Har det verkligen genomförts några ekonomiska reformer att tala om sedan Deng Xiaoping 1978 lanserade ”Reform och öppning” i Kina? Än idag äger staten all mark och alla råvaror. Kapital är fortfarande en politisk snarare än ekonomisk vara, som via det statliga monopolet distribueras till landets storföretag som nästan uteslutande är statliga.

Dessa enkla sanningar framförs i Frank Dikötters senaste verk China After Mao, där de så kallade marknads­reformerna som har tagit en hel omvärld med storm beskrivs som ”mixtrande med planekonomin”. Varför skulle Kina annars ännu ha femårsplaner?

Visst, Kinas ekonomi har öppnat sig något sedan kulturrevolutionens slut 1976, då BNP per capita befann sig i det globala bottenskiktet och då Mao Zedongs fanatism hade isolerat landet. Men i relation till övriga världen har landet inte alls öppnat sig nämnvärt mycket, då människors rörelser, idéer och kapital kontrolleras strikt.

Efter drygt fyra årtionden av reformpolitik finns det mindre än en miljon utländska medborgare i Kina; vilket utgör en andel av den totala befolkningen som motsvarar 0,07 procent, vilket är lägst i hela världen – inklusive Nordkorea. Storsatsningar görs för att sprida kinesisk kultur i andra länder; men bara 36 utländska filmer får visas i Kina om året samtidigt som internet tillhör världens mest censurerade.

Dikötter gör poängen att ekonomiska reformer inte kan äga rum utan politiska reformer. En marknad
kan inte vara fri utan oberoende domstolar och fria medier.

För kapital gäller det motsatta: det är istället notoriskt svårt att föra ut kapital från Kina. Samtidigt fortsätter statliga subventioner och regleringar att utgöra ”en av de mest ojämlika spelplanerna i hi­storien” för utländska företag.

Liksom i sin prisbelönta serie People’s Trilogy (om den kinesiska revolutionen, svältkatastrofen stora språnget och kulturrevolutionen) så använder sig Dikötter av material från de kinesiska arkiv han spenderade ett årtionde att djupdyka i, innan tillgången till dessa dokument under senare år har blockerats under Xi Jinping.

Ingenting i de 600 dokumenten – från mötesprotokoll till dagboksanteckningar – som utgör bokens källmaterial, tyder på att kommunistpartiets ledning någonsin har övervägt att kompromissa vad gäller kontrollen över landets ekonomi.

Ekonomisk tillväxt var en målsättning, men syftet var hela tiden att tjäna partiets ändamål. Att öppna upp den statliga ekonomin för konkurrens på marknadsvillkor skulle innebära dess kollaps – samtliga ledare efter Mao har istället gjort allt för att skydda den.

Tydliga politiska nyanser kan dock märkas om man jämför de olika ledarna, i alla fall enligt boken Overreach av Susan Shirk. Deng Xiaoping avskaffade den sovjetiska centralplaneringen genom att öppna upp Kina för handel och investeringar.

Han förändrade också hur partiet styrde landet, genom att mer teknokratiska regeringsmyndigheter övertog ansvaret för ekonomin från det mer ideologiskt drivna partiet. För att decentralisera den politiska makten efter kaoset under Maos envälde infördes vidare tidsbegränsningar och åldersbegränsningar för viktiga positioner.

Efterträdaren Jiang Zemin välkomnade affärsmän och entreprenörer till vad som tidigare varit ett revolutionärt bondeparti. När Hu Jintao blev generalsekreterare 2002 så påbörjades rentav en rad demokratiska experiment.

Hu sägs ha gjort partiet mer uppmärksamt på befolkningens livskvalitet och bekymmer. Regeringen blev mer transparent och ett civilsamhälle tog form. Kommersiella medier användes för att avslöja och hantera korruption och andra problem innan dessa utlöste protester.

På landsbygden fick invånarna välja by-överhuvuden och borgmästare. Även inom partitoppen och myndighetsministerier­ skedde interna val, som ett steg i att låta prestation spela större roll för befordran.

