Världens gång
För emanciperade västerlänningar ligger det nära till hands att döma ut det hela som hysteriskt, för att inte säga ochevalereskt. Å andra sidan bör man alltid vara beredd att pröva sina fördomar.
Det finns tvivelsutan många sympatiska sidor av att vi nästan fullständigt har övergivit fysisk bestraffning och fostran, men även den ädlaste rörelseriktning kan leda för långt. Frihet utan gränser ger degeneration. Sommarens värmeböljor gav tydliga indikationer på att många fria, svenska män redan har korsat gränsen till det depraverade. Sällan har kortbyxor och bara överkroppar skådats i sådan mängd på annan plats än stranden.
Fram till slutet av juli försökte jag hålla fast vid förhoppningen att problemet kunde åtgärdas utan kroppsstraff med hjälp av muntliga varningar, dagsböter och inkapacitering på anstalt. Men så lät förre kommunistledaren Lars Ohly allmänheten ta del av en bild på sin nya vadtatuering.
Ohly påstod att det var ett misstag att bilden även dokumenterade hans genitalier. Kanske ska vi tro honom, men hans eventuella uppsåt gör varken till eller från. Den som fotograferar sig själv iklädd plagg där könsdelar bitvis eller till fullo kan slinka ut, gör sig allra minst skyldig till grov vårdslöshet.
Att föreslå att svenska kvinnor bör disciplineras med påkar vore politiskt oförsiktigt. Vad gäller svenska män är dock situationen en annan och akut. Till en början kommer vi kanske att känna viss empati med de manliga blottare som får smaka på påken, men om någon blir pjoskig och ifrågasätter deras skuld måste vi stålsätta oss, tänka på Lars Ohly och minnas att fullfölja rörelsen, så att vi inte sträcker oss.
Till en början var jag välvilligt intresserad av de senaste avslöjandena om övervakning och avlyssning. Lord Snowdon må ha en relativt enkel bakgrund och var onekligen en grav besvikelse för stackars prinsessan Margaret, så underbart lättsam i jämförelse med sin stränga syster Elizabeth, men Snowdon är trots allt earl och vid det här laget kring de 80. Det vore ohyfsat att vifta bort honom.
Sedan förstod jag att jag hade missförstått det hela. Uppgiftslämnaren var inte alls lord Snowdon, utan Andrew Snowdon. De flesta av oss minns säkert cricketspelaren från Cornwall, som nu måste vara i 50-årsåldern. Det hör till god ton att uppmuntra pensionerade idrottsmän i deras postkarriärella intressen, så jag fortsatte läsa.
Döm om min förvåning när jag insåg att uppgiftslämnaren i själva verket heter Edward Snowden och är en fullständigt okänd, 30 år gammal amerikan från North Carolina, med en ofullbordad examen från högskolan i Liverpool, av alla osannolika akademiska orter. Antagligen har han studerat vid universitetet i Oxford, Alabama, också.
Huruvida denne Snowden fortfarande vistas på flygplatsen i Moskva när ni läser detta, eller om han fått asyl i någon av de auktoritära stater han vädjat till, är mig likgiltigt. Bara amerikaner och antiamerikaner kan ta en sådan figur på allvar. Vad gäller hans avslöjanden kommer vi naturligtvis alltid att vara avlyssnade och övervakade, men så länge väktarna är 30-åringar med datamaskiner och utbildning från perifera högskolor kommer de ändå inte att begripa vad de tar del av.
Ett värre problem är det omvända: att vi i allt större utsträckning tvingas lyssna på och iaktta personer av just det slaget.
Jag har ännu inte hämtat mig från säsongens sommarprogram, där den typiske värden och typiska värdinnan var mellan 16 och 32 år, ”programledare”, ”bloggare”, ”journalist” eller initiativtagare till en ”Facebookgrupp” mot våld, naturförstöring, diskriminering, eller ojämlikhet.
De besparade oss inga detaljer ur sina fascinerande liv.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Inom politiken påpekas ofta att barnen är vår framtid, men det gynnar varken oss eller framtiden att rusa den till mötes fullt så snabbt. Samtidigt vore det orätt att uppmuntra den fyrtiotalistgeneration, som nu uppnått pensionsåldern, men fortfarande breder ut sig med sina skrattretande juvenila idéer.
Lösningen gick upp för mig när jag lyssnade på Ingvar Kjellson, nyss fyllda 90: fram till och med 2029 bör ingen som inte fyllt 90 få göra ett sommarprogram. Därefter bör alla sommarvärdar vara mellan 60 och 80.
Det kan verka orättvist att utesluta alla fyrtiotalister, men de har haft sin chans att växa upp, utan att ta den. För dagens unga finns åtminstone ett avlägset hopp.
Skribent.
