När ledaren för den arkeologiska utgrävningen visade dem morgonens fynd tänkte volontärerna att det måste vara ett skämt, ett spratt som veteranerna spelade nykomlingarna.

Fyndet bestod av tio helt vanliga olivkärnor. Yosef Garfinkel lade dem i handflatan och visade dem för var och en. Medan experterna förundrade sig över de minimala föremålen kände sig volontärerna mest förbryllade. Var detta de utlovade ”skatterna”?

Men det var inget skämt. Olivkärnorna skulle bli ett kraftigt argument i polemiken kring en av Bibelns mest omstridda gestalter: kung David. Var David grundaren av en hebreisk stormakt, föregångaren till det som i dag är staten Israel? Eller styrde han över ett kungarike i miniatyr och förhärligades av Bibelns författare århundraden efter sin död?

Om detta tvistar de lärde. I den ena ringhörnan har vi Israel Finkelstein, professor i Tel Aviv, som slaktat många av den bibliska historiens heliga kor, bland dem berättelserna om israeliternas slaveri i Egypten och deras uttåg därifrån. Inga arkeologiska fynd kan styrka att dessa händelser ägt rum. Lika tunt är faktaunderlaget för den gängse uppfattningen om David som sin tids regionala centralgestalt.

Mot Finkelsteins stränga källkritik står hans kollega Yosef Garfinkel från Jerusalem, som beväpnad med olivkärnorna och andra arkeologiska trumfkort, anser sig kunna belägga den traditionella synen på David.

Utgrävningarna 2008 var de första som utfördes på Khirbet Kiyafa, en kulle belägen 30 kilometer sydväst om Jerusalem. Som vanligt var de flesta av utgrävarna volontärer från en rad länder, utan specialkunskaper. De kunde inte hantera hackan, arkeologins viktigaste verktyg, och de visste inte mycket om Bibeln eller biblisk arkeologi. Men arkeologerna, restauratörerna och kartritarna i arbetslaget delade gärna med sig av sina kunskaper. På eftermiddagarna, när de rengjorde keramikskärvorna de samlat in, lyssnade de på yrkesmännens berättelser ur Gamla testamentet: om hur Moses hade fört sitt folk genom öknen, om Josuas erövring av det förlovade landet och Simsons hjältedåd. Men framför allt berättade de historierna om kung David, eftersom Khirbet Kiyafa ligger i Judéen där den bibliske hjälten började sin bana som krigare. Vid kullens fot breder Elahdalen ut sig, där David dödade den filisteiske jätten Goliat med en enda sten från sin slunga.

Uppfyllda av de bibliska berättelserna började volontärerna fantisera om att hitta krigsbytet som den djärve kungen skulle ha lagt beslag på under krigen mot filistéerna, israeliternas arvfiende och Gamla testamentets eviga ”bad guys”.

Yosef Garfinkel förklarade för de misstrogna noviserna hur värdefullt fyndet var. Olivkärnorna kom från en boplats. Med kol 14-metoden, som daterar organisk materia, kunde man fastställa deras ålder och därmed tidsbestämma de omgivande ruinerna (sten går ej att datera med kol-14). Garfinkel höll tummarna för att kärnornas tid skulle sammanfalla med Davids.

Garfinkel kände till kullen som sin egen ficka. År 2007 hade han genomfört en minutiös kartläggning av området tillsammans med Saar Ganor, arkeolog vid Israel’s Antiquities Authority (IAA). Några månader tidigare hade en jakt på några gravplundrare fört Ganor till toppen av den kulle som araberna kallade Khirbet Kiyafa. Tjuvarna hade kommit undan, men istället upptäckte Ganor ett enormt, utmejslat stenblock.

När Garfinkel och hans team undersökte området upptäckte de fler liknande stenblock, alla djupt försänkta i marken och placerade i cirkel kring kullens krön. Arkeologerna betraktade varandra under andlös tystnad: Muren de upptäckt var av samma typ som den som brukade omgärda bibliska städer.

Utifrån detta drog Garfinkel slutsatsen att det för flera tusen år sedan måste ha legat en israelitisk stad på platsen. Nu återstod att ta reda på stadens namn och dess grundare. Professorns första tanke var att det måste röra sig om kung David, men det krävdes ytterligare bevis. Garfinkel, en lärd herre med tjocka glasögon och ett blygt leende, hade vunnit forskarsamhällets respekt för sina studier av Israels forntid, men nu befann han sig på djupt vatten. Bland hans mest namnkunniga kolleger fanns det flera som ifrågasatte att David och hans son Salomo skulle ha byggt något annat än sina egna lerhyddor – än mindre några stormakter eller tempel.

