Länge låg den svenska verkligheten nära idyllen. Även om det alltid förekommit sexuella övergrepp mot barn tror jag att de flesta av oss 70-talister minns en uppväxt där vi badade nakna på sommaren utan att någon oroade sig för pedofiler. Sexualiseringen och objektifieringen som följde på kroppens förändringar i puberteten blev nästan en chock. Kanske bidrog det till böcker som Fittstim?

Men något hände. 2005 skrev Carl Hamilton i Det infantila samhället. Barndomens slut att barn tvingas bli vuxna allt tidigare, bland annat genom att småflickor klär sig i sexualiserade vuxenplagg. Några år senare började man på tidningen där jag arbetade att gallra bort tävlingsbidrag till ”Läsarnas sommarbild” som visade nakna småbarn. Bara barnrumpor hade blivit farliga.

De faktorer som förändrar samhället mest och snabbast idag är globalisering och mångkultur. När vi 70-talister var barn fnyste de vuxna åt ”trainee bras”, skönhetstävlingar för småflickor och det hysteriska förhållande till nakenhet som rapporterades från USA. Idag är vi själva där.

Det blev tydligt när GT:s chefredaktör Frida Boisen i somras uppmanade till protest mot barnbehåar. Borgerliga debattörer kritiserade henne för att vara antiliberal när hon hade synpunkter på hur andra lever sitt liv. Men det finns en väsentlig skillnad mellan kritiken mot ”tjejlego”, rosa prinsessklänningar och annat som genuspolisen vill giftstämpla, och kritiken mot barnbehåar. Den förra går ut på att göra om barn till något nytt och annorlunda, den senare handlar tvärtom om att låta barn vara barn.

Mångkulturen har också en roll i sexualiseringen av barndomen. Som en skrattspegel till barnbehåarna har barnslöjor blivit vanliga i Sverige. Barnslöjan ska dölja det som barnbehån låtsas framhäva, men de har det gemensamt att de gör småflickor till sexualiserade objekt vars ”sexuella dragningskraft” eller ”behag” måste döljas från mäns blickar, alternativt omslutas av en barnbehå.

Protester mot barnslöjor brukar kritiseras ännu hårdare än Boisens behåuppror, eftersom religionsfriheten anses hotad. När jag ser beslöjade flickor i treårsåldern som inte kan leka och röra sig fritt undrar jag dock om inte slöjan kan vänta tills det faktiskt finns kvinnliga former att dölja.

Globaliseringens och mångkulturens hot mot den icke-sexualiserade barndomen kan hanteras på olika sätt. Frankrike, som redan har lagar mot heltäckande slöjor, ska nu förbjuda skönhetstävlingar för barn (flickor) under 16 år.

Jag är så liberal att jag inte tror att man bekämpar sexualisering av barn genom att förbjuda barnbehåar och barnslöjor. Men jag är också så konservativ att jag anser att den icke-sexualiserade barndom som vi 70-talister fick uppleva är värd att försvara. Det är en frihet att få slippa sexualisering och objektifiering fram till puberteten.

Att avfärda problematisering av barnbehåar som antiliberalt är nihilistiskt. Att förmedla värden och normer är knappast antiliberalt.

Att i liberalismens namn vilja tysta all kritik mot sexualisering av barn tyder däremot på att man är blind för, eller inte bryr sig om, den utveckling där den fria barndomen blir allt kortare och inträdet i en sexualiserad kommersiell eller islamistisk kultur sker allt tidigare.