Men sedan skedde något som Shirk daterar till 2006–2009. Framförallt den globala finanskrisen framkallade vad hon beskriver som ”overreach” – att sträcka sig efter för mycket – inom tre områden: ekonomi, utrikespolitik och social kontroll.

USA förlorade sin lyster som förebild för såväl politiska som ekonomiska reformer. Reformsinnade kinesiska tjänstemän fick mindre gehör då fortsatt tillväxt och ett lyckat sommar-OS i Peking 2008 togs som bevis för det kinesiska systemets överlägsenhet.

Efter Sovjetunionens fall hade Deng Xiaoping uppmanat till en utrikespolitik som gick ut på att ligga lågt och bida sin tid. Konfrontation riskerade påverka handel och investeringar, och därmed uppbyggnaden av ekonomi och militär. Men från och med 2009 övergavs vad Shirk kallar tre årtionden av ”återhållsam och effektiv diplomati”.

Snarare än att undvika regionala konflikter gjorde Peking nu högljutt anspråk på nästan hela Sydkinesiska havet och påbörjade där byggnationen av en rad konstgjorda, militariserade öar. Nordkoreanska provokationer försvarades, och i statliga medier stod allt oftare att läsa om de ”fientliga västerländska aktörer” som ville försvaga Kina i takt med landets framgångar.

Vad ”overreach” inom området social kontroll innebär målas lika utförligt som kusligt upp i boken Surveillance State. Inside China’s Quest to Launch a New Era of Social­ Control av Josh Chin och Liza Lin, som båda är journalister verksamma vid Wall Street Journal. De bevakade frågan i flera år på plats i Kina, varpå de nekades visum till landet.

Kinas kommunistparti har alltid haft storslagna planer för sin övervakningsapparat. Fysikern och matematikern Qian Xuesen beskrivs som en viktig pionjär. Väl tillbaka i Kina efter att 1955 ha utvisats från USA som misstänkt spion­ började han arbeta med cybernetik – samspelet mellan information och kontroll.

Tanken var att stora mängder information kring människors beteende kan skapa stabila och säkra samhällen. Visionen var ett system där mänsklig kunskap integreras med datamodeller, för att möjliggöra förebyggande åtgärder mot splittringar och skapa en perfekt kommunism.

Från Qian går en rak linje till näthandelsjätten Alibabas ägare Jack Ma, som citeras ha sagt 2015 att den som har nog med data kombinerat med datorer att analysera denna kan ”förutse problem, förutse framtiden, bedöma framtiden”.

Gemensam nämnare är den frestande möjligheten att ”lösa samhällsproblem innan de uppstår, och krossa missnöje innan det spiller över på gatan”. Men andra ord att ta kål på allt politiskt motstånd redan i dess vagga.

Men det är först på senare år som Kinas regim har fått tekniken för total massövervakning. Detta tack vare företag som Cisco, Intel, IBM, Motorola, Siemens och Nortel, vilka sedan slutet av 1990-talet fungerat som ”en barnmorska” för Kinas övervakningsstat och hjälpt Peking att utveckla en ”högteknologisk modell av social kontroll”.

Bebisen växte dock snabbare än väntat. Kinesiska bolag besitter nu samma – eller ofta ännu bättre – förmåga till övervakning, och de besväras inte heller av några konstitutionella begränsningar. Snarare måste de enligt lag tjäna partiet och säkerhetstjänsten genom att avkryptera meddelanden, spåra telefoner eller kartlägga inköp från nätet.

Västerländska politiker uppmuntrade teknikföretag att samarbeta med Kina inte bara för intäkternas skull, utan även på grund av den dogmatiska tron att ökad handel per automatik leder till både ekonomisk och politisk reform.

Detta var en utbredd förhoppning, även bland kineserna själva. Susan Shirk uppger att ”praktiskt taget alla hon intervjuade i Kina” under åren innan Xi Jinping tog makten 2012, såväl tjänstemän som akademiker och näringslivsrepresentanter, trodde att landet gradvis skulle utvecklas till en demokrati.

