Rikedomen på material, med utdrag från autentiska dokument, för handlingen framåt och ger en närhetskänsla som är direkt kuslig – det handlar om den bredvid Mao värste massmördaren genom tiderna. De nya källorna och sammanställningarna gör att vad som tidigare var gissningar och spekulationer nu ger plats åt fakta. Och boken är ändå hanterlig med sina 450 sidor.

Oleg Chlevnjuk finns redan översatt i väst. Han nämns bland ryska kolleger som den främste ryske experten på Stalintidens historia, och enligt auktoriteten Donald Rayfield är han ”nestorn bland dem som forskar i de sovjetiska arkiven”. Stalinbiografin har kommit ut på engelska i Yales serie ”Annals of Communism” och samtidigt i Ryssland och Tyskland.

Den ryska upplagan är extra viktig, ty klimatet i Ryssland är inte gynnsamt för klarspråk och på bokhandelsdiskarna är det gott om ohistoriska böcker där diktatorn och massmördaren urskuldas och hyllas. I ryska titeln står ”vozjd”, ledare, som användes om Stalin under hans levnad. Och är direkt översättbart med Führer.

Chlevnjuk, född 1959, har grävt i arkiven i 30 år och har en effektiv överblick av vad som har publicerats i väst och i synnerhet i Ryssland efter Gorbatjov. De många utgåvorna av brev mellan Stalin och hans närmaste män, och även dem emellan, bjuder på många insikter, för att inte tala om journalen över vilka som besökte Stalin i arbetsrummet i Kreml.

Under terroråren 1937–38 var Nikolaj Jezjov, ledare för NKVD (KGB), hos sin högste chef 290 gånger och satt inne hos honom i mer än 850 timmar. De gick igenom listorna över de mer betydelsefulla bland dem som skulle dödas med nackskott. När Jezjov själv hade gjort sitt sköts också han.

Chlevnjuk: ”Det finns gott om dokument som visar att Stalin själv tog initiativet till alla avgörande beslut om utrensningar och massarresteringar. Han inte bara gav order om att hundratusentals människor skulle arresteras och skjutas, utan han kontrollerade även noggrant denna process och skrev under listor över vilka nomenklaturmedlemmar som skulle skjutas eller spärras in i läger och bestämde i många fall valet av åtgärder.”

Under spanska inbördeskriget satt Stalin i Moskva och gav detaljerade instruktioner om hur de utsända militärerna skulle agera på plats. Delegera var inte någon konst han lade sig vinn om.

Stalin fick löpande rapporter från den inrikes underrättelsetjänsten och hade svart på vitt på de utbredda antisovjetiska stämningarna och de ohyggliga förhållandena under svälten. Kannibalismen var utbredd på både 1930- och 1940-talen. Chlevnjuk påminner oss om något som är föga känt utanför Sovjet: ”Nästan varje år under Stalins regim förekom det svält.”

Antingen i enskilda regioner eller också hela landet 1931–1933 – tvångsförstatligandet av jordbruket, som är känt som ”kollektiviseringen”, och i hela landet även 1946–47.

Med den mycket låga produktiviteten hos kolchozerna var marginalerna så små att det inte behövdes mycket till störningar för att svält skulle bli resultatet. Vad folk levde på var bröd och kål. Ett ägg kunde den genomsnittliga Sovjetmedborgaren konsumera var sjätte dag.

Om terrorn och de många människor som dödades med nackskott, som regel oskyldiga: ”Enligt officiella hemligstämplade sammanställningar sköts 800 000 personer under åren 1930–1952.”

Här följer ett viktigt tillägg. ”Emellertid var antalet i verkligheten dödade människor mycket större. (Många dog av tortyr, stora läger förvandlades till dödsläger, under samma period dömdes omkring 20 miljoner människor till läger, straffkolonier och fängelser. Under perioden 1930–1932 var det minst sex miljoner människor som deporterades: kulaker [”storbönder” och motståndare till kollektiviseringen] och andra förföljda folkgrupper.) Varje år under Stalin var det i genomsnitt en miljon människor som sköts eller dömdes till fångläger eller förvisning.” Det vill säga: 1924–1953.

Under terrorn fick NKVD-avdelningarna ute i landet order om hur många som skulle gripas och hur många av dem som skulle skjutas. För karriärens skull höjde många lokala chefer kvoterna. Sedan fick de själva välja ut offer så gott det gick. Terrorns inneboende syfte var att gjuta skräck i landets befolkning. Stalins paranoida läggning var inte orsaken men en sorts redskap i planeringen.

Förhållandena ”i frihet” var fruktansvärda, man påminns om en återkommande formulering kring de avslöjanden som gjordes under Gorbatjovs glasnost: ”Allt var mycket värre än vi trodde.”

Ja, mycket, mycket värre.

