Swingin’ Frank” eller ”Ol’ Blue Eyes”, som den frejdige påve Franciskus lystrar till i mer familjära sammanhang, uppgavs häromveckan ha tröstat en pojke som förlorat sin hund. ”En dag får vi återse våra djur i Kristi evighet”, påstods Hans Helighet ha lovat.

Nu visade det sig att det hela var ett missförstånd. Icke desto mindre var vi många som i ett par dagar hann fröjda oss åt utsikterna av en evighet, fylld av glada hundar. Dementierna från Vatikanen orsakade därför en viss förstämning, men kanske var ändå bäst som skedde.

Uttalandet som tillskrevs Hans Helighet Swingin’ Frank var trots allt så svepande, att till och med katter vore inkluderade och ett paradis med katter är uppenbart absurt. Även vad gäller hundar ter sig teologin bakom det påstådda uttalandet mer än lovligt slapp: skulle till exempel den ondskefulla bullterrier som oprovocerat bet min änglalika jack russell våren 2005, i kraft av att vara hund, ha en lika självklar plats i paradiset som vilket helgon som helst?

Men det verkligt problematiska med uttalandet stod klart så snart världens djurrättsaktivister fick höra om saken. En särskilt utmärglad och anemisk representant för detta släkte passade på att träda fram och på sedvanligt grälsjukt maner uppmana samtliga katoliker att i Guds namn genast konvertera till veganismen.

Även om ämnet aktualiserades genom ett missförstånd tror jag att det vore klokt av Hans Helighet Swingin’ Frank att ta tillfället i akt att reda ut ett och annat. De exakta formuleringarna i den kommande encyklikan lämnar jag till experterna, men i sak är innehållet uppenbart:

Himlen är öppen för hundar, men ormar, silverfiskar, katter och andra själlösa djur har inte med saken att göra. Hundar som går satans ärenden kommer att brinna i helvetet. Detsamma gäller asiater som äter hundar. En biff är däremot bara en biff och gnälliga djurrättsaktivister kommer att placeras i limbo, där de får längta efter himmelriket i evighet.

Amen.

Litteraturen kan lära oss mycket och av sir Roderick Spode, fascistledaren i P G Wodehouses romaner, kan vi lära oss nyttan av en politisk uniform. När sir Roderick bildade sin rörelse var visserligen de svarta skjortorna redan slut, men de svarta shorts han valde istället, fyllde samma funktion. Ingen behövde någonsin tvivla på sir Rodericks politiska hemvist.

Detta apropå den tid och kraft som på sistone slösats på oändliga diskussioner om vilken ideologi vissa partier egentligen omhuldar. Det är nu tolv år sedan det nästan sjuttioåriga förbudet mot bärandet av politisk uniform hävdes i Sverige. Frågan är om det inte är dags för nästa steg: ett politiskt uniformstvång. Politiska uniformer skulle göra politiken tydligare och därigenom lösa upp de frågor om etikettering som nu dominerar debatten.

Socialdemokrater kunde t ex tvingas bära keps och unikabox, moderater pärlhalsband och golfrutiga byxor, folkpartister jeans med pressveck och sandaler med strumpor, centerpartister storblommiga klänningar, och så vidare.

Klimatet tillåter kanske inte ännu att sverigedemokrater bär svarta shorts året om, men ridbyxor och välputsade stövlar, eller åtminstone ett koppel, kunde fylla samma funktion.

Det omtalade Turnerpriset, konstvärldens mest omtalade, tillföll strax före årsskiftet Duncan Campbell, vars film It for others på djupet behandlar så brännande företeelser som, till exempel, förmänskligade ketchupautomater.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Verkets höjdpunkt lär vara en tolkning i modern dans av några ekvationer ur Karl Marx Kapitalet. Och jag undrar, utan att ännu haft tillfälle att ta del av konstverket, om inte detta är Campbells största bidrag till mänskligheten: hans Sixtinska kapell, hans Mona Lisa, hans Nattvakten.

För låt oss vara ärliga: även med obligatoriska uniformer kommer de flesta att ha svårt att någon längre stund intressera sig för politiken. Men om ledarskribenter och paneltyckare, statsvetare och partiledare istället tvingades dansa fram sina program och analyser, skulle situationen vara en helt annan. Statistiken talar sitt tydliga språk: tv-programmet Let’s dance har ofta ett par miljoner tittare, medan en genomsnittlig ledarsida har 13 läsare och en genomsnittlig riksdagsdebatt 47,3 åhörare, ledamöterna inräknade.

Min egen erfarenhet är dessutom att dansanta personer hyser större välvilja mot sina medmänniskor, än vad mer tungfotade systrar och bröder gör. Vem har någonsin sett Stalin dansa schottis, Hitler slå sig lös i en mazurka eller kejsar Bokassa njuta av en smäktande tango?

Duncan Campbell kan mycket väl visa sig vara den viktigaste personen i demokratins historia, sedan arkonten Solon.