Vem äger Ryssland?
Den ryske poliskonstapeln Aleksej Dumovskij vädjade i november 2009 på Youtube till självaste Putin. Ärendet var angeläget. Den förtvivlade polisen bad presidenten om att sätta stopp för den systematiska korruption som bestod i att poliser av sina chefer tilldelas kvoter som anger hur mycket mutor de ska dra in. Detta leder till, sade Dumovskij, att polisen ägnar sig åt ”att avslöja icke-existerande brott och fängsla oskyldiga människor”. Dumovskij tillfångatogs omedelbart, anklagad för bedrägeri och korruption.
Historien återberättas i Karen Dawishas Putin’s Kleptocracy, en ambitiös och spännande genomgång av organiserat tjuveri i president Putins Ryssland. Förlaget Cambridge University Press skulle egentligen ha publicerat boken, men fick kalla fötter av Dawishas alla påstådda avslöjanden. Med tanke på Storbritanniens stränga ärekränkningslagar såg sig förlaget tvunget att tacka nej.
Vid refuseringen bröt Karen Dawisha en gammal hederskod och publicerade korrespondensen mellan henne och förläggaren i The Economist. Boken hittade snabbt en utgivare i USA, hemort för The First Amendment och dess värnande om en närmast obegränsad yttrandefrihet plus 800 000 advokater, fler än i hela övriga världen sammantaget.
Vad Karen Dawisha skildrar är välkänt styckevis och delt. Men den kompakta sammanställningen av oegentligheter skrämmer. Ryssland framtonar som en riktig skurkstat med djupa sociala orättvisor. Enligt författaren äger i dagens Ryssland 110 miljardärer 35 procent av alla tillgångar. Skillnaden mellan rika och fattiga är två gånger så stor som i väst. Parlamentet har av Kreml reducerats till en diskussionsklubb. Putin lutar sig politiskt mot de så kallade kraftministerierna, siloviki, de uniformerade departementen – försvars-, inrikes- etcetera.
Ekonomin är misskött. Ryska Rosneft och norska Statoil har en liknande ekonomisk profil; Statoils aktie steg under perioden 2010–14 med 400 procent, Rosneft sjönk under samma tidsrymd med 25 procent. Kapitalflykten utomlands och ointresset för att investera i Ryssland gör att vanliga ryssar bär på en enda ekonomisk dröm: måtte det inte bli sämre än idag. Folket lider, eliten glider. Eller med Karen Dawishas ord: ”For the last ten years, Russia has become a country only for those who are either the chief or a fool.”
Putin och Medvedev, president respektive premiärminister i jordens till ytan största land, påstås kunna vandra omkring i över 26 officiella residens. Putin har som statschef till sitt förfogande, allt enligt Karen Dawisha, fem lyxyachter och racerbåtar till ett sammanlagt värde av110 miljoner dollar, de heltidsanställda besättningarnas löner icke medräknade. Den senaste yachten Olympia, en gåva från några oligarker, värderas till 47,6 miljoner dollar. Det motsvarar olympiastaden Sotjis halva årsbudget.
När Putin tröttnar på sjöluften väntar 58 flygplan på honom. Putins palats vid Svarta havet har en byggkostnad på en miljard dollar och är enligt Dawisha registrerat som presidentens ”privata egendom”. Att Kreml har avvisat det påståendet som ”absurt” nämns inte. Officiellt äger Putin personligen ingenting förutom huset i Sankt Petersburg. Att oligarken Boris Berezovskij har försäkrat att Putin inte tar mutor är inte tillräckligt, enligt Dawisha. Putin är alltför upptagen av makt för att intressera sig för pengar, säger även hans vedersakare. Putin som Midas, det är den stora frågan?
Det ryska systemet bygger på ”järntrianglar” av korrupta affärsmän, samvetslösa politiker och organiserade kriminella. Ryssland har under Putins 14 år vid makten blivit en maffiastat, inte ett laglöst land utan ett land med lagen riktad endast mot fiender. Vilka blir då belönade? Jo, de lojala, de trogna, de som tiger (Dawisha använder maffiakoden för tystnad, omertà). De som kritiserar Putin riskerar olika repressalier som påtvingad landsflykt eller ännu värre. Den gamla sovjetiska bestraffningen att skickas iväg som ambassadör till Ulan Bator framstår som närmast löjligt gråtmild.
Det unika med Putins oligarker är den smala ”rekryteringsbasen”. De är antingen KGB-kamrater från högskolan och Dresden, eller också gamla polare från Leningrad/Sankt Petersburg som 1996 bildade bostadskooperativet Ozero. Putins äldsta vänner, bröderna Boris och Arkadij Rotenberg, träffade han i sin ungdoms judoklubb i Leningrad. Alla dessa presidentens män – kvinnor göre sig icke besvär – uppvisar den lojalitet som Putin kräver. Oligarker som har hamnat i onåd kan få strafflindring om de är hederskonsul, parlamentariker eller krönta med statliga ordnar. Jakten på status, ära och berömmelse är alltså inte ren fåfänga utan också en överlevnadsförsäkring.