Det går att ana hur även Shirk – som var vice andre utrikesminister under Bill Clinton i byrån för Östasien och Stillahavsområdet 1997–2000 med ansvar för Kina, Taiwan, Hongkong och Mongoliet – hade liknande förväntningar. Bland annat kallar hon premiärminister Wen Jiabao (2002–2012) för ”en direktförespråkare av demokrati”.

Frank Dikötter däremot fnyser åt ”de så kallade Kinaexperterna” som länge har hävdat att ”politisk reform följer på ekonomisk reform lika säkert som att kärran följer oxen”. Han påpekar syrligt hur det är först under de senaste två tre åren som dessa har ändrat uppfattning och insett att kommunistpartiet trots allt kanske inte rör sig stadigt mot demokrati.

Som historiker gör han istället poängen att ekonomiska reformer inte kan äga rum utan politiska reformer. En marknad kan inte vara fri utan lagstyre med oberoende domstolar och fria medier. Det är alltså politiken som avgör ekonomins tillstånd – inte tvärtom.

Och allt som behövs för att ana sig till Kinas politiska utveckling är att lyssna på vad regimen faktiskt säger. Exempelvis har samtliga ledare sedan Mao Zedong understrukit vikten av de fyra kardinalprinciper som skrevs in i Kinas konstitution 1982, vilka innefattar upprätthållandet av marxism-leninism och Mao Zedongs tankar.

Dikötter återger hur ”demokrati­förespråkaren” Wen Jiabao säger att bara partiet ska kunna övervaka partiet. Det fåtal gånger som Wen i intervjuer med utländska medier har talat positivt om demokrati så har detta censurerats i Kina – något som ändå inte har påverkat en välvillig omvärlds desperata jakt efter minsta tecken på Pekings demokratiska instinkter.

Även Zhao Ziyang – som i väst ofta framhålls som reformist i sympati med demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989 – framhöll nödvändigheten av att upprätthålla socialism och motverka kapitalism när den första frihandels­zonen etablerades i Shenzhen 1980.

Under 13:e partikongressen 1987 – ett och ett halvt år innan demonstranterna massakrerades – underströk Zhao i egenskap av partiets generalsekreterare att Kina aldrig kommer att kopiera maktdelning eller flerpartisystem från väst. För tillresta östtyska politiker förklarade han hur nya liberaliseringar gradvis kan fasas ut igen i takt med att levnadsstandarden ökar.

Snarare än Deng Xiaoping så framhåller Dikötter dennes handplockade efterträdare Jiang Zemin som en viktig gestalt i formandet av det moderna Kina. Jiang fastslog orubbligt att ”patriotism och socialism är en och samma sak” samt att endast socia­lism kan rädda Kina. Han installerade particeller i landets företag för att cementera greppet om det växande näringslivet.

Jiang tvekade inte att hjärntvätta befolkningen efter massakern vid Himmelska fridens torg eller bedriva en ännu mer skoningslös förföljelse mot falungong. Men han var duktig på att avväpna utländska dignitärer med språkkunskaper, spontana sånger och simulerade intentioner beträffande reformer. Allt detta hade stor betydelse då Kina 2001 fick bli medlem i världshandelsorganisationen WHO utan att ens vara i närheten av att uppfylla kriterierna.

Billig arbetskraft, billiga råvaror, billig energi, billig mark och en grovt manipulerad valuta gjorde att inga andra medlemmar av WHO kunde mäta sig med landet. Ändå var förhoppningarna att medlemskapet skulle minska västs handelsunderskott med Kina samtidigt som ökad handel skulle göra landet mer demokratiskt.

Men trots att utländskt kapital nu strömmade in i Kina snabbare än någonsin tidigare så uteblev demokratiseringen Enligt Shirk beror detta på att förändringarna under Deng Xiaoping inte var tillräckligt djupgående. Ekonomiska reformer följdes i regel av en ”ideo­logisk sväng mot leninistisk ortodoxi”, vilket tillät centrala planeringsbyråer och statliga företag att behålla dominansen.

