Det bästa vore, sade kejsaren, om den engelska kungen ”kunde handla i enlighet med våra önskningar genom att svära evig lydnad”. Bemötandet speglade det kinesiska hovets känsla av överlägsenhet och självtillräcklighet. Opiumkrigen i mitten av 1800-talet skulle ändra på detta. Pankaj Mishra använder dem som utgångspunkt i den informativa och mästerligt skrivna boken From the Ruins of Empire. Den förkrossande militära kraften hos de engelska kanonbåtarna och soldaternas moderna gevär satte igång en tektonisk skiftning i Asien. Inget skulle bli sig likt. De ofta isolerade och stagnerade asiatiska tankevärldarna skulle gå under i krutrök och blod, nationalism och kommunism. 

Inte bara det kejserliga Kina såg ned på Europa. Under det tidiga 1800-talet ansåg osmanerna fortfarande att européer var underlägsna, otrogna kristna värda förakt. Och varför inte? Från erövrandet av Konstantinopel 1453 fram till 1700-talet hade Osmanska riket dominerat stora delar av Europa. Det dröjde dock inte länge innan rollerna var ombytta. Europas arrogans växte i takt med att den teknologiska överlägsenheten framträdde allt tydligare. Napoleon intog Egypten och britterna fick genom Ostindiska kompaniet alltmer inflytande i Indien. Läsaren leds att ställa frågorna ur de ockuperades perspektiv. Den Andre är västerlänningen, som med sina vapen tvingar fram frågor hos de koloniserade. Mishra har valt att fördjupa sig i tre asiatiska tänkare: Rabindranath Tagore, Liang Qichao och Jamal al-Din al-Afghani. Från olika utgångspunkter brottas de med frågan om det bara finns en modernitet – den västerländska – eller om andra vägar är möjliga. 

De vita djävlarna, som européerna inte sällan kallas, revolutionerade inte bara den fysiska världen utan även tankevärlden hos de ockuperade. Västerländska idéer anammades på bred front. Behovet av att komma ikapp upplevdes som skriande. Modernisering sågs som synonymt med att tänka och agera västerländskt. Vilket krävde en motfråga: Kan ett land moderniseras utan att förlora sin själ? Tagore, Liang och al-Afghani försökte besvara denna, och gav missnöjet med och motståndet mot väst en vokabulär som har återanvänts under de hundra år som gått sedan de verkade.

Jamal al-Din al-Afghani föddes som shiamuslim i Iran, men sade att han var sunnit för att få ett bredare genomslag. För honom var islam främst ett politiskt verktyg, snarare än något som uppfyllde ett andligt behov. I början av sin gärning såg han det som nödvändigt att ta till sig västerländska idéer. Han riktade sig till ockuperade muslimer, men han förkastade traditionerna. Något hade gått förlorat och därför krävdes en återgång till rötterna via förnyelse. al-Afghani var en av de första som politiserade islam, före Hassan al-Banna och Sayyid Qutb, och han inspirerade under 1960-talet ett antal iranska intellektuella, som i honom såg ett islamistiskt alternativ till Che Guevara, Mao och Marx. al-Afghani förebådade dagens islamistiska ideologier med sin målsättning att återupprätta islams ära.

Tankarna om att det var den egna dekadensen som låg till grund för västs dominans väcktes även hos den kinesiske tänkaren Liang Qichao i samband med att väst började dominera Kina fullständigt runt år 1900. Liang överdrev uråldrigheten i den kinesiska kulturen, men han uttryckte en känsla som var spridd i många länder dit västerlänningarna kom. Liang och många med honom upplevde en tidigare harmoni som oåterkalleligt förstörd.

Moderniteten kom alltså som en ockupationsmakt till Asien, till skillnad från i väst. Under boxarupproret i Kina 1898–1901, en folklig resning mot utländsk exploatering, rev de protesterande upp tågräls som de såg som en symbol för europeisk dominans. Och en av den indiska självständighetens arkitekter, Jawarharlal Nehru, menade att teknologi i form av radio och telegraf främst användes för att stärka britternas makt. Boxarupproret slogs för övrigt ned av världens första, stora allierade intervention, där samtliga västerländska stormakter och Ryssland deltog. Efteråt tvingades Kina betala sin ”skuld”, en summa så hög att landet gick på knäna, en påtvingad uppgörelse som förebådade Tysklands behandling i det fredsfördrag som ingicks i Versailles efter första världskriget.

Rabindranath Tagore, som fick Nobelpriset i litteratur 1913, är den av dem som behandlas av Mishra som hade flest vänner och mest inflytande i väst. Han var också en av dem som introducerade Indien för en bredare publik i väst. Rent fysiskt var han sinnebilden av en vis österlänning, med traditionella indiska kläder och långt vitt skägg. När han reste till Kina mottogs han med hån. Indien sågs av många asiater som ett förlorat land, intellektuellt uppgivet inför ockupationsmakten. Även al-Afghani såg Indien som ett skräckexempel på vad Asien skulle undvika. Under opiumkrigen och interventionen mot boxarupproret använde det brittiska imperiet indiska soldater, vilket många såg som ett svek. Tagore försökte hitta en medelväg mellan öst och väst, övertygad om att det fanns en österländsk själ som inte fick gå förlorad.

