På 1970-talet gällde det livmodern och på 1980-talet brösten. En ödets ironi att en intellektuell som så till den milda grad bejakade kroppsligheten och den fysiska kärleken skulle mejas ner i en viral trestegsraket på det sättet.

Sontag är på många sätt min idol som kritiker och essäist; hennes elastiska, ja närmast encyklopediska intellekt framstår som helt unikt. Själv ville hon på senare år främst se sig som romanförfattare, men det var knappast där hennes styrka som skribent låg. I den andra delen av hennes dagböcker, A Consciousness is Harnessed to Flesh (som i år har hunnit komma ut i pocket hos Penguin), kommenterar hon själv avslöjande nog sina brister som romanförfattare – ” för arkitektoniskt, för diskursivt”.

I sin genombrottsbok, essäsamlingen Against Interpretation (1966, på svenska Konst och antikonst 1969), argumenterade hon emot en alltför cerebral eller akademisk uttolkning av konsten, inte sällan i skepnad av nykritik eller marxism, som hon menade reducerade konstverket och framför all den konstnärliga upplevelsen. Som motto för titelessän valde hon ett citat av Oscar Wilde: ”Det är bara ytliga människor som inte dömer efter ytan. Mysteriet i världen är det synliga, inte det osynliga”.

Sontags son David Rieff, förläggare på hennes förlag Farrar, Straus and Giroux – som själv har skrivit en bok om sin mors dödsprocess, Swimming in the Sea of Death; en medioker bok som fick blandad kritik – har redigerat dagböckerna och skrivit förord. Första delen, Reborn. Journals & Notebooks 1947-1963, kom redan 2008.

Sontag växte upp med sin tre år yngre syster i ”öknen” i Tucson, Arizona, och med en ensamstående mamma, som gifte om sig till namnet Sontag när Susan var tolv år. Den biologiske fadern hette Rosenblatt och var pälshandlare i Kina, där han dog i tbc redan 1939. Fram till dess hade Susan och hennes syster bott med morföräldrarna i New York.

Vid läsningen blir jag helt överrumplad och fascinerad av detta intellektuellt brådmogna barn; hon började systematiskt bygga upp ett bibliotek i unga år och vid skolstarten vid sex års ålder placerades hon redan andra veckan i tredje klass. Ja, Sontag var verkligen ”self-made”. Tidigt och i stort sett utan uppmuntran från omgivningen kände hon sin kallelse i att skriva och läsa; som trettonåring gick hon omkring med Marcus Aurelius Självbetraktelser i jackfickan.

Och i sina dagböcker är det just detta hon ägnar sig åt; en minutiös och saklig bokföring av självbetraktelser; sinnesförnimmelser, associationer och logiska/språkliga jämförelser samt noter om hennes egna tillkortakommanden som kärlekspartner. Redan som 16-åring blev hon förförd av en kvinnlig collegekamrat, och hon blir för evigt tacksam mot de lesbiska kvinnor som räddade hennes kroppslighet; som gjorde det möjligt för henne att ha fysiskt umgänge också med män. Bisexualiteten blev hennes livsform, även om hon huvudsakligen levde med kvinnor; de sista femton åren med fotografen Annie Leibovitz.

Som 16-åring och färsk collegestudent vid Berkeley, San Francisco, gör hon tillsammans med en kamrat en intervju med Nobelpristagaren Thomas Mann, som hon finner tråkig och konventionell, klart mindre intressant än sina böcker. Sontag hade framför allt fastnat för Bergtagen, vars tematik med ett antal främlingar på sanatorium i Schweiz hon identifierade sig med. Sontag hade ju en strålande akademisk karriär i antågande, doktorerade redan som 24-åring på University of Chicago, men valde att i slutet av 1950-talet skilja sig från sociologen Philip Rieff och bosätta sig först i Paris och sedan i New York. Därmed blev hon utan en position på ett universitet och arbetade som fri skribent.

Sontag blir hela sin skolgång betraktad som en intellektuellt sträng person. Icke desto mindre är det en aning märkligt hur mycket hon uppehåller sig vid den kristna mystikern Simone Weil, som hon på ett plan känner sig stå väldigt nära och på ett annat plan förkastar. Weils masochistiska självspäkelse betraktar hon närmast som poänglös eller barnslig; för att förhålla sig oskuldsfull och ”ren” måste Weil avvisa de erfarenheter som i sin tur är det enda – enligt Sontag – som kan göra en människa klok.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sontag reflekterar mycket över sina uppväxtvillkor; sin alkoholiserade mamma, vars skönhet var det enda hon beundrade. Hon fick bli mamma åt sin mamma. Sontag talar om vad intelligens och tänkande är och hur konsten relaterar till livet som reflektion och njutning. Människans tänkande, menar hon, har ett evolutionärt överlevnadsvärde; de som vädrar faror överallt tänker snabbast och bäst. ”Varje generation”, säger hon” måste uppfinna sin egen spiritualitet”. På 1960-talet är en elitistisk intelligenssnobb som Sontag överförtjust i The Beatles ”pop art”. Jag skulle verkligen ha velat se en precisering från Sontags sida här; kanske var det så att den lesbiska och högambitiösa småstadsflickan Sontag fann vissa igenkänningspunkter i en låt som ”She’s leaving home” och till och med i ”All you need is love”.

Sontag vistas en tid i mitten av 1960-talet i den sägenomspunna staden Tanger i Marocko – en plats som på något vis tycks korrespondera med hennes uppväxt i öknen i Tucson, Arizona – och hon besöker bland andra Jane och Paul Bowles, författare till Den skyddande himlen (filmatiserad av Bernardo Bertolucci 1990). Hon tar i princip avstånd från drogerna och drar slutsatsen att ”the beat generation” inte alls är intresserad av att göra uppror; deras gestik och handlingar är bara det naturliga uttrycket för drogade medvetanden. Ändå är det något där som får henne att stanna ett tag: lukterna, smakerna, den erotiska medvetenheten som så många författare före henne hade nosat på. Hon ligger i Tanger och läser Tusen och en natt; det ska dröja ett tag innan Edward Saids bok Orientalism gisslar västs exotisering av Österlandet.

David Rieff är nu i färd med att färdigställa en tredje och avslutande volym av Sontags dagböcker, från 1980 till 2004. Viktigt nu vore att få ett svenskt förlag att redigera en volym av samtliga tre delarna, kanske något nedkortade. Varför? Jo, för att Susan Sontags reflektioner över sin homosexualitet och över världslitteraturen har en så allmängiltig och grundforskande kvalitet att de borde komma en yngre generation svenskar till del. Hon får oss att tänka över, och förstå, varför vi både trivs och vantrivs i kulturen. Oavlåtligt gör hon tänkvärda iakttagelser, som den att ”professionalism är god uppfostran”, och hon förutspår att Kina modell 1970-tal ”can’t last (wait until materialism gets you)”.