Vidare pekar hon på problemen med Hu Jintaos tilltänkta kollektiva ledarskap, som istället utvecklades till ett kollektiv av ledare. Under Hu utökades politbyråns ständiga utskott – Kinas mäktigaste politiska organ – till nio ledamöter. Men snarare än att bidra till beslutsfattande baserat på konsensus så etablerades ett slags ”oligarkstyre” där var och en blåste upp behovet av mer resurser till sitt eget ansvarsområde, och samarbetet främst bestod i att inte säga emot varandra.

Den relativt svage Hu kunde heller aldrig etablera sin auktoritet över Jiang Zemin och andra toppledare, eller för den del militären som ofta gick sin egen väg, med utbredd korruption som följd. Den här utvecklingen kom att lägga grunden till att Xi Jinping senare kunde stärka såväl sin egen som partiets makt på nytt.

Rörelserna fram och tillbaka visar på avsaknaden av en långsiktig politisk plan. Dikötter visar hur det heller aldrig har funnits någon detaljerad plan för Kinas så kallade ekonomiska mirakel. Det 1980-tal vilket ofta beskrivits som en tid av frihet framhålls istället som en period av svängig, misslyckad ekonomisk politik som ledde till massakern vid Himmelska fridens torg.

Xi sägs tro på sina egna myter, samtidigt som ingen vågar ifrågasätta hans beslut eller ge honom dåliga
nyheter. Istället tävlar tjänstemän, medier och företagsledare om hans gunst.

Statistik, uttalanden och mötesprotokoll ger vid handen en krokig väg kantad av godtyckliga målsättningar, oförutsedda konsekvenser, plötsliga kursändringar och interna bråk kring vad som ofta framstår som det enda intresse som förenar­ ledningen: hur mycket ekonomin kan växa samtidigt som partiets grepp om den blir oförändrat kraffullt.

För partiet, menar Dikötter, har aldrig ”gett upp tron på marxism till fördel för ekonomisk tillväxt”. Denna tro fun­gerar ju utmärkt för de miljontals partimedlemmar som försörjs av staten me­dan befolkningen länge har tvingats spara genom insättningar i de statliga bankerna. Dessa pengar har sedan använts för att ”marknadsföra fördelarna med socialism” genom att bygga snabbtåg, skyskrapor och flygplatser, samt till att hålla statliga företag vid liv.

Systemet medför även att vanligt folks andel av den nationella ekonomin är ”den lägsta i något land i den moderna historien”, konstaterar Dikötter och återger talesättet att i Kina är staten rik men befolkningen fattig. Skinande storstäder till trots påminde premiärminister Li Keqiang så sent som 2020 att cirka 600 miljoner kineser fortfarande lever på under 1 500 kronor i månaden.

Uppenbara misslyckanden i Hu Jintaos­ ledarskap och tydliga brister i de västerländska systemen fick, enligt Shirk, pendeln att svänga tillbaka på ett vis som möjliggjorde för Xi Jinping att utöka partiets kontroll över samhälle och ekonomi till ”nästan samma totalitära utsträckning som Mao Zedongs regim”.

Xi sägs tro på sina egna myter, samtidigt som ingen vågar ifrågasätta hans beslut eller ge honom dåliga nyheter. Istället tävlar tjänstemän, medier och företagsledare om hans gunst. ”Overreach” har där­igenom nått nya höjder, vilket har inneburit en mardröm för många inbillade eller verkliga motståndare till ledarens visioner.

Ingenstans är mardrömmen otäckare än i Xinjiang, ett slags försökslaboratorium för ny övervakningsteknik, dit Josh Chin och Liza Lin hann med att resa flera gånger innan regionen spärrades av för utomstående. Vid slutet av 2016 påbörjades där i tysthet en ny fas i kampanjen mot vad som upplevdes vara motstånd från uigurer, med hjälp av ”de allra senaste verktygen utvecklade av kinesiska företag inom övervakningsindustrin för att utöva total kontroll över en etnisk minoritet”.