Vad säger då Gamla testamentet om den person som fick utgrävarnas fantasi att skena vid Khirbet Kiyafa? De två Samuelsböckerna för oss tillbaka till 1000-talet f. Kr., när filistéerna i kustområdet hotade att lägga under sig höglandets israelitiska stammar. Ställda inför utmaningen krävde stamhövdingarna att profeten Samuel, som då var folkets ledare, skulle utse en kung under vilken de kunde stå enade mot fienden. Efter att ha rådfrågat Gud utsåg Samuel Saul, av Benjamins stam, till israeliternas förste kung. Saul visade sig vara en lysande strateg, men efter att ha förbrutit sig mot de religiösa lagarna föll han i onåd hos Gud (eller åtminstone hos Samuel). Därför ersatte Samuel honom på tronen med David, en herde från Betlehem som efter sin seger över jätten Goliat tjänstgjort som musiker vid Sauls hov och därefter utsetts till kungens väpnare och make till hans dotter Mikal.

David nedgjorde inte bara filistéerna. Han underkuvade också, i en rad framgångsrika fälttåg, de angränsande folken – moabiterna, edomiterna och araméerna – och införlivade dem med det israelitiska riket. Efter Davids död blev Salomo kung över en stormakt som sträckte sig från Röda havets stränder till floden Eufrat i Mesopotamien.

Enligt Gamla testamentet är David den kung som Messias, judarnas frälsare, ska härstamma från. Men samtidigt som skriftens författare gör stor affär av Davids förtjänster, så idealiserar de honom inte. Hans mörkaste sidor redovisas. Denna märkliga öppenhet gör Bibelns kapitel om honom till en thriller, späckad med sex, svek, intriger och action. David konspirerade mot Saul på sin mödosamma väg mot toppen; han gjorde sig till ledare för en grupp judar som gick i tjänst hos ingen mindre än Akish, en av de filisteiska fiendekungarna. Väl på tronen skickade David en av sina mest lojala befälhavare, Uria, på ett omöjligt uppdrag, med baktanken att han skulle stupa, på det att kungen skulle kunna överta hans sköna hustru Batseba. (Så skedde också, Batseba blev drottning och moder till kung Salomo.) Som ett sista brott ger David i uppdrag till Joav, hans högra hand, att utrota den forne välgöraren Sauls ättlingar.

Skildrad på det sättet framstår David i sin ambivalens som så ”modern” att den israeliska parlamentsledamoten Yael Dayan för några år sedan använde sig av David för att försvara de homosexuellas rättigheter i staten Israel. Med hänvisning till den djupa vänskapen mellan David och Jonatan, Sauls förstfödde, hävdade politikern att David skulle ha haft homosexuella böjelser, vilket naturligtvis möttes av ett ramaskri från de ortodoxa.

För vissa forskare är Gamla testamentet ej mer än en samling myter och fiktiva berättelser. Har de rätt har David inte mer historisk substans än Aragorn i JRR Tolkiens Sagan om ringen eller kung Artur i den keltiska litteraturen.

Dessa forskare, anförda av Niels Peter Lemche vid Köpenhamns universitet och Philip Davies vid Sheffielduniversitetet, brukar kallas minimalister eftersom de förminskar – eller snarare avfärdar –Gamla testamentets tillförlitlighet som historiografisk text. För dessa skeptiker är det enda tillförlitliga sättet att rekonstruera Israels förflutna att studera utombibliska källor.

Just en sådan källa skulle skaka minimalisterna i deras syn på Bibeln som blott och bart en sagobok. 1993, i Tel Dan i norra Israel, påträffades ett stycke av ett stenmonument från 800-talet f. Kr. Det bar en inskrift där den arameiske kungen Hazael skröt om att ha besegrat en kung ”av Davids hus”. Fyndet i Tell Dan var ett hårt slag för minimalisterna eftersom en utombiblisk källa här omnämnde David som en människa av kött och blod. I ett slag rycktes Gamla testamentets status som historisk källa upp flera pinnhål.

Men polemiken kring kungen med de vackra ögonen och det lockiga håret skulle komma att ta andra riktningar. Vi återvänder till ruinkullen Khirbet Kiyafa. 2009 mottog Yosef Garfinkel en nyhet som hänförde honom och de andra i arbetslaget. Kol 14-proverna visade att de äldsta olivkärnorna var från slutet av 1 000-talet f. Kr. och de yngsta från början av 900-talet. Därmed borde staden man grävde fram härstamma från en period som enligt de flesta forskare (minimalisterna undantagna) sammanfaller med Davids regeringstid. Vid det tillfället hittade utgrävarna ännu en stadsport från vilken Garfinkel kunde sluta sig till det ursprungliga namnet på staden. Begreppet ”två portar” översätts till hebreiska som ”sha’ara’im” (Shaarajim i svenska Bibeln), och en stad med det namnet nämns två gånger i Bibeln. På ett av ställena, i 1 Sam. 17:52, beskrivs hur filistéerna flyr från David tillbaka till sin fästning och hur det sedan låg fallna filistéer ”längs Sha’ara’im-vägen ända till Gat”.

