Svenskar anses ofta vara världens mest sekulariserade folk, i varje fall om man bortser från nysvenskar som har invandrat från frommare länder. Vi berömmer oss gärna för att inte vara vidskepliga utan förnuftsvarelser i ett avförtrollat land där man inte som förr, i den mörka forntiden, sätter sin lit till präster, imamer eller kloka gummor, på sin höjd till statsepidemiologen Anders Tegnell.

Man frågar sig då hur det kommer sig att många svenskar fortfarande tycks tro på så kallat ”vardagsskrock”, som att lycka bor i en fyrklöver eller att svåra olyckor hotar om en svart katt springer över vägen. I varje fall finns aktuell statistik som tyder på detta, redovisad av folkloristen Fredrik Skott i inledningen till hans utmärkta nya översikt om ännu kvarlevande vidskepelser i dagens Sverige, Vardagsskrock. Från abrakadabra till önskebrunn (Polaris Fakta).

Skott hävdar rentav att antalet skrockfulla svenskar har ökat på senare tid. Han påvisar också nya vidskepelser som inte fanns i det gamla troskyldiga bondesamhället men florerar bland dagens skolungdom, till exempel att man råkar illa ut om man trampar på ett brunnslock i gatan med bokstaven A i mitten. Enligt en enkätundersökning av svenska skolelever 2008 visade sig inte mindre än 44 procent tro på brunnslockens farlighet, till stor del beroende på att just detta skrock förekommer i Lukas Moodyssons film Fucking Åmål (1998).

Fast vad innebär det egentligen att ”tro” på skrock? Fredrik Skott påpekar med rätta att en sådan tro inte nödvändigtvis måste vara helhjärtad. Man kan tro till hälften eller bara till en bråkdel, men ändå för säkerhets skull undvika svarta katter eller brunnslock med bokstaven A. Ibland blir skrock ett sätt att bemästra en krissituation. Men ibland blir det mera som en sällskapslek, till exempel när tonårstjejer spår varandra om vad nästa pojkvän skall heta. Skotts bok visar att skrock och skräck har många former och anpassar sig väl till det moderna folkhemmet.