Det bedrivs idag en hel del forskning för att få fram bättre teorier om kausalitet. En av dessa nya teorier kallas för dispositionalism. Bland dess förespråkare finns internationellt renommerade forskare som Alexander Bird, Nancy Cartwright, Anjan Chakravartty, Ruth Groff, Andreas Hüttemann, Stephen Mumford och Eleonore Stump. Det dispositionalistiska synsättet öppnar för nya möjligheter att formulera vetenskapliga teorier i kausala termer. Dispositionalismen har sedan millennieskiftet vunnit alltmer terräng bland både naturvetare och filosofer, och den kan på sikt komma att stöpa om vår världsbild ganska rejält.

Enligt dispositionalismen beskrivs orsaker bäst som kausala krafter, så kal­lade dispositioner, som under vissa omständigheter tenderar att ge upphov till bestämda effekter. Grundläggande fysiska krafter som gravitationen och den elektromagnetiska kraften räknas som dispositioner. Men som dispositioner räknas även specifika kausala egenskaper hos enskilda ting (kapaciteten hos brinnande ved att värma upp luften i sin närhet), liksom även mentala förmågor hos människor (min kapacitet att besluta mig att för handla på ett visst sätt är orsaken till att fönstret öppnas). Dispositionalismen räknar alltså med att det finns många olika slags kausala dispositioner, men typiskt för dem alla är att de kan förorsaka att någonting är eller sker.

Dispositionerna har ett antal gemensamma drag. De är objektivt verkliga egenskaper hos konkreta ting, snarare än bara konstruktioner av vårt mänskliga tänkande. Dispositioner är essentiella egenskaper hos tingen och sätter gränserna för vad ett ting kan förorsaka. Äppelträd är disponerade till att ge upphov till äpplen, men inte till att ge upphov till symaskiner. Ett annat viktigt drag är att dispositioner inte åstadkommer sina verkningar med nödvändighet, utan endast skapar förutsättningar för att verkningarna kan bli verkliga, beroende på omständigheterna. Kort sagt, dispositionalismen har en indeterministisk syn på relationen mellan orsak och verkan. Den är dessutom öppen för att orsaker kan verka antingen före, samtidigt eller, i vissa speciella fall, även efter uppkoms­ten av de aktuella effekterna.

”Dispositioner är essentiella egenskaper hos tingen och sätter gränserna för vad ett ting kan förorsaka.”

Och, slutligen, finns det enligt dispositionalismen inga naturlagar. Som Stephen Mumford hävdar i sin bok Laws in Nature (2004): Begreppet naturlagar refererar inte till någonting verkligt. Regelbundenheterna i naturens händelseförlopp kan endast förklaras med hänvisning till tingens egna inneboende kausala egenskaper.

Dispositionalismen har vuxit sig stark de senaste åren. Men den har en lång förhistoria och knyter an till idéer om kausalitet hos äldre tänkare, ända tillbaka till Aristoteles. Idén att tingens egna egenskaper gör dem kapabla att ha vissa bestämda verkningar är intuitivt näraliggande. Men under 1600- och 1700-talen, då begreppet naturlagar etablerats på allvar, uppkom idén att naturlagar och kausala dispositioner är oförenliga med varandra. Under de åren lades grunden till den moderna standarduppfattningen om kausalitet av tänkare som Thomas Hobbes, Robert Boyle och David Hume, allesammans kritiska mot tanken på dispositioner.

Historien om hur de kausala dispositionerna fördrevs, och hur de i våra dagar har gjort comeback, skildras i boken Reconsidering Causal Powers, nyligen utgiven på Oxford University Press av Benjamin Hill, Henrik Lagerlund och Stathis Psillos. I boken bidrar tolv forskare från olika filosofiska discipliner, främst filosofi­historia och vetenskapsteori, med initierade genomgångar av olika aspekter av denna historia. Boken ger värdefull hjälp att förstå bakgrunden till vår egen tids diskussioner om kausalitet.

Hittills har dispositionalismen knappast fått någon större uppmärksamhet bland svenska forskare. Desto mer glädjande är det därför att läsa det koncisa och initierade kapitlet ”Aristotelian­ Powers, Mechanism, and Final Causes in the Late Middle Ages”, där Henrik Lagerlund, professor i filosofihistoria vid Stockholms universitet, beskriver hur kritiken mot kausala dispositioner kan spåras tillbaka ända till medeltiden. Lagerlunds primära exempel är de nominalistiska 1300-talsfilosoferna William av Ockham och John Buridan. Ingen av dem avvisade helt och hållet idén om kausala krafter eller dispositioner, men båda menade att dessa hör hemma enbart i tankens värld, inte i den materiella världen. Därigenom bidrog Ockham och Buridan till att försvaga den kausala roll som tidigare brukade tillskrivas dispositioner, i synnerhet bland tänkare inom den aristoteliska traditionen.

