Världens gång
Färggranna pappershattar bars och serpentiner skar genom luften. En enorm kopparbytta fylldes med glödgat vin på innergården. Kvällen avslutades med att hela Östermalm samlades i Humlegården kring ett bål, vars like inte setts sedan barnamörderskan Helena Katarina Löv halshöggs och brändes vid Skanstull 1829.
Efter att ha sjungit Kungssången återvände vi alla, i hoppfullt samspråk, till respektive hem.
Det är möjligt att framtida generationer kommer att hävda att vi lade för stor betydelse vid det faktum att finansminister Anders Borg låtit klippa av sin hästsvans. Till dessa kan vi bara säga: ni var inte med. Visst, efter år av skröplig tillväxt, eurokriser och pensionsbromsar kan det hända att längtan efter ett gott omen blivit så stark att vi i någon mån förlorat proportionerna. Men tanken att finansministern, som har staten i sin hand, skulle göra något så efterlängtat utan att mena något, är skrattretande.
Ingen av oss kan förstås veta exakt vad han vill. Hans vägar är outgrundliga, särskilt när de uttrycks i formler. Men av hans strålande anlete framgick ändå att den avklippta tofsen var ett glädjebudskap.
Han vill oss väl och vi kan se framtiden an med tillförsikt. Skulle, mot förmodan, inget förändras ser han åtminstone städad ut i fortsättningen.
ett initiativ som finansministern och hans vidhängande statsminister inte verkar kunna driva till ett triumferande slut i tid till riksdagsvalet, är det som kallats arbetslinjen. Hade de tagit tio minuter och ringt mig innan de lade fast sin linje, kunde jag ha talat om det för dem. Arbetslinjen baserar sig på medelklassens främsta vanföreställning, nämligen att alla vill göra rätt för sig, om de bara får möjlighet och lite uppmuntran. Sanningen är förstås att det bara är medelklassen som är funtad på så sätt. Överklass och vad vi skämtsamt kallar arbetarklass vill helst slippa göra något alls, om möjlighet ges.
Det är en fullt begriplig inställning. Det är medelklassens neurotiska flit som är gåtfull.
På det stora hela behöver det inte vara ett problem. Så länge medelklassen dominerar, har den råd att betala för alla andra. Men man ska inte kasta ut barnet med badvattnet.
Ett tilltalande drag i arbetslinjen är den illa dolda ambitionen att uppfostra de arbetsskygga. Men varför inte uppfostra dem på ett sätt vi alla har glädje av, snarare än att försöka genera dem till att känna arbetslust? Mitt förslag är att alla som inte ids arbeta slipper göra det och dessutom befrias från alla krav på samtal med ”personliga coacher”. De får istället möjlighet att varje dag kvittera ut en viss summa, säg 300 kronor, på kommunkontoret. Det enda kravet är att de ber snällt om pengarna och sedan artigt tackar. Grovt språk och docerande om ”rättigheter” ger inga pengar alls.
I ett utvidgat skede kan man dessutom kräva proper klädsel och enklare etikett, som att hålla upp dörren för damer och att presentera sig med fullständigt namn.
Låt oss kalla det hövlighetslinjen. Jag tror att den har framtiden för sig. Det trots allt dåligt uppförande, inte arbetslöshet, som gör människor tålamodsprövande.
enligt dagens nyheter och lrf stjäls 600 000 julgranar varje år ur svenska skogar. Det motsvarar drygt en gran för varje göteborgare, även om inget tyder på att västsvenskar är mer benägna än andra att fira vår frälsares födelse med virkesstöld.
Om man tänker sig att varje gran betingar ett pris på 400 kronor skulle det innebära ett svinn på nästan en kvarts miljard svenska kronor om året. Varför har en sådan kriminell storindustri inte låtit tala mer om sig?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Förklaringen måste vara att en svensk odalbonde är sin egen man. Ertappad tjuv straffas antagligen i enlighet med gamla, kärva landskapslagar. Men att klaga vore de drabbade främmande: ”Ej buller älskar jag och bång, vad stort sker, det sker tyst”, som Geijer påpekade.
Uppgifterna om den chockerande masstölden skulle inte ens ha nått oss, om det inte vore för Skattemyndigheten. Det var först när dess fogdar upptäckte att stubbarna i skogen var betydligt fler än de granar ägarna redovisat som försålda, som bönderna förklarade hur det låg till.
Det har antytts att det skulle kunna finnas en alternativ förklaring, baserad i en av odalbönderna snäv tolkning av begreppet ”rätt” i strofen ”Vad rätt är, ger jag Gud och kung och njuter resten fritt”.
Sådana oförskämdheter mot bondestammen understryker bara den degeneration som granstölderna i sig är ett bevis på.
Skribent.