Där satt den romerska gudinnan för gröda och moderlig kärlek, med en vetekärve i famnen, armen oförskräckt vilande på ett lejon och barmen osnörd. Nu finns inte längre den trösten. Den sista av Schröders allegoriska målningar över de fyra elementen, som hängt i riksdagen, togs ned i slutet av mars.

Den första avlägsnades redan 2013. Den dåvarande vice talkvinnan, Susanne Eberstein, menade att gudinnornas bara bröst gjorde saken till en fråga om feminism:

”Jag tycker det känns lite svårt att sitta där med män som tittar på oss kvinnor.”

Det är möjligt att beslutet färgades av att Eberstein är mormor till skådespelaren Hugh Grants son, men trots det inte fått bli Hugh Grants svärmor. Rucklande lymlar är skuld till mer feminism än Simone de Beauvoir. Men den fortsatta utrensningen visar ändå att Ebersteins sentiment delas av många.

Desto mer intressant att, också det i slutet av mars, ta del av en artikel från det kenyanska parlamentet i den likaledes kenyanska dagstidningen Daily Nation. Senatorn Emma Mbura torgförde där en idé om hur kuststammen mijikenda skulle kunna lyfta den slokande kenyanska turismen:

”När mijikendas började bära kläder sjönk turismen”, konstaterade hon och föreslog en återgång till gamla seder: ”Förr skylde kvinnorna bara den nedre delen av kroppen med höftskynken, vilket lockade turister. Som ni vet är mijikendakvinnor vackra av naturen.” Vi vet alla vad Kipling skrev om det omöjliga i mötet mellan öst och väst. Detsamma gäller antagligen nord och syd. Men fru Mbura sitter ändå i den kenyanska senaten på mandat särskilt förbehållet kvinnor. Någon gemensam mark måste väl ändå finnas, systrar emellan?

Även Sverige är ett turistland och svenska kvinnors naturliga skönhet är ryktbar. Visst måste feminismen få kosta, men rekordåren är över. Har Sverige verkligen råd att välja Ebersteins feminism framför Mburas?

Jag undrar om alla är så upptagna med att oroa sig för att vårt utbildningssystem misslyckas att ingen har tid att oroa sig för de fall där det faktiskt lyckas.

Efter att ägnat ännu en förmiddag åt att följa Dagens Nyheters kultursidor från grämelse, via förtrytelse, till trätlystenhet är det uppenbart att något inte står rätt till. Skribenterna är alla välmående och bevisligen välplacerade. Ändå förenas de i molande bitterhet.

Kan förklaringen ligga i att de också är välutbildade?

Friedrich von Hayek påpekade en gång att det är ett allvarligt problem att ”ha fler intellektuella än vi kan sysselsätta på ett lönsamt sätt”. ”Det finns få faror för den politiska stabiliteten”, skrev Hayek, ”som är större än förekomsten av ett intellektuellt proletariat som inte får utlopp för sin lärdom.”

Det kanske är att gå till överdrift att kalla DN:s kulturarbetare ett proletariat, men principen är sund: DN:s skribenter sitter där med all sin lärdom, men det enda den duger till är att gräla med varandra och omvärlden.

Förr eller senare måste ett sådant missnöje leda till en eruption. Allt på grund av att svensk utbildning lyckats alldeles för bra.

Lösningen är förstås att ersätta oanvändbara kunskaper med nyttiga färdigheter. Kan någon egentligen tvivla på att Kristofer Ahlström skulle vara lyckligare om han fick en meningsfull uppgift, som att putsa skor? Är det inte uppenbart att Malin Ullgren skulle bli mer harmonisk om hennes dagliga värv var att ysta ost? Borde inte Björn Wiman själv kunna finna ett mindre ängsligt bruk för sin lyhördhet som betjänt?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det skulle dessutom höja livskvaliteten för och humöret hos oss andra. Det är näst intill omöjligt att få sina skor putsade, sin ost ystad och sitt vin luftat numera.

Jag hade bespetsat mig på en marmorstaty av Herkules i naturlig storlek, nonchalant lutandes på sin knölpåk, men bestämde i sista stund att min park behövde något modernare och mer direkt. Därav min nästan febriga upphetsning när jag läste om den österrikiska konstnärinnan Ines Doujaks skulptur Not dressed for conquering.

BBC beskrev verket som ”en schäferhund som analt våldtar den bolivianska fackföreningsledaren Domitila Barrios de Chúngara, som i sin tur analt våldtar den förre spanske kungen Juan Carlos I, som spyr blommor på en bädd av rostiga nazihjälmar”.

Skulpturen existerar ännu endast i papier-maché. Frågan är därför om jag ska låta hugga ett exemplar i carraramarmor, eller om brons är ett bättre alternativ. Porfyr, tror jag, skulle kunna ge konstverket ett aningen vulgärt och smaklöst drag.