Sedan nedtecknarens död i september 1831 har en dagbok bevarats av flera generationers släktingar. Det är inte ämnet för anteckningarna i sig som gör dem märkvärdiga. Åtskilliga andra svenskar har skrivit om motsvarande tidsupplevelser. Det är den litterära kvaliteten som gör utgivningen av En prästmans krigsdagbok. Anders Gustaf Klosterbergs minnen från Napoleonkrigen 1813–1814 så välkommen. Åsa Karlsson, historiker och huvudredaktör för Svenskt biografisk lexikon, är den som åt Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia har ombesörjt utgåvan.

Klosterberg är både förmögen att göra iakttagelser och formuleringsskicklig. Hos honom finns skildringar av tre fältslag – Grossbeeren (den 23/8 1813), Dennewitz (den 6/9 1813) och Leipzig (den 16–19 oktober 1813) – men framför allt rapporter om utståndna strapatser och levnadsomständigheter på besökta platser, noteringar om byggnadsstilar och botanik, tankar om seder, språk och religion.

”Då och då tvingas han övernatta under bar himmel, stundom i fukt och kyla.”

Prästmannen döljer inte sin inställning till de fenomen som han ställs inför. Återkommande hackar han på katolicismen, på dess Maria- och helgonkult, men han imponeras också, så när han bevistar en mässa i Kölnerdomen: ”Det vore likväl önskligt, att protestanterne lärde af de katholska att genom snyghet och smak, gifva sina kyrkor mera treflighet och sin gudstjänst mer högtidlighet.” I maj 1814 vandrar han längs floden Wupper: ”Jag har aldrig sett någonting så obeskrifligen vackert, konstflit och lif i förening med den skönaste natur. Hela landskapet, en sträcka af nära 3 mil, är en skiftande tafla af kullar och dalar. Öfverallt höres till vägen hammaren eller väfstolen eller något annat industriens verktyg.” På väg från Tyskland till Norge passerar han Göteborg: ”Egoistisk esprit, anglomanie och köpmanshögfärd äro grunddragen till Götheborgsboernas karakteristik. Det mercantila tänkesättet var i Götheborg för mycket herrskande föratt kunna göra vårt vistande där angenämt.” När krigsexpeditionen går mot sitt slut i oktober 1814 har han tillbringat en tid på Laverö och saluterar beskedet om uppbrott: ”Ändtligen inbröt den efterlängtade dag, då vi fingo lämna det tråkiga Norrige.”

Förflyttningar över stora avstånd sker för Klosterbergs vidkommande som regel till fots. Då och då tvingas han övernatta under bar himmel, stundom i fukt och kyla. Mer ofta blir han inhyst hos tyska värdar. Särskilt njuter han när han därvid möter representanter för tysk bildningskultur, när han befinner sig ”i granskapet af vetenskapernes och uplysningens hemvist”, så i Dessau, Göttingen och Kiel. Sin inställning till villkoren för inkvartering redovisar han när en förändring av dem inträder i Niederschmon: ”Här började vi att lefva utan betalning där vi voro inqvarterade. Detta föreföll mig i början rätt besynnerligt. Jag blygdes att taga afsked från ett ställe, utan att vilja betala hvad jag åtnjutit. Detta blef likväl sedan så vanligt, att jag ansåg det såsom det borde så vara.”

I kriget mot de franska styrkorna var de svenska trupperna allierade med preussiska, österrikiska och ryska. Att alla parter inte var lika hänsynsfulla mot den bofasta befolkningen som han själv var låter Klosterberg meddela: ”Vi gingo genom ett ryskt läger och genom byar, som voro utplundrade af ryssarne. Invånarne voro genom våldsam behandling förjagade, och endast några sjuka eller gamla voro qvar, hvilka varit för kraftlösa att kunna fly. Dessa måste af kossakerne utstå hvarjehanda grymheter, då de gifvit allt och kossakerne ändock fordrade mera.”

Glansnumren i Klosterbergs dagbok är dock skildringarna dels av Leipzig under och framför allt efter den väldiga sammandrabbning då vad som kanske ännu var Napoleons grande armée slutligen gick under, det i antal deltagande soldater räknat största fältslaget före första världskriget, dels av en fotvandring sedan han själv har kommit på efterkälken och ska hinna ikapp sitt förband men i mörkret förirrar sig ut i ett träsk och hamnar i en belägenhet som sånär kostar honom livet.