Ibland är det väl så viktigt att studera symboler som sakfrågor när man ska förstå vart en utveckling är på väg. Ett aktuellt exempel från den akademiska världen gäller regeringens beslut från i höstas att under 2017 avskaffa titeln universitetskansler och ersätta den med generaldirektör. Förmodligen ryker även Universitetskanslersämbetet och ersätts med Myndigheten för Akademisk Omstrukturering (MAO) eller någonting i den stilen.

För det första speglar påhittet en svårartad brist på känsla för historiens långa linjer. I Sverige har titeln universitetskansler använts sedan 1600-talets början. I Uppsala var de tre första kanslererna tungviktare som Johan Skytte, Axel Oxenstierna och Magnus Gabriel De la Gardie. Bland de tidiga namnen i Lund finns Magnus Stenbock och Nicodemus Tessin d y. Ingen av dem skulle väl ha klarat sig särskilt väl i senare tiders antiauktoritära högskolemiljö, men de var portalgestalter i sin tid och lämnade centrala bidrag till skapandet av det moderna Sverige.

Inledningsvis hade varje universitet sin egen kansler, men från och med 1824 fick Lund och Uppsala samsas om en och från 1893 fick även Karolinska institutet vara med och dela.

Nordisk familjeboks berömda uggleupplaga beskriver hur kanslerer utses och vad de ska ägna sig åt. Det är omöjligt att inte citera rätt utförligt:

Universitetskansler utnämnes af konungen efter föregånget val, i hvilket deltaga prokanslererna, d.v.s. ärkebiskopen och biskopen öfver Lunds stift, samt Akademiska församlingarna i Uppsala och Lund, bestående af samtliga vid vederbörande universitet anställda professorer jämte öfverbibliotekarie och räntmästare, och vidare Karolinska institutets samtliga professorer. – Universitetskanslern har, enligt universitetsstatuterna öfverinseende öfver universitetens alla angelägenheter; han har att med uppmärksamhet följda den akademiska undervisningen, vaka öfver, att lärarna fullgöra sina skyldigheter och att de studerande iakttaga flit, ordning och sedlighet […]

Och så vidare. Han fick ligga i.

Befattningsbeskrivningen har turligt nog ändrats med åren. Fortsatt ansvar för studenternas sedlighet, för att inte tala om lärarnas plikttrogenhet, skulle inte ha lämnat mycket tid över för annat, men ytterst handlar universitetskanslerns arbete nu som då om att värna kvaliteten i det akademiska arbetet och se till att verksamheten håller måttet. Exakt myndighetsnamn och byråkratisk placering har varierat en del sedan 1960-talet, men den personliga titeln har lämnats i fred och det har funnits kvar en kontinuitet att filosofera över som går ända till en avlägsen stormaktstid.

Men nu är det roliga slut. När den nya UKÄ- eller MAO-chefen tillträder någon gång under året kan han eller hon glädjas åt att inte ha några egendomligheter på visitkortet utan få tituleras precis likadant som cheferna för Försäkringskassan, Lotteriinspektionen och Elsäkerhetsverket.

I Universitetsläraren frågar MarieLouise Samuelsson den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson varför namnbytet sker. Svaret är föga och samtidigt ytterst upplysande:

– Genom att byta ”universitetskansler” mot ”generaldirektör” vill jag tydliggöra att verksamheten är en statlig myndighet med uppdrag att kvalitetsgranska utbildningar, men också att granska lärosätena och deras kvalitetsarbete. Det ska vara tydligt för den som vill söka tjänsten, men också för alla andra, för mig är det viktigt att det inte ska vara möjligt att missuppfatta myndighetens uppdrag.

Samuelsson fortsätter: ”Några konkreta exempel på felaktiga tolkningar av vad ’universitetskansler’ respektive ’Universitetskanslersämbetet’ står för har inte ministern.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det här med tydliggörande är uppenbarligen bara ett svepskäl; det existerar inga behov av klarlägganden i sak. Vad alltsammans går ut på är, för det andra, att sända en tydlig signal om att universitetsvärlden inte ska tro att den är något: att den inte ska hysa några idéer om att den har karaktärsdrag som gör att den skiljer sig på avgörande sätt från annan offentlig verksamhet.

I diskussionen om kollegialitet kontra linjestyrning hör man ofta farhågor om att högskolan ska underkastas näringslivets logik och managementmetoder. Den risken är en realitet. Men det ännu akutare och kanske mindre synliga hotet är tendensen att universitetsvärlden blir mer och mer som en del av den reguljära förvaltningen och styrd av regeringen ungefär som andra myndigheter. Symboler och traditioner kan vara grus i det maskineriet och då ska de bort. Att professorerna en gång fick välja sin kansler kan säkert än i dag ge makthavarna rysningar av fasa.

Vad kan vi vänta oss härnäst? En rektor som ”befordras” till generaldirektör?