Knappt hade invånarna börjat troppa av mot Provence, sörmländska herrgårdar och segeljakter, förrän gatorna fylldes av representanter för de kriminella klasserna. De bröt upp portarna i ädelträ, klättrade in genom de franska balkongerna och länsade de sorgfälligt uppbyggda vinkällarna. De gjorde ingen skillnad mellan drickfärdiga och lagringsfordrande årgångar.

Själv försåtsminerar jag vår våning varje sommar, men det har börjat bli långtråkigt att svabba upp resterna. Nästa gång jag tvingas kalla hit någon för att gräva en grund, omärkt grav på vår lilla innergård, kommer det dessutom att bli ohemult dyrt. Både rot:en och rut:en är slut. Det är lätt att förtvivla.

De flesta av mina grannar har redan givit upp. Likt skälvande irländska munkar i väntan på de oundvikliga nordmännen har de kommit att möta den årliga plundringen med en defaitistisk hållning. Sedan polisen bytte sida i klasskriget och satte de egendomslösas önskemål i främsta rummet, finns ingen hjälp att hämta. Att förlora en barockmålning eller en Hauptbyrå om året, har i det närmaste kommit att betraktas som en del av ordinarie beskattning.

Den enda lösningen på problemet är, såvitt jag kan se, att organisera sig. De förmögna är helt enkelt i behov av sitt eget Stonewalluppror: de måste visa att de inte längre ställer upp på att vara slagpåsar för sina plågoandar ur proletariatet. De måste kräva att majoritetssamhällets medelklass tar dem under sin vinge, på samma sätt som den tagit sig an varje annan utsatt minoritet.

Enligt Brottsförebyggande rådet slog antalet anmälda hatbrott rekord under förra året. Det är skrämmande. Men än mer skrämmande är att hatbrotten mot de rika, det vill säga inbrotten, inte ens finns med i statistiken.

det är inte ovanligt att i Europa stöta på människor som fortfarande tar de amerikanska presidentvalen på allvar. Det var förstås länge sedan amerikanerna gjorde det. En genomsnittlig amerikan är klok nog att spara sitt politiska engagemang till val av verklig betydelse: brandchef, rektor, hundfångare. Inom den nationella politiken låter amerikanen istället sin barnsliga, hjärtknipande och oskuldsfulla humor få fritt spelrum.

Amerikansk politik på hög nivå fyller, kan man säga, samma nisch för politiken som den amerikanska fribrottningen fyller för brottning i allmänhet. Den är ett underhållande spektakel där turnerande dårar drar från delstat till delstat, attackerar varandra med teatralisk övertygelse och turas om att vinna. De som älskar konstformen är besatta av den, resten tittar bort.

Med det sagt är det möjligt att amerikanerna har dragit skämtet ett steg för långt, när de nu låtsas formera sig bakom miljardären och hårekvilibristen Donald Trump. En del av tjusningen med fribrottningen är alla humorlösa människor som upprörs över våldsamheten och tror att ”brottarna” på riktigt knäcker varandras ryggar och extremiteter. På samma sätt måste allvarsamma européers bekymrade engagemang i amerikanska presidentval bjuda kännarna på många skratt. Jag kan förstå att det är lockande att skruva till lustigheten några varv till, men varje vridning ökar risken för att allt spricker.

När inte ens det träigaste europeiska intellektet kan undgå att förstå att det hela är ett practical joke, kommer genren som sådan att förlora sitt existensberättigande. Jag vill i all välmening varna våra vänner i väster. Låt inte er legendariska omåttlighet förstöra ett så genuint amerikanskt folknöje.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

det har sagts mig att såväl Aftonbladet som Sydsvenskan och tidigare medarbetare i Göteborgs-Posten hävdar att svenska liberaler blir allt brunare. Det är omöjligt att ignorera en så bred flora sageshen, som jag antar att den korrekta termen lyder. Likväl är det omskakande. Svenska liberaler har traditionellt varit ett mycket blekt och blodfattigt släkte, inte olika transsylvaniska grevar en månklar natt.

Förändringen måste ha en ideologisk förklaring, liksom allt en liberal företar sig. Kan det möjligen vara så att rörelsen från det urvattnat beigea mot det pepparkaksfärgade, är ett ratande av ”vithetsnormen”? Försöker liberalerna blidka de ”debattörer på sociala media” som numera styr Ekots nyhetsvärdering?

Jag antar att jag själv borde gå till källorna för att bringa klarhet i saken, men jag tror att jag väntar tills någon licensfinansierad etermedieredaktion gör en nyhet av en twitterstorm i frågan. Kanske något om kraven på Apoteksbolaget att ta fram plåster med en läckert chokladfärgad Herbert Tingsten på.