervjuer med nuvarande och tidigare diplomater. Med hjälp av det rika källmaterialet lyckas Martin teckna en fyllig bild av Kinas relationer med omvärlden sedan 1949. Hans genomgång påvisar framför allt en slående kontinuitet i kinesisk diplomati, även om de senaste åren onekligen har kännetecknats av ett ovanligt högt tonläge.

Grunden till dagens kinesiska diplomati lades när kommunistpartiet kom till makten i Kina 1949 och började bygga en helt ny diplomatkår. Efter två decenniers konflikt med nationalistiska Kuomintang hade man inte råd att ha diplomater vilkas lojalitet kunde ifrågasättas och som riskerade att bli avhoppare utomlands. Folkrepubliken Kinas första utrikesminister Zhou Enlai fick därför i uppdrag av Mao att börja på ny kula. I brist på folk som faktiskt var diplomater fick Zhou kompensera med en pålitlig grupp som skulle följa order: militärer. Kommunistpartiet, vars väg till makten kantades av krig och konflikt, byggde därför sin diplomatkår enligt samma modell som man använt för att bygga upp Folkets befrielsearmé. Zhou uppmanade rentav de nya sändebuden att tänka och agera som ”Folkets befrielsearmé i civila kläder”. Föreställningen att diplomatkåren utgjorde en ”civil armé” fungerade som ett effektivt motto, och lät de nya diplomaterna känna ett slags stolthet trots att de oftast inte hade en aning om vad de skulle göra i sina nya roller.

”Kina har gått från en utfattig kommuniststat till en statskapitalistisk supermakt, en process där två faktorer hela tiden har förblivit konstanta: inrikespolitisk paranoia och en djup misstro mot omvärlden.”

Det de kinesiska diplomaterna saknade i erfarenhet försökte de dock ta igen på andra sätt. Framför allt kännetecknas den kinesiska diplomatkåren alltjämt – precis som en armé – av skarpa hierarkier, kollektiv kontroll och strikt disciplin. Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur kinesiska diplomater brukat röra sig i par, inte helt olikt tjänarinnorna i den kanadensiska författaren Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse (Handmaid’s Tale). Ibland har tillämpningen av denna princip gränsat till det absurda, som när en ung diplomat i Vietnam bjöds på en dejt av en kvinna 1961. Han rapporterade det omedelbart till sina överordnade, som beslutade att han kunde gå på dejten under förutsättning att fyra kinesiska studenter följde med honom. Det blev ingen andra dejt.

Kinesiska diplomaters disciplin syns också i hur väl förberedda och pålästa de tenderar att vara. Få händelser illustrerar det så väl som när Zhou Enlai år 1971 träffade Henry Kissinger för att lägga grunden för det historiska mötet mellan Mao och Nixon året därpå. Före Kissingers besök i Peking gjorde Zhou grundliga efterforskningar. Han läste Nixons bok Six Crises, läste på om den berömda ”köksdebatten” med Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov och såg till och med presidentens favoritfilm. Som Martin beskriver deras möte charmade Zhou Kissinger under besöket genom att tala utförligt om diplomatins historia och principer, vilket tilltalade den intellektuellt sinnade Kissinger. Zhou var ”en av de två eller tre mest imponerande män jag någonsin har träffat”, skrev Kissinger senare beundrande i sin självbiografi The White House Years.

Impulsen att smickra och charmera för att vinna inflytande trumfas dock ofta av en annan, starkare impuls som sätter käppar i hjulen för kinesiska diplomater: kravet att de ska visa sig tuffa för hemmapubliken. Under kulturrevolutionen fick ambassadörer genomlida såväl kritikmöten som misshandel, en erfarenhet som fortfarande sätter sina spår. Kinesiska diplomater tar sällan egna initiativ, utan inväntar instruktioner från central nivå, och de faller ofta tillbaka till sina talepunkter oavsett vad motparten säger. Det gör visserligen att Kinas budskap till omvärlden blir tydliga – det är, till exempel, svårt att missförstå vilka anspråk Kina gör på Taiwan – men det innebär också att kinesiska diplomater sällan lyckas övertyga någon utomstående.

Det ständiga sneglandet över axeln för att tolka de senaste signalerna från Peking förklarar också varför kinesiska diplomater, som den nyligen avgångne ambassadör Gui, i allt högre grad ägnat sig åt rena förolämpningar. Ingen har nämligen gått i bräschen för den nya, aggressiva dipomatin så tydligt som kommunistpartiets generalsekreterare och Kinas president Xi Jinping. Redan i samband med ett besök i Mexiko 2009 klagade Xi på ”utlänningar med fyllda magar som inte har något bättre för sig än att peka finger”, vilket syftade på västerländska krav på Kina att respektera mänskliga rättigheter. Enligt Martin var det uttalandet ingen slump, utan en del av ett budskap som Xi framförde i tal på kinesiska ambassader runtom i världen medan han förberedde sig på att ta över makten i Kina. Sedan dess har Xi vid upprepade tillfällen uppmanat diplomater att vara påstridiga och har till och med lämnat handskrivna anteckningar där han efterfrågat ännu mer av ”fighting spirit”. Det är bakgrunden till den så kallade varg­diplomatin, ett begrepp som kommer från en actionfilm om kinesiska specialstyrkor (wolf warriors) som har ihjäl utländska legosoldater.

