Ännu i min barndom på 1940-talet betraktades Erik Gustaf Geijer (1783–1847) som en nationell kulturpersonlighet av kolossala mått. Han ansågs oslagbar på flera områden samtidigt: poesi, historieforskning, filosofi, musik och politik. Bredbent och självsäker stod han staty framför universitetshuset i min hemstad Uppsala med en beundrande ung kvinna som spelade harpa vid hans fötter. Hon påstods föreställa ”Geijers tanke”. Till råga på allt fick jag tidigt veta att denne patriark var min ädle förfader och att de flesta släktingar dyrkade honom. Hur i fridens dar skulle man kunna leva upp till ett så majestätiskt släktarv?

Efterhand som tiden gick blev dock även Geijer omvärderad och hans storhet flagnade, vilket jag tyckte var ganska skönt. Modernister ansåg att hans dikter inte alls var så mä...