Man ska lära sig att navigera smidigt i tid och rum, veta var man befinner sig och helst varför man är där man är. Detta förhållningssätt genomsyrar sedan den franska samhällssynen och debatten och kommer klarast till uttryck i ett område, nämligen geopolitiken. Det här har förstås historiska orsaker. Frankrike har, utöver att ha varit framträdande på det idémässiga planet, varit ett imperium och haft kolonier som man visserligen har förlorat, men man har, tack vare de Gaulles framsynthet, också behållit små ögrupper och enklaver i alla världsdelar och oceaner, vilket i sin tur gör att man kan hävda franska intressen på de mest avlägsna breddgrader.

Geopolitiken är en levande domän och kommentatorerna många, men de bästa experterna är militärerna. Inte så konstigt förstås, men den fördel de har i förhållande till övriga är ett sätt att uttrycka sig enkelt utan att för den sakens skull tappa i nyanser och komplexitet.

I samband med Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina visade sig en handfull pensionerade generaler i tv- och radiostudiorna vara fullkomligt överlägsna i att göra skeendena begripliga, historiskt, i nuet och framåt i tiden.

Så när nu en av dessa, general Dominique Trinquand, verksam inom det franska försvaret liksom inom internationella organisationer som FN och EU, kommer ut med en bok, Ce qui nous attend. L’effet papillon dans les conflits mondiaux (”Vad vi har att vänta oss.
Fjärilseffekten i internationella konflikter”), så är det välkommet.

Iboken tecknar Trinquand en snabb historisk resumé ur typisk fransk synpunkt, där han tar sin utgångspunkt i det andra världskrigets slut. USA står då som solklar segrare också moraliskt, men planeten hålls i schack av ytterligare en stormakt, Sovjetunionen. När denna så småningom kollapsar snart efter Berlinmurens fall, förefaller USA stå ensamt kvar på toppen av världsordningen.

”En fortsatt osäkrare värld är att vänta”

Dock inleds USA:s motgångar den 11 september 2001, då Al Qaida med Usama bin Laden i spetsen attackerar tvillingtornen i New York och Pentagon i en gigantisk terrorattack av aldrig tidigare skådat slag. USA, med stöd av Nato liksom hela FN:s säkerhetsråd, startar en militäroperation i Afghanistan där talibanerna vägrar samarbeta, vilket så småningom leder till att USA invaderar hela landet, och med våld – i kraft av sin enorma militärmakt – tvingar på afghanerna det man tror är ett demokratiskt styrelseskick.

USA:s president George W Bush nöjer sig dock inte med att attackera Afghanistan, han ser även Saddam Husseins Irak som ett land som odlar fram terrorister och som, enligt honom och hans administration, håller på att få fram massförstörelsevapen. Här opponerar sig Frankrike, som litar mer till sitt eget underrättelsematerial (som, för övrigt Trinquand själv är med och analyserar): Nej, vi ser inga tecken på att Irak skulle ha atomvapen.

Så uppstår en spricka mellan Frankrike och USA i FN, där Frankrike som permanent medlem av säkerhetsrådet lägger in sitt veto mot en militär intervention. USA igångsätter sitt krig utan de internationella organisationernas godkännande, och den franske presidenten Chirac blir västvärldens okrönte ledare i den arabisktalande världen. För ett tag. USA å sin sida installerar, återigen med stöd av sin gigantiska militära styrka, en ”en mer demokratisk regim” också i Irak.

Det ska ju så småningom visa sig att fransmännen här hade rätt, men det Trinquand beskriver är de tvivel inte bara fransmännen efter den här episoden hyser gentemot jätten i väst. Det är många som tvivlar.

Det är här det börjar gå utför.

För det som blir följden i Mellanöstern är att det i det fullkomligt söndertrasade Irak och dess gränsområden organiserar sig islamistiska grupper och miliser som så småningom ska utropa den islamistiska staten, IS, 2014. I denna grupp ingår bland annat stora delar av Saddam Husseins före detta armé, som av den amerikanska administrationen gjorts arbetslös tillsammans med övriga statstjänstemän. IS lockar även till sig islamister från hela världen och staten växer tills ännu en internationell koalition bombar det område den lagt under sig.