Dawisha påpekar att såväl åtal har väckts och förundersökningar inletts mot Putin gällande mutbrott och maktmissbruk. Allt har emellertid lagts ner i takt med Putins imponerande klättring mot maktens höjder, från ”en riktig ungdomsligist” (Putins egen karaktäristik), KGB-agent, vice borgmästare i Sankt Petersburg, ställföreträdande chef för president Jeltsins förvaltningsenhet, KGB-chef, premiärminister och president.
DDR-åren fick ett hastigt slut med murens fall. KGB-dokument eldades upp, enligt Putins egen utsago ”tills kaminen exploderade”, och resten fraktades till Moskva i fem fullastade militärlastbilar. Putin återvände till sin födelsestad. I Sankt Petersburg blev han chef för Kommittén för utländska förbindelser, som med all säkerhet berikade staden och, mindre säkert, honom själv.
Under sina fem år (1991–96) som vice borgmästare i Sankt Petersburg reste Putin 60 eller 70 gånger till Finland, ofta under förfalskad identitet skriver Dawisha med den flitigt citerade Anders Åslund som källa. Efter flyg till Gibraltar tog sig Putin illegalt (falska pass) minst fem gånger enbart 1999 till Spanien sjövägen. Dawishas källa är spanska myndigheter.
Efter tragedin med atomubåten Kursk i augusti 2000 då samtliga 118 besättningsmän omkom bär Putin, enligt Dawisha, med sig en nervositet vad gäller medierna. Monopoliseringen av massmedierna i kombination med begränsande yttrandefrihetslagar, skattekontroller och rena trakasserier har satt munkavle på ryska medier. Det är ingen tillfällighet att Karen Dawisha tillägnar sin bok ”To free Russian journalism”. Jag har själv hört ryska journalistkolleger säga mellan skål och vägg (men aldrig vågat upprepa det i min bandspelare): ”Om du kritiserar mäktiga personer kan vad som helst hända. Vad som helst.”
Karen Dawisha använder sig mestadels av andrahandskällor. Den kalla krutröken ligger tätt över boksidorna. Det är ”bara” den rykande pistolen (primärkällorna) som saknas. Att så få originalhandlingar presenteras är onekligen en svaghet, samtidigt vore det kanske väl mycket begärt med tanke på det slutna land som Ryssland har blivit. Mutor gillar kvitton ungefär lika mycket som eld tycker om vatten.
Karen Dawisha är Rysslandsexpert och professor i statsvetenskap vid Miamiuniversitetet. Ibland blir hennes ögon naivt stora vid skildringarna av maktkoncentrationen, privilegierna och kompis-nepotismen. Det är som om Putins Ryssland föddes i ett historiskt och ideologiskt vakuum, som om det aldrig funnits ett tsaristiskt Ryssland (då oligarker hette bojarer) och ett kommunistiskt Sovjetryssland (med sin nomenklatura). Trots hela 445 sidor omnämns typiskt nog Marx inte en enda gång, Lenin en gång och Stalin två gånger. Det måste vara minimalistiskt rekord för en bok om samtidens Ryssland.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Vilken tyngd ska man då tillmäta Dawishas bok? Professor Anders Åslund, Sveriges internationellt sett mest respekterade Rysslandsexpert, gav mig följande syn på den aktuella boken: ”Karen Dawishas bok är alldeles utmärkt. Den visar hur djupt inblandad Putin varit i organiserad brottslighet åtminstone sedan 1991. Hon har gått igenom all möjlig dokumentation och utvärderat den och dragit slutsatserna. Den kunde vara lättare att läsa om hon hade skrivit den mindre som katalog och flyttat mer material till fotnoterna. Det viktigaste är att boken slutgiltigt bevisar vilken polis-och-skurk-stat Putin har byggt upp. Efter denna bok kommer ingen att säga att Putin är en hederlig säkerhetspolis.”
Inte sedan Masha Gessens starkt Putinkritiska bok har någon i lika hög grad som Karen Dawisha vågat sticka ut hakan i ett ämne där ”mista livet” inte är en skönlitterär hyperbol utan rysk sakprosa. Naturligtvis kommer hon att anklagas för överdrifter, svartmålning, bristande akademisk akribi och att ettusen trehundrafemton fotnoter inte är tillräckligt. Men samtidigt gläder sig säkert många åt en forskare som inte bangar. Försvarssidan finns ju där hela tiden. Till exempel exförbundskansler Gerhard Schröder, som påstod 2004 – och framhärdar i att hävda! – att Putin är ”en klanderfri demokrat”, ein lupenreiner Demokrat. Eller Ungerns Viktor Orbán, som lovprisar Putins auktoritära stil och antiliberala stat.
Karen Dawisha avslutar sin bok med ett kapitel om västs medskyldighet till Rysslands dekadans. Flera banker i Västeuropa har tjänstvilligt ställt upp som tvättmaskiner för smutsiga ryska pengar. I europeiska organisationer (Europarådet, Osse) och på global nivå (FN, WTO) uppträder väst ofta hovsamt mot Ryssland.
Anno Domini 2014 – året då Ryssland ockuperade Krim och angrep östra Ukraina – kan ha inneburit en vändpunkt.