På ett centralt ställe i Charles Péguys verk diskuterar han Ernest Renan, religionshistorikern och filosofen som avvek från prästbanan och blev en banerförare för de moderna idéerna och den vetenskapliga metoden. Läser man de texter som eftervärlden har sett som programskrifter för modern vetenskap tillräckligt noggrant märker man emellertid hur kluven Renan egentligen är. Renan smyger, enligt Péguy, förbi viktiga problem han annars visar sig vara klart medveten om. Anledningen är enkel: ingen konverterar två gånger. Att bryta med sina gamla meningsfränder i en högre sannings namn kräver mod, men att upprepa proceduren kräver ett ”andra gradens mod”:

Jag tror inte att det finns många exempel på människor som efter att ha fullbordat denna första uppoffring, och som efteråt ...