Den skotske 1700-talsfilosofen David Hume har haft ett särskilt stort inflytande på modernitetens syn på kausalitet och han behandlas i två av bokens kapitel. Särskilt intressant är kapitlet av Hume-experten Peter Millican, som påminner om att Humes texter om kausalitet är svårtolkade och bitvis motsägelsefulla. I Treatise of Human Nature verkar Hume förespråka en subjektivistisk syn på kausalitet som någonting som uppstår genom vårt mänskliga tänkande. Bakom detta står Humes starka empirism, som fick honom att tvivla på förekomsten av orsaker eftersom ingen människa någonsin har sett några orsaker.

I sitt senare verk Enquiry Concerning Human Understanding förespråkar Hume delvis andra uppfattningar. Här talar han om kausala relationer som någonting objektivt, även om han håller fast vid att tingen i världen inte har några kausala krafter. Genomgående i Humes tänkande är, enligt Millican, hans reduktionistiska syn på kausalitet. Kort sagt, kausalitet är för Hume inget grundläggande fenomen utan bör hellre förstås i icke-kausala termer. Hume höll vidare fast vid att alla skeenden i naturen styrs av deterministiska naturlagar och att det därför går att göra säkra förutsägelser. Hume bidrog också till att cementera uppfattningen att naturlagar är oförenliga med tanken på att tingen i världen är utrustade med kausala dispositioner.

Reconsidering Causal Powers ger sig slutligen i kast med induktionsproblemet, en verklig klassiker. Problemet gäller här huruvida man kan dra generella slutsatser utifrån ett begränsat antal observationer, typ: ”de sockerbitar jag hittills har lagt i vatten har smält, alltså smälter alla sockerbitar som läggs i vatten”. Induktiva generaliseringar är mycket vanliga, men hur tillförlitliga är de? Den australiensiske filosofiprofessorn Howard Sankey lägger i bokens sista kapitel fram ett dispositionalistiskt förslag till lösning på en viss typ av induktionsproblem. Hans argument kretsar kring relationen mellan induktion och så kallade naturliga klasser. En naturlig klass är en grupp av ting som har samma grundläggande egenskaper, exempelvis klassen av alla elektroner eller klassen av alla granar. Förenklat går Sankeys argument ut på att alla ting som tillhör samma naturliga klass har likartade kausala verkningar.

Orsaker är ju egenskaper som disponerar ting till att vara kausalt verksamma på något specifikt sätt. Och eftersom alla ting i en naturlig klass har samma grundläggande egenskaper kommer de att tendera att vara kausalt verksamma på samma sätt. Granar har en tydlig tendens till att ge upphov till kottar. Men det kan finnas undantag. Dispositionalismens essentialistiska syn på orsaker löser induktionsproblemet, menar Sankey, samtidigt som frågan om enstaka undantag får sin lösning: dispositioner verkar inte deterministiskt utan probabilistiskt. Huruvida hans slutsats är riktig må läsaren själv bedöma, men hans argument är i vart fall ett exempel på hur dispositionalismen har börjat tillämpas inom samtida forskning.

Forskarna som medverkar i Reconsidering Causal Powers sysslar med olika aspekter av fenomenet kausalitet och de har sinsemellan skilda uppfattningar, ända dithän att två av dem menar att dagens dispositionalism helt bör slopa det aristoteliska arvet och utveckla dispositionalismen på nytt från grunden. Däremot verkar de alla vara ense med den amerikanska filosofiprofessorn Jennifer McKitrick när hon i sitt bidrag skriver att dispositionalismen numera dyker upp i alla möjliga sammanhang där frågor om kausalitet, induktion, naturlagar, essentialism och verklighetsuppfattningar diskuteras.

Alla kapitel i boken håller hög klass och tillsammans ger de en synnerligen initierad framställning, ända från antiken fram till 1990-talets slut, av den idéhistoriska bakgrunden till dagens diskussioner om dispositionalism. Boken bidrar därmed i hög grad till att göra dispositionalismens återkomst begriplig. Dispositionalismen utgör ett försök att lösa de besvärliga aporier som upplysningstidens syn på kausalitet har lämnat i arv åt oss och som ännu väntar på sin lösning. Det är inte uteslutet att dispositionalismens svar på dessa frågor kan leda fram till en förändring av vår världsbild av en magnitud jämförbar med den förändring av 1900-talets fysik som kom genom Albert Einsteins båda relativitetsteorier.