Världens gång
Ett tag lekte jag med tanken att vår statsminister lider av bristande ”theory of mind”, vad vi lekmän slarvigt kallar empati. Av en artikel i senaste numret av tidskriften Science framgår det att den som läser finkulturell skönlitteratur utvecklar sin ”theory of mind”. Den som istället läser populära deckare och utredningsprosa får ingen motsvarande effekt. De senast tillgängliga uppgifterna om statsministerns lektyr är att han sommaren 2011 läste fyra romaner av Camilla Läckberg.
Men det var inte bara Fredrik Reinfeldt som var stingslig och ohövlig under debatten. Snart sagt samtliga partiledare uppvisade liknande beteende. Det pekar åt ett annat håll.
Alla som tvingats hantera en familjemedlem som hängivit sig åt ”5:2-dieten” vet att civilisationen bara är tunn fernissa över vår djuriska natur. Nu misstänker jag att vårt utseendefixerade samhälle tvingat partiledarna till självsvält. Följderna kan bli oöverskådliga.
Det skulle inte förvåna mig om framtida forskning kommer att visa att Robespierre hade en av sina två dietdagar när han skickade ut general Turreaus ”colonnes infernales” att mörda män, kvinnor och barn i rojalistiska Vendée. Pol Pot fattade antagligen beslut om Dödens fält på fastande mage och Syriens president Assad ser misstänkt tärd ut.
Vi måste avkräva våra partiledare en behaglig rondör och därtill hörande fryntlighet, innan det är för sent. Hånleendet kan vi sköta själva.
alla kommer inte att tro artisten Thomas Di Leva, då de läser i hans nyutkomna memoarer att han som tonåring upprepade gånger bjöds på åkturer i ett ufo, som svävade över Gävleförorten Hille. Jag ser dock ingen anledning att ifrågasätta hans berättelse.
Två uppgifter ger den särskild trovärdighet. Den första är att Di Leva inte påstår att utomjordingarna genomförde någon form av koloskopi, något som amerikaner med närkontakt alltid brukar hävda. Jag har alltid tyckt att det ter sig osannolikt att färdas flera ljusår enkom för att undersöka en annan livsforms ändtarm.
Den andra uppgiften är att Di Leva beskriver rymdskeppet som ”stökigt” och ”dammigt”.” Alla som gjort en längre resa i egen bil vet precis vad han menar. Kliniskt rena rymdskepp övertygar inte. Är man på långresa tenderar saker att bli liggande där de faller. Städar gör man när man återvänt hem.
Det enda oroande med berättelsen är att Di Leva liknar sig själv vid en fågel som blivit ringmärkt. Om det är en god liknelse, det vill säga att besökarna har valt att studera just Thomas Di Leva för att få bättre kunskap om mänskligt liv, kommer de att bli snopna om och när de återvänder för att utvidga sin bekantskapskrets. Det vore som om en ornitolog använde paradisfågeln som måttstock för de 99 procent av fågellivet som består av gråsparvar, kråkor, måsar och liknande.
Låt oss hoppas att vi, mindre praktfulla varelser, kan blidka de besvikna besökarna genom att ställa upp på en enkel koloskopi.
efter fn:s senaste klimatrapport, som visar att avsaknaden av temperaturökningar de senaste 16 åren innebär att den globala uppvärmningen fortsätter, tycks allt fler överens om behovet av en global polisstat. Jag är inte lika övertygad.
Polisens verksamhet tycks bestå i att antingen konstruera illegala register, eller i att skjuta besvärliga människor. Jag tvivlar på att något av de alternativen är till hjälp för klimatet, såvida inte skjutandet ges opraktiskt stora proportioner.
En militärdiktatur för miljön är ett tänkbart alternativ, men om den amerikanska militären är oförmögen att hålla ordning på en handfull stamkrigare i Hindukush, hur ska de då kunna kontrollera medelklassens raseri, när den berövas bilar, kött och Thailandssemestrar?
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Lösningen slog mig när jag såg reklam för Ola Ullstens memoarer Så blev det. Första stycket löd:
”Ola Ullsten tillhörde den generation unga liberaler som på 1960-talet förnyade Folkpartiets politik och bland andra drev frågor inom jämställdhetsområdet som då var kontroversiella; utbyggnad av barnomsorgen, lika lön och särbe…”
Längre än så hann jag inte, innan jag somnade och reducerade mitt ”klimatfotspår” till ett minimum utandningsluft.
Vi måste snarast överlämna all global makt till Ola Ullsten. Han får ägna resten av sitt liv åt att i samtliga radio- och tv-kanaler oavbrutet läsa högt ur sina memoarer. Efter ett decennium eller två av allmän dvala borde vi se klimatresultat.
Skribent.
