Under slutfasen av min läsning av Jag är både listig och stark, den nya coffee tabledimensionerade bokbiografin om popartisten Olle Ljungström, är jag så uppfylld av livsskildringen att jag börjar titta på Jacob Frösséns utlämnande SVT-dokumentär från häromåret, En film om Olle Ljungström. Mitt behov av rörliga bilder och fördjupning i bokens huvudperson är omättligt. Någon intervju med bokens författare är jag helt ointresserad av.

Nu förhåller det sig dessutom så att boken inte har någon författare. På omslaget står bara Olle Ljungströms namn, trots att stora delar av boken är skriven av journalisten Elin Fredrikson – angiven som ”skribent” på försättsbladet, inordnad bland ”producent”, ”redaktör” och ”korrekturläsare”. Mot Fredriksons vilja, menade hon, och drog i gång en rättsprocess mot bokförlaget strax efter utgivningen.

Att börja gräva i detta är som att peta i gulmyrors underjordiska sandslott, ett myller av aggressioner kommer upp till ytan.

Förlaget säger att allt är reglerat i avtal och menar att boken inte bara är en text utan en mosaik av Elins intervjuer, vänners texter, texter av Olle Ljungström själv och hans mamma och inte minst av målningar, teckningar, foton samt nio filmer och lika många nyinspelade låtar på en dvd som medföljer boken. Elin Fredrikson har varit en del i ett större kreativt team, en anlitad skribent utan konstnärligt inflytande. Men Svenska Journalistförbundet backade upp sin medlem och krävde en central uppgradering av hennes okränkbara författarnamn.

När jag pratar med en rad av de medverkande i boken framkommer det att många av dem haft svåra samarbetsproblem med en ”negativ” och ”gnällig” Fredrikson som ”inte hade gjort någon research”, ”inte gjorde annat än klagade på hur jobbig Olle var” och som ”ville ta sitt namn från boken”, men som när hon såg hur omtyckt och uppskriven boken blev ”plötsligt ville stå som ensam författare till boken”. En av de intervjuade, också författare och journalist, blev så förfärad över ”sitt” kapitel att han skrev om det från grunden.

Fredrikson ger en motsatt bild – att hon drivit projektet ensam i ett års tid och utan stöd fått ”kämpa med att hålla Olle på gott humör”.

Så hur kan en så kaotiskt konfliktfylld och negativt laddad bokproduktion ge mig en av mina största läsupplevelser på länge? Mysteriet blir inte mindre av att jag till en början – efter ett patetiskt förord och ett långt, besvärande ickelitterärt inledningskapitel skrivet av Olles mamma – dömer ut boken som ett amatörmässigt haveri. Några timmar senare har jag emellertid återvänt till moderns kapitel för en omvärdering, inser att det fungerar som en lysande illustration av svikna moderskänslor och emotionellt utsatt föräldraskap, och fortsätter att läsa fram och tillbaka i boken, ta pauser och tänka, lägga in mitt eget liv som insats i förståelsen och identifikationen.

Denna upplösning av författarrollen, av den ensamme, geniale, litterärt kontrollerande biografiskrivaren, får mig faktiskt att komma närmare den skildrade människan. Bristerna – som patetiken i några av vänporträtten, mammans nyktra tårar av både distanslös kärlek och lidande trötthet, överflödet av Olles målningar, klotter och skisser – bidrar mer än stör. Det avgörande är hur man, i stället för att styras av en stark författares fasta hand mot dennes egen sammanhängande idé lockas att kapsla in sina egna minnen, känslor och erfarenheter i berättelsen.

Jag tror att detta hade varit omöjligt för kanske bara tio år sedan. Då hade boken sågats och jag hade läst den med en fnysning snarare än fascination. Men på senare år har vi upplevt en snabb tillvänjning av kollektivt kulturskapande, en upplösning av gränserna mellan sändare och mottagare. Det moderna, redaktionellt kreerade tv-dramat har uppgraderats till närapå finkultur och allt fler bokidéer lanseras och realiseras av redaktörer i stället för av ensamma författare. Och ensamma författare söker i allt högre grad kollektiva arbetsmiljöer.

Olle Ljungström har gjort en livsresa liknande den Beppe Wolgers gjorde – ung och firad men olycklig Stockholmshipster flyr till landsbygden för att börja måla och söka en lugnare familjelycka. Beppe Wolgers skrev utifrån detta en storartad självbiografi i tre delar, något den obotlige fragmentdiktaren Olle Ljungström aldrig skulle kunna göra. Tack vare kollektivkulturskapandets landvinningar idag har vi ändå fått en biografi över Ljungström som är precis lika gripande som Wolgers verk – inte som litteratur men som livsskildring.

Om man ser glidningen från auteurtill kollektivkultur som ett gryende paradigmskifte förstår man bättre skyttegravskrigen som följer.

Ett större exempel än det mellan Elin Fredrikson och bokförlaget Nygren & Nygren är kriget mellan skivindustri och fildelare, där båda sidor ser varandra som ”snyltare” och sig själva som kulturstödjande. Det framhålls ofta att skivbolagen börjar bli obsoleta, men jag tror tvärtom att deras självuppfattning som faktiska kreatörer tvärtom går mot en renässans. Skivbolag kommer i allt större, snarare än mindre, utsträckning att skapa konst genom att matcha stjärn ämnen med dreamteam av låtskrivare, producenter, imagemakare och musiker – se bara på hur de skivbolagskreerade tv-talangjakterna dominerar både popvärlden och tv-tablåerna.

På liknande sätt kommer bokförlag alltmer att fungera som Nygren & Nygren i Olle Ljungström-projektet: som kreativa redaktioner där ”artisten”, ansiktet utåt, inte nödvändigtvis är den enskilt upphöjde författaren.

Kriget mellan Fredrikson och förlaget gäller främst copyrighten, och därmed exempelvis biblioteksersättningen, som i detta fall tillfaller Olle Ljungström och inte Fredrikson. Min ryggradskänsla säger att detta är fel. Men det är gamla nerver som rycker till. Jag har också börjat få processer i tanken som ser fram emot omkullkastningar av hur vi definierar kreatörer, upphovsliga rättigheter och kulturarbetens ersättningar och definitioner.

Kanske får vi, i framtidens Babel-program i tv, möta redaktörer, curatorer och producenter i lika hög utsträckning som författare med solokarriärer. Kanske kommer redaktioner att skriva biografi er i högre grad än ensamma genier och spökskrivare. Kanske kommer litteraturkritiken att i allt högre utsträckning lägga in sin egen delaktighet i en läsupplevelses kollektiva psykologisering och fördjupning och mindre fokus på en enskild författares förmåga till detta.