Den franske författaren Pascal Bruckner har uppmärksammat att ingenting är mer typiskt för väst än hatet mot väst. Och redan när Europa var som allra starkast i slutet av 1800-talet gnagde tvivlen. Geopolitiker av olika slag kom fram till teorier som förutsåg vad som i dag är ett faktum: Europa är en pytteliten landtunga, dömd att bli omsprunget förr eller senare. Det var en insikt som bland annat fick geografen Friedrich Ratzel att 1900 mynta den ökända teorin om ”Lebensraum”. 

Men självtvivlet var också kulturellt. Västs dominans över andra folk och områden följer delvis samma mönster som osmanernas, arabernas och hankinesernas. Men med en skillnad: i den tankeströmning som kallas orientalism blev de koloniserades idéer och tankar ofta höjda över de koloniserandes. I Oriental Enlightenment från 1997 skriver J J Clarke om hur den västerländska civilisationen av många orientalister uppfattades som sjuklig. De åkte österut för att de ansåg att botemedlet fanns i Österlandets tankar, religion och kultur. Ett exempel var orientalisten Martin Buber, vän med Tagore, som från öst ville importera en lösning för att råda bot på vad han ansåg vara en andlig kris på hemmaplan. Det gällde även Pierre Teilhard de Chardin och C G Jung, Arthur Schopenhauer och Lev Tolstoj. Listan kan göras mycket längre, och ignoreras helt av Mishra. I From the Ruins of Empire framstår det som att det bara är den österländska blicken som kan avslöja Västerlandets själlöshet. Men kritiken och självreflektionen hade sedan länge funnits i västs eget hjärta.

När avkoloniseringen kom igång efter andra världskriget påtalades den paradox som fanns inneboende i Västerlandets globala dominans av Hannah Arendt, som framhöll att det Europa som åtog sig att civilisera världen saknade en fast tro på sina egna värden. Freud menade att vi vantrivs i kulturen, Durkheim talade om anomi, en uppluckring av organiska relationer som resulterar i den moderna människans rotlöshet, vilket påminner om vad Marx skrev om alienationen i kapitalismens samhälle. Allt detta ignorerar Mishra, vilket är synd.

Även Tagore, Liang och al-Afghani började tvivla på det västerländska. Ett ljus av hopp tändes när Japan, som under Meijiperioden 1868–1912 hade moderniserat sig enligt västerländsk modell, besegrade Ryssland 1905. Det fick asiatiska intellektuella att vallfärda till Japan, och landet blev ett centrum för både motstånd mot och inspiration hämtad från väst. Japans seger fick osmaner, egyptier och indier att börja reflektera kring en annan väg till moderniteten, en alternativ process som inte krävde så många offer. Väst framstod inte längre som så oövervinneligt. Här samlades muslimer, kineser och indier för att diskutera modernitet, tradition, kultur och pan-asianism. Detta var en vändpunkt inte bara militärt utan också intellektuellt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När första världskriget tog slut hade strålglansen som väst tidigare erbjöd avmattats markant. De som pratat så mycket om framsteg och rationalitet, hade nu förgjort varandra. USA:s president Woodrow Wilson hade tidigare förespråkat nationell självständighet, men under fredsmötet i Paris gav han efter för Storbritanniens krav och erkände Egypten som ett permanent protektorat. De förhoppningar som Japan hade om att erkännas som en jämbördig makt grusades under samma möte. Bland andra Liang kände sig sviken och menade att svaga stater som tar de starkas fina ord om rättvisa och humanism på allvar kommer att bli desillusionerade. Redan här finns frön till den postmoderna och postkoloniala kritiken av mänskliga rättigheter och liberalism. Efter första världskriget vände sig tänkare runtom i världen bort från västerländska tankar för att söka svaren i modifierade varianter av islam, konfucianism och liknande. I väst självt var den liberala demokratin på reträtt under attack från fascism, nazism och kommunism.

Pankaj Mishras bok är gedigen och ger ledtrådar till en förståelse av dagens islamistiska pånyttfödelse, Kinas uppgång och ursprunget till många av samtidens antivästliga attityder. I Mishras beskrivning är européerna ockupanter, imperialister och hycklare. Ofta blir de inte heller för honom mer än vita djävlar. Barbariet är en import från väst, och dess mission civilsatrice är bara en diabolisk täckmantel för att få exploatera. Japansk imperialism är bara en reaktion. Islamism likaså. Väst är den ursprungliga synden och kan hållas ansvarigt för allt barbari som finns i världen. På så sätt kan Mishra avfärda det armeniska folkmordet, alldeles i förbifarten, som en legitim försvarshandling mot västerlänningars attacker. Frihandel är förödande, modern medicin likaså. Inte heller ryms den rikare interaktionen mellan väst och öst som fanns under 1700-talet och framåt. Pankaj Mishra hemfaller åt den destruktiva orientalismens motsvarighet: occidentalism: konstruktionen av väst som Den Andre. Mishra vill hålla väst ansvarigt som modernitetens demiurg och barbariets hemland, men gör sig på kuppen skyldig till en eurocentrism där asiater återigen blir hjälplösa offer.

Med detta sagt ger From the Ruins of Empire ändå en fördjupning i och en gripande skildring av tänkare och idéer som har mer än hundra år på nacken men förblir kusligt relevanta än idag.