Så här i efterhand, när den efterlängtade chocken har lagt sig, kan vi konstatera att inga av våra farhågor spelade någon större roll. Det är svårt att inte känna en viss tomhet.

”Is that all there is?” som Peggy Lee brukade sjunga.

Vår egen inställning borde ha varit en ledtråd. Vi hade hört ryktas att parlamentet hade fått större befogenheter, men ingen av oss besvärade sig med att verkligen ta reda på vad det innebar. Kanske skrev någon tidning om saken, men tidningarna är fulla av nonsens. Med all annan sopsortering vi tvingas till, finns ingen tid över till att dessutom sortera ”nyheterna”.

Och nu visar det sig alltså att världen i stort fortsätter som vanligt, trots valresultatet. Det är ett slags självgenererande ointresse.

Det gäller inte bara oss v...