Vem var då Hemming Gadh? Efter sina studier gjorde han karriär inom kyrkan i Linköpings stift. I trettioårsåldern sändes han till Rom för att tjänstgöra som den svenske riksföreståndarens ständige legat. Först kring sina 50 återvände Hemming Gadh till Sverige och blev electus i Linköping, det vill säga vald till biskop, men inte bekräftad av påven. I rollen electus hamnade han i riksrådet och blev därmed engagerad i den politiska maktkampen.

Lindén har gett sig i kast med en svårbiograferad person. Liksom beträffande de flesta människor som levde i Norden under medeltiden finns det ytterst lite material tillgängligt. De fragment som Lindén använder sig av är oftast brev och bara ibland får vi i hans skildring höra Hemming Gadhs egna ord. De ger dock intrycket av en slagkraftig och intelligent, men inte särskilt smidig, person.

Fragment från ett sådant här liv ställer en historiker inför en del svårigheter: Hur mycket kan man egentligen anta att man förstår av Hemming Gadhs person? I det stora hela lyckas Lindén teckna ett trovärdigt porträtt av denne man, men ibland glider Lindéns tolkning iväg från det som han redovisar att Hemming Gadh faktiskt gjort. I dessa passager finns tendenser till väl stora överseenden med saker som, i hans samtid, borde ha varit uppenbara tecken på att han var en av det politiska spelets förlorare. Allt han gjorde kan inte tolkas som övervägt eller politiskt smart. Varför blev Hemming Gadh exempelvis aldrig erkänd som biskop i Linköpings stift, utan fick nöja sig med att vara electus tills han snöpligt också blev av med den titeln 1513? En annan sak som stör läsningen är hur givet det beskrivs att Sten Sture den yngre fick makten efter sin far Svante Nilsson. I själva verket var det Erik Trolle som var allmänt accepterad som efterträdare och Sten Sture fick makten först efter ett drygt halvår av hårda strider.

Lindén skriver fängslande om denna spännande tid. Detta gäller särskilt delen om Hemming Gadhs samröre med den unge Gustav Eriksson (Vasa), vilket jämte skildringen av Hemmings tid i Rom, är bokens mest spännande del.

Under sina sista år drogs Hemming Gadh in i maktkampen mellan Kristian II och Sturepartiet. Efter att han tagits till fånga hösten 1518 bytte han sida och stöttade Kristian II. Han blev inte belönad för vare sig sidbytet eller för de framgångsrika förhandlingar som ledde till att Stockholm öppnade portarna för Kristian II hösten 1520. Hemming undkom blodbadet, men han avrättades likväl på Kristian II:s order någon månad senare.

Erik Petersson. Doktorand i historia vid Linköpings universitet