Av de sex utgrävningar som ägt rum på kullen var de två första de mest fruktbara. I juli 2008 hittade en ung volontär en keramikskärva med en inskrift från 900-talet f. Kr., som enligt paleograferna är den äldsta kända hebreiska texten. Under arbetet stötte grävarlaget på hundratals ben från get, får och nötkreatur, men inga spår av svin. Till skillnad från filistéerna, som frossade i fläsk, skydde israeliterna det ”orena djuret” – ännu ett indicium på att den 25 000 kvadratmeter stora staden med sina 500 invånare lydde under Judéen.

Med dessa bevis på handen bestämde Yosef Garfinkel att det var dags att offentliggöra utgrävningarnas resultat. Inför ett auditorium fullsatt av journalister och arkeologer tillkännagav Garfinkel att Sha’ara’im var upptakten till en omvälvande urbaniseringsprocess i antikens Israel. David hade gjort Jerusalem, byggt ovanpå det som tidigare var staden Jebus, till huvudstad i sitt rike. Men Sha’ara’im var den första helt israelitiska staden. Tecknen var talrika: Husen som stöttades av dubbla murar; de två stadsportarna och ståthållarens palats som reste sig högst upp på kullen – allt detta skulle tjäna som modell för liknande, senare städer i Judéen, som Beersheba, Debir eller Mispa.

En solig dag dök en lång herre med yvigt skägg upp på kullen. Det var Israel Finkelstein, världsberömd arkeolog från Tel Aviv, ryktbar för sin respektlösa, för att inte säga omstörtande, syn på det gamla Israel.

Efter att ha utbytt artigheter med Garfinkel och hans arbetslag vände sig Finkelstein utan dröjsmål mot den västra porten. Han studerade den under en lång stund, kände på den och undersökte den ingående. Portaler och stadsportar var hans specialitet. Under 1990-talet, medan han ledde utgrävningarna i Megiddo, en imponerande biblisk stad i södra änden av Jesreelslätten, hade Finkelstein föresatt sig att finna svaret på en gåta som ingen av hans kolleger hade lyckats lösa. Det ansågs fastställt att porten i Megiddo, liksom portarna i Hazor i Galileen och Geser i den centrala delen av landet, härstammade från den senare delen av 900-talet f. Kr. Därmed sammanföll de tidsmässigt med Salomos regeringstid. Finkelstein tyckte att det saknades en fundamental bit i den uppfattningen. Om det stämde att Salomo var den förste att bygga den specifika typen av stadsportar, hur kom det sig då att det inte fanns några liknande konstruktioner i Jerusalem från samma tid? Det verkade ologiskt att Salomo skulle sätta igång stora byggnadsprojekt i perifera städer men inte i Jerusalem, rikets huvudstad och sätet för hans storverk, det första judiska templet.

Gåtans uppkomst, antog Finkelstein, måste bero på en kronologisk felberäkning. En felberäkning som uppstod när den israeliska arkeologins grundare tog för givet att Bibelns berättelser om David var sanna. Att han varit kungen som först förenade alla israeliter under en krona och att hans son Salomo hade rest templet var axiomatiskt i deras system.

Men Finkelstein hade visat att de avancerade försvarssystemen och palatsen som israeliterna byggde i Hazor, Geser och Megiddo inte var från 900-talet f. Kr. utan från 800-talet. Det innebar att de måste ha upprättats på order av kungar som kom efter David och Salomo. Om man vid utgrävningarna i Jerusalem inte hittade några arkitektoniska storverk från Davids och Salomos tid, resonerade han, så innebar det att det dåtida Jerusalem inte varit mer än en fattig bergsby vid öknens rand.

