När en rad svenska kändisar fick för sig att de alla var Jason Diakité, artisten och antirasisten gemenligen kallad Timbuktu, såg jag därför inget rimligt skäl att neka dem det.

Nu är jag inte lika säker.

Framstående uttolkare av relevanta texter har förklarat att Tomas Ledin inte får vara Jason, eftersom han är en vit medelklassman med ”nedärvda privilegier till följd av historiska förtryck av oss andra”. Ledins bekväma plats i ”den rådande maktstrukturen” begränsar starkt hans acceptabla identiteter.

Exakt var dessa gränser går var inte klarlagt vid denna tidnings pressläggning. Vi kommer säkert att använda våren och en stor del av sommaren till fängslande resonemang om den saken. Kan Tomas Ledin vara Oprah, som visserligen lider av den rådande maktstrukturens otillräckliga färg- och viktblindhet, men också är en av Amerikas rikaste individer? Kan han vara Börje, en arbetslös betongarbetare från Borlänge, som dricker för mycket och har förlorat villan, men i egenskap av vit man ändå rent filosofiskt har sitt på det torra?

I väntan på sådana avgöranden får vi vita medelålders män nöja oss med att visa vår solidaritet genom att hälsa varandra med denna fras:

Jag är Tomas Ledin.

Nelson Mandela och jag blev aldrig särskilt nära vänner, men jag saknar honom ändå. För vänstern måste saknaden vara outhärdlig.

Mandela var unik. Av alla de marxistiska och leninistiska potentater vänstern gått i armkrok med – Mugabe, Castro, Pol Pot, Ortega, Chávez – var det egentligen bara Mandela som inte utvecklades till en maktgalen folkmördare eller fifflande diktator. Kanske därför att han under åren i fängelse slapp läsa postkoloniala debattskrifter och istället var hänvisad till Shakespeares samlade verk. Mandelas godmodiga leende kändes hursomhelst igen från andra före detta militanta marxister, som insett hur löjlig kommunismen är.

Många i min närhet har hävdat att Mandelas död vore ett lämpligt tillfälle för vänstern att be om ursäkt för att de, med Mandela som enda undantag, konsekvent stött postkoloniala fähundar. Jag är tveksam. Om politiker tvingades be om ursäkt för allt de fått om bakfoten, skulle offentligheten helt domineras av skamsenhet och tårar. Det är inte den sortens frimodiga miljö som vi vill uppfostra våra barn i.

Mitt råd är istället att, liksom Nelson Mandela, uppmuntra det positiva som finns, även i de mest korrupta och missriktade grupper.

Gratulera vänstern till att den åtminstone lyckades dra en vinstlott bland alla nitar i det globala demokratiska lotteriet. Det var antagligen ren tur, men med lite positiv uppmuntran kanske de har tur en gång till.

Kulturåret 2013 avslutades traditionsenligt med Stockholms poesifestival. Många med mig gladdes särskilt åt de frejdiga flickorna i den feministiska performancegruppen Per.får.mens, vars interaktiva hyllningar av lesbiskhet i form av ”flashmobs på stadens hetaste klubbar”, varit en sådan krydda under året.

Å andra sidan verkar deras poetiserande medsystrar ha drabbats av en direkt morbid depressivitet. Jag hörde en knappt tjugoårig flicka skalda om ”hur känselminnen krälar på obduktionsbordet”. Den likaledes späda Julia Gerdner diktade om ett besök i kyrkan:

jag sväller upp av allt blod och kött och vätska
min puls förvandlar mitt huvud till något dunkande pulserande rött
sedan börjar jag sakta spricka
mina sömmar rivs upp och slits isär och all
kroppslig vätska rinner ur mig med ett litet pys.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att våra poetissor har mer än en gås oplockad med livet. Något borde göras för att muntra upp dem.

Eftersom vi har att göra med självständiga unga yrkeskvinnor, står förklaringen till melankolin antagligen att finna på arbetsmarknaden. Ett slående faktum är då att festivalens poeter, oavsett tjänstgöringstid, oftast tituleras ”kulturarbetare”. Trots år av högskolestudier, skrivarseminarier och festivaler, sker alltså inget avancemang. Poeten förblir en enkel arbetare.

Vem skulle inte bli besviken på en så flack karriärbana?

Lösningen borde därmed vara enkel: Vid en publicerad diktsamling befordras kulturarbetaren till kulturtjänsteman av lägre grad. Tre eller fyra diktsamlingar ger titeln kultursekreterare. Fem eller sex diktsamlingar kunde göra en kulturbyråchef alternativt kulturdirektör. I den tunnare luften däröver kan man tänka sig graden kulturgeneralsekreterare.

En reform av det slaget borde ge våra unga, kvinnliga poeter nytt framtidshopp. Om det inte räcker, föreslår jag att de börjar rimma. Min erfarenhet är att inget är så bra för humöret som ett väl fungerande rim.