Chlevnjuk upprepar den beskrivning av villkoren på landsbygden som förekom i samtal mellan fyra ögon och som även Gorbatjov har upprepat: ”Den behandlades som en koloni.” Enligt gamla föreställningar om imperiernas kolonier, som utsögs utan att få något i gengäld. När Stalins omgivning försökte få höjd ersättning till kolchozerna för deras leveranser och skatterna på bönderna sänkta sa Stalin: ”Äsch, bonden får ge ifrån sig en höna till” – och sänkte ersättningen ytterligare. Chrusjtjov har sagt: ”Stalin betraktade bönder som avskum.”

Före revolutionen exporterade Ryssland livsmedel. Under hela Sovjettiden importerade man spannmål. Denna situation var en av de avgörande faktorerna i det ekonomiska vanstyret. Med ett fungerande jordbruk skulle det ha funnits helt andra resurser för befolkningen.

Omedelbart efter Stalins död 1953 ändrade hans efterträdare villkoren för kolchozerna och det fick resultat om än blygsamma redan samma år.

Om kriget 1941–1945 skriver Chlevnjuk inte mycket, kanske för att man nu i Ryssland kan ställas inför rätta om man skriver nedsättande om armén. Det har för övrigt på ryska kommit en redogörelse för de omänskliga förhållanden som rådde i Röda armén under kriget, skriven av översten Vladimir Dajnes, som leder ”det ryska försvarsministeriets avdelning för fosterlandets militärhistoria”.

I samband med kriget är det av intresse för en nordbo när Chlevnjuk sammanfattar: ”Under 1944–1952 var det enligt ofullständiga officiella uppgifter omkring en halv miljon av de baltiska republikernas befolkning som dödades, arresterades och deporterades, och ungefär lika många i västra Ukraina.”

Bland de deporterade fanns många minderåriga. Och det var alltså sådant som Finlands soldater räddade Finland ifrån.

Vänsterpartiet, då SKP, var medlem av Kommunistiska internationalen Komintern tills den upplöstes 1945. Högste chef för Komintern var Stalin, som därmed var högste ledare också för de svenska kommunisterna. I vars tidning han lovprisades som mänsklighetens främste, den ädlaste och visaste. Man till och med hyllade honom för utrensningarna och de groteska skådeprocesserna mot gamla ledare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Somliga västliga historiker, ”revisionisterna”, har under de senaste årtiondena hävdat att Stalins politik egentligen utformades av folkets strävanden, att Stalin inte kunde kontrollera den utveckling som ofta utformades lokalt och att han bara hade ett partiellt ansvar. Chlevnjuk har ingenting till övers för Arch Getty, Gabor Rittersporn och andra som intar denna position. ”De hade överhuvudtaget inte tillgång till fakta.”

Det finns i Ryssland bland vanligt folk en Stalinnostalgi. ”Då rådde lag och ordning” är ett av inslagen. Men i arkiven kan man läsa rapporterna från polisen. I utkanten av stora städer vågade folk sig inte ut på kvällen, där härjade rånargäng och mord var inte ovanliga. Och, en talande detalj: det dominerande bytet var – överrockar. Vilket säger något om levnadsstandarden.

I ett brev till Stalin 1952 från Tambovtrakten klagar man: ”på vår kolchoz har medlemmarna vinterklädsel bara till en av fyra familjemedlemmar, och hos 60% av befolkningen kan barnen inte gå i skolan på vintern, för de har inte kläder”.

Bjuder Oleg Chlevnjuk på några nyheter eller omvärderingar? De mest iögonfallande i den vägen är två. Många hävdar att Stalin låg bakom mordet 1934 på partiets ledare i Leningrad, Kirov. Stalin utnyttjade det för sina syften med terror och arresteringar, det är sant, men Chlevnjuk kan inte hitta något som stöder teorin om Stalins ansvar.

Chlevnjuk sätter också sin auktoritet mot de ofta hörda uppgifterna om att Stalin mot slutet av sitt liv hade konkreta planer på att deportera Sovjets judiska befolkning till uselt boende i östra Sibirien. Den motbjudande antisemitiska kampanjen var verklig nog under åren fram till Stalins död, med den fabricerade ”läkarkomplotten”, och där det också förekom mord. Men Oleg Chlevnjuk finner inte några spår i arkiven efter planering av en så omfattande operation.

När det gäller Stalins uppväxt avvisar Chlevnjuk uppgifterna om en hård barndom med mycket stryk och en alkoholiserad fader. Den unge Iosif fick inte mer stryk än vad som var vanligt och fadern söp inte, även om han så småningom övergav familjen.

Den gedigna och man frestas säga uttömmande skildringen av Stalintiden ger en bakgrund till Ryssland idag. Den ”moraliska degradering” som Chlevnjuk talar om är en viktig faktor i den deprimerande utvecklingen under de 15 senaste åren. Solzjenitsyn har sagt att om Sovjet under 70 år sjönk allt djupare, kommer det att ta dubbelt så lång tid för landet att resa sig. Putin gör vad han kan för att Solzjenitsyn ska få rätt.