Finkelstein, den bibliska arkeologins enfant terrible, tvivlade inte på att David hade existerat. Inte heller ville han ta ifrån David äran av att ha grundat en dynasti som under seklernas lopp skulle bli en av de viktigaste. Men det var ett misstag att blanda ihop verklighetens David med den storvulne kung som porträtteras i Samuelsböckerna. Reducerad till sina verkliga proportioner var David en djärv och förslagen soldat som tack vare sina krigiska färdigheter blev hövding över en stam i Judeen. Hans rike bestod av ett tjugotal mindre herdebyar, utspridda över ett kargt och stenigt landskap, med en befolkning som inte översteg 5 000 invånare. Hur orädd han än var så hade han aldrig tillräckliga resurser för att underkuva stammarna i norr, än mindre för att starta den typ av omvälvande urbaniseringsprocess som Finkelsteins kollega Yosef Garfinkel såg framför sig på ruinkullen Khirbet Kiyafa.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I de frodiga dalar som utbreder sig norr om Betel (på dagens karta: strax norr om Ramallah på Västbanken) fanns däremot förutsättningar för en centraliserad och välmående stat. En sådan uppstod också under senare delen av 800-talet f. Kr. Enligt Finkelsteins uppfattning slösar Gamla testamentet ära och berömmelse över David och Salomo, fast de som egentligen borde uppmärksammas är Omri och hans son Achav, vilka förde Israels Nordrike till dess höjdpunkt mellan 884och 852 f. Kr. Det var kungarna i Nordriket (också kallat Israel) och inte David i Sydriket (Juda) som återuppbyggde Megiddo, Geser och Hazor och som gjorde Samaria till huvudstad i ett av de rikaste och mäktigaste kungarikena i hela regionen. Det förhåller sig till och med så att inskriften på monoliten i Kurk, ett stenmonument som hittades i Turkiet 1861, berättar att Achav var den mäktigaste av alla de kungar som slogs mot den assyriske kungen Salmanassar III vid slaget i Quarcar 853 f. Kr.

Den stora frågan är varför Gamla testamentets nedtecknare ville förhärliga David och Salomo och förminska Omri och Achav, vilka brännmärks som avgudadyrkare och nidingar (”de värsta som alstrats i en judisk livmoder”).

De flesta bibelforskare, och Finkelstein med dem, anser att Samuelsböckerna och Kungaböckerna, som återger berättelser om både de nordliga och de sydliga kungarna, blev nedtecknade och sammanställda först på 600-talet f. Kr. , på uppdrag av kung Josia, den sextonde ättlingen till David och en av Juda rikes mest framgångsrika kungar.

För att förstå vad Josia hade för avsikt med sammanställningen av Biblen måste man ta den geopolitiska situationen i beaktande. På 700-talet f. Kr. hade assyrierna lagt under sig kungariket Israel (”Nordriket”) och utplånat varje spår av israelitiskt herravälde i regionen. Men 100 år senare gick Assyrien in i en period av splittring, drog sig tillbaka och efterlämnade ett realpolitiskt vakuum. Det var ett strålande tillfälle för Juda rike (”Sydriket”), som då befann sig på sin höjdpunkt, att lägga under sig stammarna i norr. Men Josias planer skulle inte ha gått att genomföra utan en ideologisk plattform – i dag skulle vi kalla det en propagandakampanj – som legitimerade detta inför invånarna i norr. Det var i det syftet bibelnedtecknarna i Juda skildrade David som grundaren av ett förenat kungarike – som möjligtvis aldrig har existerat – och Salomo som den rikaste och mäktigaste av de israelitiska kungarna. Josia kunde då peka sin skapelse och säga: ”Så var det från början!”

Betyder det att Samuelsböckerna och Kungaböckerna endast är en samling myter? Nej. Enligt Israel Finkelstein skrevs berättelserna genom att man vävde ihop Sydrikets historier om dygdemönstret David med Nordrikets skildringar av honom som en slug skojare. Det är bakgrunden till den häpnadsväckande komplexiteten hos den kulturhistoriska figur som judarna än i dag ser som föregångaren till Messias och som de kristna håller för Jesus mest betydande anfader.

Yosef Garfinkel kände sin kollega från Tel Aviv tillräckligt väl för att gissa sig till hans åsikt om utgrävningarna i Khirbet Kiyafa. Han blev inte överraskad när Finkelstein beskyllde honom för att ha byggt ett luftslott på grundval av en näve olivkärnor, och då han hävdade att David skulle ha initierat urbaniseringsprocessen i det gamla Israel. Enligt Finkelstein var fyndet av den hebreiska inskriften och bristen på fläskben inte tillräckligt för att koppla staden på kullen till David. Finkelsteins uttalanden, som basunerades ut i massmedierna, väckte indignation i arbetslaget och bland volontärerna, som hade blivit glödande beundrare av David. Garfinkel har beordrat dem att hålla sig lugna. I sinom tid skall han göra upp med Finkelstein, på något av de symposier där arkeologientusiasterna infinner sig i massor och väljer sida som under en boxningsmatch.

I Israel, där varje hus- och vägbygge blottar fornlämningar och utlöser akademiska och politiska strider, är det som skedde för 3 000 år sedan i mångas ögon lika relevant som dagens dramatik. Det gäller i synnerhet David, israeliskt nationalhelgon och nyckelgestalt i den judisk-kristna kulturen. Var han en glorifierad fåraherde eller skaparen en av antikens stormakter? Debatten rasar vidare, men David fortsätter att fängsla och inspirera, som han fängslat skulptörer, målare, operakompositörer och forskare genom seklerna.

Översättning: Hanna Andersson