Personliga berättelser ger en insikt i vad detta innebär för de drabbade. Tahir Hamut Izgil, uigurisk poet och filmmaka­re, blev på grund av sin bakgrund tidigt under denna kampanj kallad till polisens underjordiska lokaler. Där fick familjen lämna blodprov, röstprov och få sina ögon skannade. Maskiner användes till och med för att avbilda hans gångstil.

Allt åker utan medgivande rakt in i en enorm databas som används för att plocka folk till något av regionens fångläger. Detta är ofta inte baserat på vad vederbörande har gjort (som att använda Whatsapp) utan på huruvida de kan tänkas utgöra en fara (genom att tidigare ha rest någonstans eller ha släktingar som bor utomlands).

För att dra det hela ett steg längre har kinesiska företag även börjat utveckla mjukvaror för att bedöma känslor och därmed kunna fängsla individer som inte faller inom de två kategorierna ovan, men som kanske genom en muskelryckning eller en flackande blick ändå ser ut att utgöra ett hot.

Vid sidan av att kontrollera meningsmotståndare så fyller övervakningssamhället ytterligare en funktion. När Kinas tillväxtmotor nu börjar hacka så behövs ett nytt slags socialt kontrakt. Det består i att medborgare uppmuntras att överlämna data och offra sin integritet i utbyte mot teknologi som gör livet säkrare och enklare.

När övervakning kommer på tal ligger paralleller med George Orwells 1984 alltid nära till hands. Men i Surveillance­ State­ framhålls istället Vi av den ryske författaren Jevgenij Zamjatin från 1924 som en bättre jämförelse. Huvudpersonen lever i världens enda kvarvarande stat, där invånarna benämns med nummer och alla individers beteende avgörs av koder och ekvationer som staten genererar genom logiska beräkningar.

Inslag av detta kan anas i den välbärgade staden Hangzhou på Kinas östkust, som har fått vara ett försökslaborato­rium för teknologi med diametralt annorlunda syfte än i Xinjiang. I ett av distrikten påbörjades 2017 projekt ”Stadsöga” med att det numera multinationella företaget Hikvision installerade 1 600 övervakningskameror i ett av stadens distrikt.

Med hjälp av artificiell intelligens underlättar kamerorna trafikstockningar genom att maximera rödljusens effektivitet, vilket bland annat gör att sjukvårdspersonal har kommit fram snabbare till olycksplatsen eller sjuklingars bostäder med räddade liv som följd. Samtidigt håller de dygnet runt utkik efter allt som skiljer sig från mängden. Genom att identifiera gatuförsäljare utan tillstånd eller reagera när sopor kastas på fel ställe ska staden hållas ren och säker.

Projekt som Stadsöga syftar till att skapa allmänt stöd för övervakningen och samtidigt utveckla systemet ytterligare. För samma teknologi som Hikvision och Huawei använder för att förbättra livet för Hangzhous medborgareanvänds samtidigt för att låsa in minoritetsfolk på andra sidan landet och till att leta upp aktivister däremellan.

Repressionen stannar givetvis inte heller inom Kinas gränser. För Tahir Hamut Izgil, som lyckades lämna Xinjiang innan helvetet bröt loss på riktigt, väntar nästa dilemma. Ska man tala ut om repressionen, och riskera att släkt och vänner som är kvar där hemma råkar illa ut? Även svenska uigurer som undertecknad har intervjuat brottas med precis samma bekymmer, och vågar inte ens kontakta familjemedlemmar av rädsla för att dessa ska straffas.

Med anledning av frågans internationella karaktär innehåller Surveillance State­ intervjuer med 150 personer i 14 länder. Bland annat har författarna åkt till Uganda, där presidenten Yoweri Museveni, som har styrt landet sedan 1986, fick hjälp av Huawei att inför ett val bryta sig in i oppositionsledarens telefon.

Som tack belönades företaget med ett miljardkontrakt på övervakningssystem inklusive ansiktskameror, vilket gav Museveni ännu större möjligheter att förtrycka politiska motståndare eller demonstranter efter att ha lyckats hålla sig kvar vid makten.