Under 2000-talet ser vi alltså hur de militära operationerna under amerikansk ledning gör mer skada än nytta. Irak och Afghanistan är i ännu sämre skick då amerikanerna slutligen lämnar dem, än då de trädde in.

Under samma period, 2007, håller Rysslands president Putin ett tal i München där han förklarar att han inte accepterar USA som ensam stormakt i världen. Ryssland och övriga Brics-länder kommer också se till att finnas på kartan, säger han, världen ska bli multipolär.

Och 2012 ingriper Barack Obama inte i Syrien mot Bashar al-Assad då denne använder de kemiska vapen som amerikanerna hade sagt vore oacceptabla. Den röda linjen har överskridits och den dåvarande franske presidenten, Hollande, är beredd att ingripa militärt tillsammans med USA, men det blir alltså inget av det. 2014 är det dags för de mystiska gröna männen, som ju var ryssar, att invadera Krym (Krim). Svaret blir denna gång att EU inför ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Och det är allt.

2015, slutligen, stöttar Putin Bashar al-Assad så att denne blir kvar som ledare för det också helt sönderslagna Syrien.

Det är mot den bakgrunden som Trinquand ser Putins fullskaliga angrepp på Ukraina som inte fullt så vansinnigt som det tedde sig i förstone. Det följer någon sorts geopolitisk logik, även om han också, liksom många andra bedömare, samtidigt menar att Kreml fullständigt felbedömde både ukrainarna och deras ledare. Det som skulle ha blivit ett blixtsnabbt krig för att få en marionettregim på plats, blev det utdragna utnötningskrig vi nu ser. Men Putin felbedömde också västs militära och ekonomiska stöd, som i skrivande stund fortfarande är starkt.

Trinquand poängterar återkommande att misstron mot väst och framför allt USA är stor utanför vår egen sfär. En majoritet av jordens invånare bor i länder som i FN avstod från att fördöma Putins krig av olika orsaker.

Så ser alltså läget ut då Trinquand slutligen går igenom de olika politiska, ekonomiska och militära maktsfärerna som på olika sätt slåss om inflytande i det tomrum som USA:s kräftgång har skapat.

Störst och mest iögonfallande är förstås Kina, som har flyttat fram sina positioner inom alla områden – militärt, ekonomiskt och geopolitiskt. Kina är den enda verkliga utmanaren av den amerikanska hegemonin, och Kina har Putins Ryssland direkt med sig och många stora stater inte direkt emot sig. Därtill kommer den en dag möjliga, väpnade konflikten kring Taiwan och herraväldet över de marina transportvägarna i Kinesiska sjön.

Den lugnare utveckling som Trinquand anar i Mellanöstern, med fredsfördragen mellan Israel och ett antal arabiska stater, ser dessvärre ut att ha kommit av sig med Hamas attentat i södra Israel den 7 oktober i fjol. Vart regionen tar vägen vet ingen i skrivande stund.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

IAfrika ser Trinquand stora möjligheter med enorma naturtillgångar, men också instabila stater och regimer, och det är framförallt här som den förmodade globala befolkningsökningen kommer att ske de närmaste årtiondena. Frankrikes fortfarande starka band till de före detta kolonierna är i Trinquands ögon en rejäl tillgång, liksom det gemensamma språket – franskan. Ett språk, säger Trinquand är inte bara ett kommunikationsmedel, det bär en kultur.

Frankrike har även fördelen av geografisk närvaro över hela jordklotet tack vare dessa små ögrupper och atoller som landet fortfarande har behållit i samtliga världshav. Också detta gör landet närvarande i alla internationella organ med utgångspunkt i geografin.

Slutligen Europa eller EU. Här talar Trinquand föga förvånande om den skriande bristen på eget militärt försvar, även om han konstaterar att det så sakteliga kommer att förstärkas. Om inte så riskerar denna rika och förhållandevis väl fungerande världsdel att skadas svårt i kampen om herraväldet mellan USA och Kina. Och det är hans slutsats: ord och inga visor. En fortsatt osäkrare värld är att vänta.

CE QUI NOUS ATTEND L’EFFET PAPILLON DANS LES CONFLITS MONDIAUX

DOMINIQUE TRINQUAND (Robert Lafont 2023)