För dem som vill göra karriär inom det kinesiska utrikesdepartementet har Xi förändrat förutsättningarna. Parallellerna till kulturrevolutionen ska inte överdrivas – Xi har större kontroll över kommunistpartiet än vad Mao hade då – men det finns likheter. Både under kulturrevolutionen och idag har Kina ett styre med svag tolerans för ideologiska avvikelser. I sådana lägen brukar utrikesdepartementets tjänstemän hamna på listan över the usual suspects, och för att inte falla offer för utrensningar gäller det att hålla sig väl med ledningen. När Martin intervjuar Obama-administrationens Kinarådgivare Ryan Haas, menar denne att detta märks tydligt genom vilka som befordras. ”Peking belönar diplomater som är aggressiva förespråkare av Kinas perspektiv och föraktar dem som uppfattas som överdrivet försiktiga”, enligt Haas.

Mycket tyder på att det är en korrekt bedömning, och Martin tar upp några exempel som stödjer den tesen. Ett är Zhao Lijian, som var posterad i Pakistan när han 2019 gav sig in i ett Twitterbråk med USA:s tidigare FN-ambassadör Susan Rice. Han uppgraderades senare till officiell talesperson för utrikesdepartementet i Peking. En annan karriärklättrare inom den kinesiska utrikesförvaltningen är Lu Shaye, som befordrades till Kinas ambassadör i Frankrike efter två år i Kanada. Detta trots att han knappast göt olja på vågorna efter att två kanadensare godtyckligt greps som svar på att Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresterades i Vancouver. Tvärtom anklagade Lu Kanada för ”västerländsk egoism och vit makt-fasoner [white supremacy]”. Det vore således inte konstigt om Gui Congyou, en annan vargkrigare, får ett ännu finare uppdrag efter posteringen i Sverige.

Trots den flodvåg av böcker som har publicerats om Kina på senare år har den kinesiska diplomatkåren inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet. I det avseendet fyller China’s Civilian Army ett viktigt tomrum. Samtidigt blir Peter Martins fokus på diplomatkåren möjligen för ensidigt eftersom det ofta är andra aktörer än utrikesdepartementet som formar och styr Kinas utrikespolitik. I Kina står kommunistpartiet över staten, vilket innebär att makten över utrikespolitiken snarare ligger hos institutioner som partiets centralkommission för utrikesfrågor. Även Folkets befrielsearmé, en annan central spelare i kinesisk utrikespolitik, är till stora delar frånvarande från Martins exposé.

Samtidigt är det berömvärt att Martin inte går i fällan att framställa den kinesiska utrikespolitiken som enhetlig och monolitisk. För det råder inte full uppslutning ens bakom vargdiplomatin. Cui Tiankai, Kinas dåvarande ambassadör i USA, hörde till dem som var kritiska mot Zhao Lijians utfall mot Susan Rice. I enrum erkänner tjänstemän på det kinesiska utrikesdepartementet för Martin att de var lättade att Cui satte ner foten. Likaså har Yuan Nansheng, Kinas tidigare generalkonsul i San Francisco, varnat för en alltför hårdför China First-diplomati. Akademiker på forskningsinstitut i Peking har också varnat för att regeringen bör undvika att skaffa sig fler fiender internationellt. Det är en befogad varning med tanke på att synen på Kina försämrats rejält i många länder de senaste åren, i synnerhet i samband med covid-19-pandemin.

Men som Martin konstaterar kommer det att bli svårt för kinesiska diplomater att befria sig från sitt inhemska systems begränsningar. Trots att kommunistpartiet har haft makten i Kina i över 70 år genomsyras institutionerna de har byggt upp, inklusive diplomatkåren, alltjämt av samma rädsla för hot både inifrån och utifrån. Fördelarna med ett sådant system är att det låter det kinesiska kommunistpartiet bevara hemligheter inom mindre kretsar och hålla motsättningar mellan institutioner bortom mediers vakande ögon. Den uppenbara nackdelen är att det begränsar Kinas förmåga att utöva inflytande utan att använda hot och ekonomiska påtryckningar. Diplomati handlar i hög grad om att bygga förtroliga, personliga relationer och utöva ”mjuk makt”, men för att kunna göra det behöver Kinas ambassadörer och tjänstemän en flexibilitet som är oförenlig med Xi Jinpings envälde. Så länge kinesiska diplomaters främsta målgrupp är kommunistpartiets höjdare snarare än invånarna i länderna där de verkar kommer Kinas förmåga att vinna hearts and minds att förbli begränsad.