Mesohistorien om kriget är nationellt orienterad, åtminstone om ämnet är det moderna storkriget. Krigets huvudaktörer står då normalt att finna i de militära och politiska ledare som haft landets öde, som angripare, offer eller utanförstående, i sina händer. Det är på denna nivå som de flesta krigshjältar finns, de bemärkta män och någon gång kvinnor som med sina gärningar förändrat ett lands krigshistoria. Storkrigets ekonomiska och socia­la förutsättningar och konsekvenser brukar också analyseras på denna mesohistoriska nivå.

Den tredje krigshistorien, den mikrohistoriska, är än så länge den minst frekventa, även om det finns en del biografier som skildrar kriget ur en vanlig människas perspektiv och den mikrohistoriska genren på senare tid vunnit terräng också bland historiker. Mikrohistoria brukar just definieras som historier om enskilda männi­skoöden eller lokala miljöer, historier­ som vi kanske lättare än de stora hi­storierna kan beröras av och känna igen oss i tack vare deras högre grad av existentiell allmängiltighet. En som i hög grad bidragit till att etablera världskrigets mikrohistoria som en egen genre är historikern Peter Englund. Redan sin debutbok om en armés undergång i Poltava (1988) dedicerar han till fotsoldaten Erich Måne från Upplands regemente. I Stridens skönhet och sorg (2008), som hade ett än mera genomfört mikrohistoriskt perspektiv, var Månes likaså fallne motsvarighet Carl Englund, menig i Australiens armé under första världskriget.

”Det brukar sägas att mikrohistoria är den historiska genre som ligger skönlitteraturen närmast, och Englunds hi­storia bekräftar denna tes.”

Med den nya boken Onda nätters drömmar fortsätter Englund sin mikrohistoriska odyssé på världskrigets arenor men byter krig från det förs­ta till det andra. Han förändrar också utsträckningen i tid. Me­dan hans hi­storia om första världskriget efter hand kom ut i fem årsböcker, riktar den nya boken uppmärksamheten mot en enda månad under andra världskriget. Valet av denna är makrohistoriskt betingat: det var i november 1942 som det nazityska angreppet på Sovjetunionen började bromsas upp i Stalingrad, samtidigt som brittiska och amerikanska trupper landsteg i franska Nordafrika och tyskarna förlorade det avgörande slaget om el-Alamein. Även i Stillahavskriget tvingades den andra axelmakten Japan i den långvariga kampen om ön Guadalcanal under denna månad mera definitivt på defensiven av de amerikanska styrkorna. November 1942 kan alltså utan tvekan beskrivas som andra världskrigets peripeti.

Liksom i de övriga verken slår Englund följe med individer som annars inte hade fått plats i historieböckerna. Några av de inblandade är bekanta från sammanhang som inte har med andra världskriget att göra, som författarna Albert Camus, Vera Inber och Vasilij Grossman, medan andra är vanliga flyktingar, krigsfångar eller infanterister som Englund förtjänstfullt räddar från den historiska glömskan.

I enlighet med sitt mikrohistoriska credo att ”händelsers komplexitet framträder tydligast på individnivå” följer han sina aktörer inte på distans, utan tvärtom i de vardagliga bestyr och tankevärldar som framträder ur olika typer av källmaterial. Han väver skickligt in den stora historien i den lilla. Till exempel konstaterar han att många människor under kriget med hjälp av knappnålsförsedda kartor lärde sig nya ortnamn allt eftersom kriget drog fram. Därefter kan han säga något om den makrohistoriska utvecklingen. Framförallt kan han slå fast att kriget dittills hade varit en enda framgångssaga för axelmakterna.

