Den danska poeten och akademiledamoten Inger Christensen (1935–2009) lyftes länge fram som en tänkbar kandidat till Nobelpriset i litteratur men hann inte få det innan hon gick bort. Det fick emellertid vår svenska poet Tomas Tranströmer (1931–2015). Christensen mottog däremot Tranströmerpriset 2004. Dessa två nordiska lyriker från samma generation har en del gemensamt.

”De båda poeterna delar en förkärlek för den totala och samtidigt alldagliga vardagsflykten: sömnen, som vi inte överlever utan, och dess drömlandskap.”

I höstas kom samlingen I arbetets utkanter (Albert Bonniers förlag) med bland annat dikter, brev och fotografier ur Tranströmers liv. Där finns flera exempel på hur central musiken var för honom. År 2011 utsågs han till hedersledamot av Kungliga Musikaliska Akademien med motiveringen att ”få samtida poeter har lika övertygande betonat samhörigheten mellan poesi och musik”. Och i tidskriften Lyrikvännen från 1973 förklarade Tranströmer: ”för mig kommunicerar musik direkt på ett kolossalt inspirerande sätt som litteratur sällan gör”.

Förra året gav Modernista ut Brev i april och andra dikter av Inger Christensen, i nyöversättning av den svenska poeten Marie Silkeberg. Där finns den aldrig tidigare översatta dikten Ludwig van Beethoven från 1970. Även i övrigt är musiken en viktig del i Christensens skrivande. I en intervju med Birgitta Tollan, Sveriges Radio, sade hon att ”poesin är en underavdelning till musiken. En del av orsaken till att man överhuvudtaget blir diktare är kanske den särskilda ljudkänsla man har för ordens klang i förhållande till meningens uppbyggnad.” Hon menade att det här inte är något man aktivt tänker på när man arbetar med språket, utan att det ligger naturligt för en diktare.

Tomas Tranströmer och Inger Christensen skrev i allmänhet fri vers, men fascinerades samtidigt av bundna versmått. Tranströmer skrev haikudikter och Christensen sonetter. ”I sina strängt systematiska sonetter bjöd hon in hela tillvaron, allt levande och alla döda, och lyckades ge själen en fjärilsk frihet”, skrev författaren och litteraturkritikern Magnus Ringgren i Svenska Dagbladet.

En annan likhet mellan de två poeterna är deras förmåga att skildra vardagen, vilket säkert är en viktig anledning till att så många älskar deras dikter. I Brev i april inleder Christensen med: ”Vi anländer en tidig morgon, / nästan innan vi är vakna. / Luften är blek och lite kylig / och krusar sig lite över huden”. Bilden kan till en början verka enkel, men i den känner vi läsare igen oss i upplevelsen av att vara morgontrötta och lite frusna en tidig resdag.

Den första dikt som presenteras i Tranströmersamlingen I arbetets utkanter handlar om att göra avbrott från vardagen:

Mitt under arbetet
börjar vi längta vilt efter vild grönska,
efter Ödemarken själv, bara genomträngd
av telefontrådarnas tunna civilisation.

Tranströmer skriver vidare i dikten, som ursprungligen ingick i samlingen Klanger och spår (1966): ”Fritidens måne kretsar kring planeten Arbete / med dess massa och tyngd. – Det är så de vill ha det.” Det är något lite lätt förbjudet med längtan efter fritid. Tranströmer var psykolog under sitt yrkesverksamma liv – men i arbetets utkanter tilläts poesin komma fram.

Precis som Tomas Tranströmer bryter Inger Christensen gärna med rutinen. De båda poeterna delar en förkärlek för den totala och samtidigt alldagliga vardagsflykten: sömnen, som vi inte överlever utan, och dess drömlandskap. Ur Christensens Brev i april:

och världen är ett vitt bageri,
där vi vaknar för tidigt
och drömmer för sent
och där strömmar av råa
och oanvända tankar
kommer sanningen närmast,
långt innan de tänks.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Dikten uttrycker en längtan bort från rutinen och in i drömmen som för tankarna till Tranströmers ofta citerade versrad från dikten Preludium: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.” Det är den första raden i den första dikten i Tranströmers första diktsamling, 17 dikter från 1954.

Detta inslag i Tranströmers poesi har bidragit till hans internationella ryktbarhet. Författaren och diplomaten Kaj Falkman beskrev i en artikel i Svenska Dagbladet Tomas Tranströmer som en metaforinjektion för japansk poesi, som ofta är väldigt traditionsbunden. Under en konferens i Japan säger en av arrangörerna:

”Plötsligt öppnar han dörren till en värld som inte tillhör denna. […] Vi japaner har stort behov av hemliga parallellvärldar, eftersom den synliga världen är så hårt reglerad.”