Jag ställer frågan därför att svaret visar på skillnaden mellan hur man upplevde världen då och hur man upplever den nu. Självfallet gör 2020-talets unga när de reser samma sak som vi gjorde på 1970-talet: såg länder och städer, träffade nya människor, upplevde främmande kulturer och andra vanor. Skillnaden ligger i hur vi gjorde det, själva tillvägagångssättet.

Vi gjorde det på egen hand eftersom vi var utelämnade åt oss själva: åt vår fantasi och initiativförmåga. Någon annan möjlighet fanns nämligen inte när man var långt borta. Man fick klara sig själv.

Den friheten – insikten om att ingen vet var man är – har förstörts av internet och sociala medier. Detta dokumenterande och kommenterande, den ständiga uppkopplingen, är inte bara läges- och tillståndsbeskrivningar utan minst lika mycket ett krav på bekräftelse: Här och nu!

Alla vet var du är. Alla kan och ska ha synpunkter.

Jag är oändligt tacksam för att ha fått vara utom räckhåll och för möjligheten att bilda mig en egen uppfattning om vad jag ville se och tycka. Resandet skedde helt och hållet på mina villkor. Tiden var min och bara min att förfoga över.