Exporten av kinesisk övervakningsutrustning har länge pågått till en rad länder och intensifierats med hjälp av Kinas så kallade nya sidenvägar. Detta rimmar väl med ambitionen att erbjuda ett alternativ för de ledare som inte vill följa den västerländska modellen med fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Under Xi Jinping har utmaningarna mot Washington Consensus blivit mer uttalade. Vid sidan av teknologi för övervakning och repression framhålls det egna politiska systemet nu som ett alternativ för världens utvecklingsländer.

Och ambitionen sträcker sig numera längre ändå. Med sitt stöd för den ryska invasionen av Ukraina och besöket i Moskva i mars har Xi Jinping visat att han vill använda Kinas ekonomi och teknologi för att även utmana europeisk säkerhetspolitik genom att omkullkasta hela den rådande världsordningen.

I sin tidigare bok China. Fragile Superpower (2007) menade Susan Shirk att Kina kan framstå som starkt utomlands men i själva verket är svagt på hemma­plan. Hon varnade vidare för att landets inhemska utveckling riskerar leda till oväntade krig i Asien.

I sin nya bok fastslår Shirk utan krusiduller att ”ett nytt kallt krig redan har inletts”. Det är dock annorlunda än det förra eftersom Peking är både rival och samarbetspartner; USA handlar nu mer med Kina på en dag än vad man gjorde med Sovjetunionen under ett år just innan­ muren föll.

Därför utkämpas detta kalla krig (ännu) inte på slagfältet utan inom områden som ekonomi, teknologi, politik och information. En indikation på hur motsättningarna ser ut är hur problematiskt det internationella samarbetet kring covid-19 har varit jämför med sars, ebola eller svininfluensan.

Risken finns dock att Kina bitit av mer än man klarar att tugga. Begreppet ”overreach” beskriver Shirk som att ”överdriva något på ett vis som är kostsamt för en själv” eller ”omkullkasta sig själv genom att försöka göra eller vinna för mycket”.

När Pentagon eller andra amerikanska aktörer tidigare velat begränsa samarbete med eller tillgång till Kina har det amerikanska näringslivet ofta protesterat. Regleringar, påtryckningar och teknikstöld gör att dessa protester inte längre är lika högljudda.

Pekings internationella relationer präglades under Mao Zedong av kamp och under Deng Xiaoping av tillmötesgående. I dagens Kina, tillstår Shirk, har Dengs texter och tal nästan helt försvunnit. Efter årtion­den av återhållsamhet har Kina istället börjat konfrontera andra länder.

Denna politik har kommit tillbaka ”som en bumerang” i form av försvarsreaktioner. Även i utvecklingsländer där kinesiska lån har finansierat vägar, hamnar, flygplatser och järnvägar så har politiker och invånare börjat debattera riskerna med ett beroendeförhållande till Kina.

Som akademiker och tidigare högt uppsatt tjänsteman vill Susan Shirk mena att det har funnits genuina intentioner till demokratiska reformer i den politiska toppen, men att dessa helt har försvunnit under Xi Jinpings ledarskap. När han under årets parlamentssammanträde i mars åter överförde makt från regering till parti, sade Shirk till Wall Street Journal att ”Xi återställer mycket av Maos modell, där partiet hanterar ekonomin och ideologisk lojalitet överträffar professionell kompetens”.

I egenskap av historiker, med regimens uttalanden och beteende som främsta källa, vill Frank Dikötter däremot argumentera för att partiet aldrig har haft för avsikt att lätta på kontrollen över vare sig politik eller ekonomi. I själva verket har ingen större skillnad funnits i mentaliteten mellan de olika ledarna efter Mao Zedong. Snarare än intentioner så är det partiets resurser, förmåga och självförtroende som har förändrats.

Josh Chin och Liza Lin är inte lika intresserade av den sortens ställningstaganden. Istället påminner de oss om vad som står på spel då Peking nu växlar upp sina geopolitiska ambitioner. Om Kina ersätter USA som global supermakt riskerar världsordningen att formas mind­re av liberala värderingar, och i högre utsträckning av ”genomträngande statlig övervakning”.