Med ett år till riksdagsvalet bjuder kandidaterna redan ut sig, svultna på kärlek efter tre år i uppmärksamhetens dunklaste utmarker.

Många är visserligen lika svultna på att få visa kärlek, inte minst bland mina kollegor inom pres-sen. Deras passioner är starka, men ombytliga. Jag är själv, i ärlighetens namn, inte immun. Den goda smaken sätter vissa gränser – jag bidrog aldrig till ”Westerbergeffekten” – men minns fortfarande hur ”Leijonkungen” fick min kropp att pirra, det hemliga begär ”Maudan” väckte och den lågintensiva rysning som strömmade igenom mig när jag såg Alf Svensson i badbyxor.

Ack! Nu är de alla uttjänta. I de flesta fall avgick vår åtrå innan de själva gjorde det. Sin sista tid i offentligheten tvingades de se hur vi vände bort blicken i lika delar...