Men makrohistorien är sparsamt framträdande och mesohistorien nästan osynlig. Det är den lilla historien, med dess ljud och lukter, mörker och slutenhet, som står i fokus. Hans argument för detta är förstås övertygande: andra världskriget, med 25 miljoner dödsoffer enbart i Sovjetunionen, är helt obegripligt i sin helhet och tas med fördel in i sina minsta beståndsdelar, där krigets förvirring, brutalitet och sönderslitande kraft framträder som tydligast och mest effektivt.

En av mikrohistorieforskningens återkommande frågor, redan antydd ovan, rör det unika och det allmängiltiga. Hi­storiker brukar hylla det förstnämnda, väl medvetna om att det inte så ofta dyker upp en Adolf Hitler i historien, och att världskrigets nazistiska förintelse av Europas judar var unik, eller åtminstone hittills utan motstycke i världshistorien. Är det då annorlunda med mikrohistorien, där antalet handlings- och känslovariationer rimligen är mer begränsat och de förklarande faktorerna att analytiskt ta hänsyn till inte lika många? Kan det till och med vara så att mikrohistorien är den rätta nivån för att utvinna lärdomar ur historien, om man med sådana menar faktiska och mentala mönster och regelbundenheter som trotsar det tids-, rums- och situationsbundna och kan vägleda oss idag? Och är det just i en situation av historisk peripeti, som i november 1942, med dess lägesförändringar och känsloskiftningar, som sådana historiska lärdomar blir som mest framträdande?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Englunds skildring antyder att det är så. Endast ett exempel skall ges här. Han ger röst åt den erfarne italiens­ke fallskärmsjägarmajoren Paolo Caccia Dominioni, som konstaterar att den italienska armén inför nederlaget vid el-Alamein­ börjar tunnas ut. Han skriver därefter om ”hur både stora och små bossar från fascistpartiet tenderar att få vaga kommenderingar till fronten när det luktar seger, och hur de brukar nosa runt för en tid i sina nya, fläckfria uniformer, för att sedan, när de blivit avkonterfejade i heroiska poser av journalister, samt på lösa grunder tilldelats den där medaljen som är så välgörande för ego och karriär, snabbt packa sig hemåt igen. Nu är de som bortblåsta.” Exemplen på sådana lärdomar om vanliga människor under ovanliga förhållanden, som ofta rör existentiella val mellan att underkasta sig fienden eller göra motstånd mot den, kan mångfaldigas.

Det brukar sägas att mikrohistoria är den historiska genre som ligger skönlitteraturen närmast, och Englunds hi­storia bekräftar denna tes. Visserligen är han noga med att åberopa brev och minnen, liksom dokumentärfilmer, som flitigt producerades under kriget. Men han får ändå rika möjligheter att lägga tankar och känslor till rätta och ge egna kommentarer. Han tillåter sig också att gestalta ett myller av olika krigsmiljöer­ på tämligen fri hand: på några sidor är vi i Mandalay, den kungliga huvudstaden i Burma som av bomber förvandlats till en ruinstad, och där i ett tvåvåningshus 18 unga koreanska kvinnor tvingas utföra sexuella tjänster åt japanska soldater, på några andra sidor tas vi med till Stalingradfronten, där den menige tataren och rödaarméinfanteristen Mansur Abdulin, 19 år gammal, står i en skyttegrav och funderar på hur det känns att för förs­ta gången döda en människa. Att Englund skriver exceptionellt väl förstärker måhända denna lockelse att brodera ut den mentala tankevärlden, den fysiska omgivningen och den konkreta situationen. Det bidrar definitivt till att höja bokens läsvärde.

Peter Englunds bok är förvisso populärvetenskap av bästa märke, men det finns ingen anledning att inte samtidigt kalla den ett vetenskapligt verk av lika fint märke. Den formulerar angelägna problem och väcker skarpa frågor. Det finns inget att anmärka på den kritiska analysen eller dokumentationen. Men den stora förtjänsten är att verket överskrider sina hi­storiska ramar och hjälper oss att orientera oss och skapa mening i ett Europa som återigen drabbats av det stora kriget.